En objuden gäst i teatersalongerna (ur nummer 1/2021)

 

 

 

Att regissörer använder improvisationsövningar under repetitioner är inget nytt, eller att de väver in kortare avsnitt i sina föreställningar där skådespelarna tillåts improvisera. Samtidigt behandlas improvisationsteatern styvmoderligt av den övriga teatern. Dramatikern Sara Beer skriver här om improns förtjänster och svårigheter, och samtalar med tre regissörer som alla arbetar med denna teaterform

 

För några år sedan berättade en kompis att hon och hennes väninnor hade sett Liv Strömquist tänker på dig på Dramaten fyra gånger. Det som lockade var bland annat scenen när ensemblen improviserar fram allt mer överdrivna kärleksförklaringar. »Det blir ju annorlunda i varje föreställning!« sa min kompis glatt!

 

Det kan verka konstigt att det är så sällsynt att improvisationsteater tar sig in på våra teaterscener, särskilt på våra större institutionsteatrar. Bjuder teatern på impro är det på separata mindre scener och utanför den vanliga repertoaren, till exempel på Västmanlands teater i Västerås eller på Skuggteatern i Umeå. Det finns även flera etablerade improvisationsteatrar som spelar helt improviserade föreställningar. I Stockholm finns idag fyra fasta scener – Stockholms improvisationsteater, Improvisation & co, Improvisationsstudion och PIK (Presens improkällare). I Göteborg finns två fasta scener – Improverket och Gbg impro. Dessutom finns det flera verksamma grupper som producerar och spelar föreställningar runt om i landet. I Göteborg hålls en årlig festival, Improfest, med inbjudna internationella gäster. Trots detta lever improvisationsteatern som en genre utanför den etablerade, offentligt finansierade, teatern.

Improvisation är idag ett begrepp som innefattar tekniker som används som både pedagogiska och utforskande metoder i konstnärliga processer – och som ett eget konstnärligt uttryck, en egen genre: improvisationsteater. Historiskt hittar man improvisationsteaterns rötter i den romerska atellan-farsen som blev populär för drygt 2000 år sedan. På medeltiden spelade kringresande gycklare improviserade narrspel runt om i Europa. Ur dessa tidiga former av improvisationsteater utvecklades commedia dell´arte. Denna populära och slitstarka genre är inte helt spontan utan tvärtom bunden av bestämda regler. Replikerna improviseras fram efter ett scenario, och man utgår från standardmotiv, typer och roller som återkommer och varieras.

Att skådespelare och regissörer under en repetitionsperiod improviserar för att hitta karaktärer, situationer och relationer är en relativt vanlig praktik inom svensk teater. Improvisation har funnits med på teaterutbildningar i Sverige sedan 1960-talet och redan på 1940-talet fick elever på Dramatens elevskola göra korta improvisationer, eller så kallade etyder, i Stanislavskijs anda.

Under 1960- och 1970-talen var improvisationsteatern starkt förknippad med de framväxande frigrupperna. Gruppteatern, som ofta arbetade med politiska och aktuella teman i samhället, använde improvisationen både för att skapa sina föreställningar och åstadkomma publikkontakt.

Suzanne Osten introducerade en av den moderna improvisationsteaterns förgrundsgestalter, Keith Johnston, och hans bok Impro (från 1979) för sin ensemble på Unga Klara.

 

 

Under några år på 1980-talet spelades teatersport på Stockholms stadsteater. Teatersport är fortfarande ett populärt format inom improvisationsteatern som Johnstone skapade, inspirerad av sportvärldens tävlingsmoment och publikinteraktion. Flera skådespelare från olika teatrar i Sverige deltog, ofta ledda av skådespelaren Helge Skoog, i tävlingar i improvisationsteater för fullsatta salonger på Klarascenen. Tävlingarna sändes även i Sveriges Television under ett par säsonger på bästa sändningstid.

 

Men när Johnstone bjöds in till Stockholms stadsteater 1986 för att sätta upp Måsen skar det sig med skådespelarna. Johnstone mötte skådespelare som var vana vid fasta scenerier och manusteater, och det innebar en katastrof.

 

Karin Helander har skrivit en hel del om improvisationsteater, bland annat i Det skall åska och blixtra kring vår teater – Stockholms Stadsteater 1960-2010 som hon skrev tillsammans med Leif Zern. I intervjuer med flera skådespelare beskrivs hur befriande improvisationsteatern var för många. Men för de skådespelare som ville gå vidare med improvisationsteater tycks det ha blivit svårare. Enligt Karin Helander blev skådespelare avrådda att hålla på med improvisationsteater för att improvisatörer »inte kunde vara innerliga«. Därför tycks improvisationsteaterföreställningar bara ha blivit en fluga på Stockholms stadsteater under några år, även om improvisation påverkade teaterns arbetsmetoder och skapade en viss skådespelarstil.

 

Här finns kanske en början till en förklaring till varför improvisationsteatern ofta hamnar i ett dilemma. Med betoningen på det spontana, att skådespelarna skapar situationer och hela berättelser, karaktärer och relationer tillsammans i stunden, sker också häpnadsväckande skillnader i kvalitet. Om jag som teaterpublik kan tycka att det inte finns något mer plågsamt än dålig teater, så kan det lätt trumfas över med dålig improvisationsteater. Med samma resonemang tycker jag att det inte finns något mer inspirerande, rörande, livgivande och underhållande än riktigt bra teater – och därmed kan pendeln också slå över och trumfa med en riktigt bra improvisationsteaterföreställning. Närvaron, känslan för berättande och relationer och kontakten med publiken är oöverträffad. Några exempel på detta är Parmiddag på Improvisation & co som varje kväll skapade en ny pjäs som kanske Neil Simon eller Yasmina Reza skulle ha kunnat skriva. Föreställningen Kära Selma på Stockholms improvisationsteater utforskade nationalskaldens värmländska litterära teman. I »Välkommen till Dystopia« på Improvisationsstudion utgick andra akten från det så kallade Harold-formatet. Med suggestivt episodiska berättelser utmanade föreställningen en manusbaserad scenkonst i samma stil som exempelvis Mary Page Marlowe av Tracy Letts, som har spelats på Dramaten.

 

Därför är det märkligt att många scenkonstnärer verkligen avskyr improvisationsteater. De tycker att det är läskigt, att det ofta blir skitdåligt. Och att improvisationsteatern kräver ett engagemang av publiken kan provocera och utmana scenkonstnärens status.

 

Samtidigt är teaterns kris ständigt närvarande. Även den lojala och ofta alltför homogena publiken överger scenkonsten. Det här vill jag ibland skylla på hierarkier och snobbism, protektionism, hyckleri och otydliga men hårda kvalitetskrav. Teatervärlden liknar då en sträng och påpassad akademi, som sällan spelar på konstnärlig spänst men som ilsket bevakar sitt revir. Kvalitet och yrkesskicklighet bland improvisatörer bedöms annorlunda jämfört med skådespelare som ägnar sig åt textteater eller »vanlig teater«. Jag undrar ibland om improvisationsteatern inte är som den där jobbiga släktingen som man inte gärna bjuder på middag men som man hör av sig till när man behöver en njure.

 

 

Därmed ser vi ibland att improvisationsteatern smyger sig in på olika sätt, även i vårt segregerade teaterlandskap. Helt improviserade föreställningar kanske lyser med sin frånvaro, men på senare år har det återigen funnits flera exempel på publik- och kritikersuccéer då institutionernas scener använt improvisationsteater. Jag mejlar med tre regissörer som alla framgångsrikt skapat föreställningar där improvisationsteater är viktiga ingredienser. De får svara på frågor om varför de använder improvisation i sina föreställningar, vad som fungerar bra eller dåligt och vad som händer med publikkontakten.

 

Regissören ska inte få som den vill, utan få det den inte visste att den kunde få.

Nils Poletti

 

Nils Poletti, skådespelare, regissör och numera teaterchef på Östgötateatern, lät sin ensemble improvisera utifrån sina fasta roller i föreställningen Baba Yaga (premiär på Ung scen/öst 2016).

– Jag använder improvisationsteater därför att det är ett effektivt och roligt verktyg och för att jag är bra på det. Både som skådespelare och som regissör. Det kan vara i repetitioner, men även i färdig föreställning.

 

Han menar att improvisation under repetitioner ger alla en möjlighet att bidra till scenens lösning eller tolkning och att regissören blir en funktion som implementerar och speglar skådespelarnas tolkningar.

– Improvisation öppnar samtalet och breddar möjligheterna för arbetet och berikar resultatet. Regissören ska inte få som den vill, utan få det den inte visste att den kunde få. I en färdig föreställning kan delar eller scener improviseras inom vissa ramar och skapar då en känsla av ett nu. I en färdig föreställning kan improvisation vara hållpunkter då skådespelarna måste vara uppriktigt närvarande, vilket också kan gå fel och därmed finns det en reell risk att misslyckas, vilket för oss som publik är mer spännande att följa än den vanliga koreografiska scenerisituationen.

 

Han är samtidigt medveten om att inte alla skådespelare älskar dessa »andningshål« och då kan en improviserad scen, att faktiskt vara närvarande med sin publik och uppleva eller utföra ett riskmoment inför publik, vara skrämmande.

– Men jag älskar det och de flesta jag jobbar med också, skriver han. 

 

När improvisationerna blir som bäst uppstår en helt galen känsla i scen och salong, en känsla av att vad som helst kan hända, att det kreativa skapandet sker i stunden. 

Camilla Persson

 

Camilla Persson är en av Sveriges skickligaste och mest erfarna improvisatörer som idag driver teatergruppen Dotterbolaget, de gör clown- och maskteater. Hon regisserade clownföreställningen av Tjechovs Tre systrar, producerad av Västerbottensteatern (premiär 2020).

– I Tre systrar använde vi improvisationer mer än improvisationsteater. Vi använder improvisationerna på ett annat sätt när vi kombinerar clownteknik och improvisation än vad man vanligtvis ser inom improvisationsteater. Istället för att vara snabba försöker vi bygga upp det långsammare så att publiken är med på var associationerna kommer ifrån, skriver hon.

 

Hon beskriver också de partier i föreställningen där clownerna improviserar. I början av pjäsen vill en av systrarna, Irina (som spelas av Niklas Larsson Lirell), börja arbeta. Hon funderar på olika arbeten och frågar till slut en person i publiken vad den jobbar med.

– En av mina favoriter var damen som jobbade med att kopiera papper och hur Irina fantiserade om hur underbart det skulle vara att få kopiera papper och kanske hålslå och till och med få sätta in dem i pärm. I en senare scen mellan Irina och Masja (som spelas av Vilgot Paulsen) hade Niklas/Irina i uppgift att beklaga sig över att deras svägerska är otrogen. Niklas valde själv hur Irina skulle beklaga sig. Det blev en mängd fantastiska och fantasifulla metaforer för att ha sex, oftast kopplades temat för metaforerna tillbaka på det förslag som Irina tidigare fått av publiken (alltså exempelvis kopieringen). När Skellefteås mest välkända hockeyspelare satt i publiken, blev det till exempel en sexmetafor hämtad från hockeyvärlden.

 

Camilla Persson framhåller också att ensemblen jobbade med icke-verbala, det vill säga fysiska, improvisationer som de byggde vidare på tillsammans. Clownerna hade också till uppgift att om det blev helt fel, inte dölja felen utan avslöja dem.

– Men improvisationerna skedde ändå med rollens karaktär i bakhuvudet – vad som än hände använde skådespelaren improvisationen för att förstärka rollen, även om improvisationen så att säga spräckte illusionen. Skådespelarna fick ganska stränga förhållningsregler om att bara improvisera där vi bestämt det i förväg, eller om det var nödvändigt på grund av misstag eller när det uppstår oväntade situationer. Detta för att inte föreställningen skulle flyta ut …

 

Även om hon tycker att föreställningen överlag fungerade jättebra menar hon att det finns flera risker med att improvisera, om skådespelarna till exempel går på människor i publiken så att de känner sig obekväma eller om skådespelarna bara går halvvägs så att det är lägre energi när improvisationen är slut – att man spräcker hål på en situation så att den laddas ur.

– Men det blir så mycket bättre när publiken blir direkt tilltalad. I vår clownform jobbar vi dessutom med att alltid ha ögonkontakt med någon i publiken. När improvisationerna blir som bäst uppstår en helt galen känsla i scen och salong, en känsla av att vad som helst kan hända, att det kreativa skapandet sker i stunden. 

 

Om man strävar efter ett större mått av medskapande är impro bra.

Ada Berger

 

Ada Berger är regissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten. De föreställningar som hon skapat tillsammans med serieskaparen Liv Strömquist är på många sätt unika i sin långlivade popularitet. Det beror förstås delvis på en korsbefruktning mellan olika konstnärliga uttryck, men också på att Ada Berger medvetet inkorporerat improvisationsteater i sina uppsättningar.

– Jag använder improvisationsteater av många anledningar. En av dem är att jag är intresserad av att komma i kontakt med skådespelarnas egen inre värld; deras erfarenheter, associationer, tankar, humor. När man improviserar måste man dela med sig på ett ännu tydligare sätt, upplever jag. Om man strävar efter ett större mått av medskapande är impro bra, skriver hon.

 

Hon menar att det ofta går snabbare att erövra materialet med hjälp av improvisationer. Man kan få »spelfart« redan första gången man repeterar en scen, och på så vis förstå en situation, karaktär och tematik omedelbart. Med den förståelsen är det lättare att lägga till den faktiska texten, om det är den man avser använda.

– Men risken finns ibland att man hamnar i ett suddigt läge, där ingenting blir riktigt distinkt eller tajt. Om man fastnar i ett improläge för länge och på fel sätt kan det hindra föreställningen. Under en repetitionsperiod kan vecka efter vecka med impro göra att man aldrig fixerar, bestämmer, eller kan finslipa och fördjupa. Om varje version skiljer sig från den föregående blir upprepningstekniken inte så välutvecklad. 

 

Hon menar också att publikkontakten påverkas eftersom själva teatersituationen alltid är laddad och skör – vad som helst kan hända.

– Ett improvisatoriskt fönster, det vill säga en möjlighet för skådespelarna att säga något oväntat eller kommentera något i rummet, förstärker den nerven.

 

Idag växer improvisationsteatern lite i skymundan och har ännu inte lyckats bli en mer integrerad del av Teatersverige. Men det finns kanske ett litet hopp om att den alltmer kan få kliva in i den offentligt finansierade teatervärmen även som konstform och inte bara som en teknik.

 

 

Som slutord citerar jag en av Sveriges mest uppskattade improvisatörer och skådespelare, Eric Stern. Han har varit med i båda Ada Bergers Liv Strömquist-föreställningar och skrev så här i Bloggen om improvisationsteater om sitt arbete på scen:

»När vi i föreställningen börjar improvisera händer stora saker i rummet. Från att scen och salong har varit överens om någon slags linjär dramaturgi med tydlig framåtrörelse, sätts allting ur spel. Det är som att anspänning och avslappning äger rum på samma gång. Avslappning för att vi kan glömma de stora penslarna i berättandet en stund och anspänning för att alla fattar att ingen vet! Helt plötsligt delar en massa människor erfarenheten att vara osäker på vilka vändningar och karaktärer som ska materialiseras. Däri ligger improns styrka. Den synliggör, chockar, suggererar, påverkar och påverkas i realtid, och den är ypperlig som synliggörande av normer och stereotyper /…/ Improvisationsteatern kommer alltid vara mitt fundament. Den genomsyrar hur jag tar mig an en roll, hur jag förhåller mig till de andra på scenen, hur jag hanterar en oväntad situation i ett inrepeterat stycke, hur jag och publiken kan kommunicera, hur jag kan uppnå en så genuin, och samtidigt medveten, spontanitet som möjligt i ett stycke som helt ospontant är nedskrivet i ett manus. Improvisation som start, improvisation som mål.«

 

Sara Beer

 

Tips:

Tre systrar finns att se på Västerbottensteaterns VBT Play.

Liv Strömquist tänker på dig finns att se på Dramaten Play.

Teatersport finns att se på Youtube. Sök på »teatersport SVT« för att till exempel hitta finalen 1985 i teatersport på Stockholms stadsteater, med lag från olika teatrar runt om i landet.

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826