Tekniken måste sättas i konstnärernas händer (ur nummer 2-3/2021)

Robin Jonsson tillsammans med roboten Alex, som medverkade i hans föreställning Other than human. Foto: Robin Jonsson

Koreografen Robin Jonsson lyfter i sin krönika fram att vi måste låta teknisk innovation utveckla själva idén av vad scenkonst kan vara. Och han menar att utvecklingen när det gäller digital scenkonst ska vara konstnärligt driven.

Det som ibland kallas den tredje vågens digitalisering har med stark kraft slagit igenom i de flesta samhällsområden så som industri, handel, socialt umgänge, sjukvård och underhållning. Det paradigmskiftet har ägt rum under de senaste fem till tio åren och digitala verktyg har idag en väldigt självklar plats i många människors liv och vardag.
Hur ser det ut på olika kulturområden då? Bildkonsten använder sig i stor utsträckning av teknologi; AI, artificiell intelligens, målar av människor och hela interaktiva konstutställningar i AR, augmented reality skapas. Också inom musikfältet har digitaliseringen fått stort genomslag. Det är idag i stort sett omöjligt att ens tänka sig musik som inte är helt eller delvis digital. Digitaliseringens möjligheter påverkar naturligtvis också musikens genomslagskraft och relevans. Självfallet möttes de första tekniska musikpionjärerna av både skepsis och motstånd. Liksom pionjärer gjort inom flera andra branscher.

I och med pandemin har en sak blivit väldigt tydlig: Scenkonsten ligger långt efter resten av samhället när det gäller digitalisering.

Våren 2020 blev en vår olik alla tidigare vårar. Coronaviruset spreds över hela världen. Stora delar av samhället avstannade och är sedan dess helt eller delvis satt på paus. I och med pandemin har en sak blivit väldigt tydlig: Scenkonsten ligger långt efter resten av samhället när det gäller digitalisering.
De försök att digitalisera scenkonst som faktiskt görs avfärdas av bland annat kulturjournalister »som komplement« till det faktiska fysiska verket i teatersalongen. Titeln på Journalisten Johan Hiltons debattartikel i DN 18 mars 2021 är talande: »Inga digitala initiativ trumfar den levande, brokiga scenkonsten«. Hans kollega Kristina Lindquist skrev i ett tidigt skede av pandemin, 6 april 2020, i DN att »det där vi ser på skärmen är faktiskt inte scenkonst, inte på något sätt« och »akta så ingen får för sig att börja planera för en digital framtid där den sociala distansen dödar scenkonsten permanent«.
Jag är beredd att hålla med Johan Hilton när det gäller vissa simpelt avfilmade scenkonstverk. Men här finns faktiskt problemets kärna. Avfilmade föreställningar kan inte likställas med digitalisering eller omställning. Att filma föreställningar utan någon möjlighet till interaktion är som ett ytligt första skrap på ytan av vad digital scenkonst kan vara och bli.

Om vi inte har kunskapen om vilka verktyg som skulle kunna vara relevanta för scenkonsten och hur de fungerar, hur ska vi då kunna föreställa oss de verk som skulle kunna skapas med hjälp av dem?

Inom scenkonstfältet finns generellt lite kunskap om digitala verktyg och dess möjligheter. Det handlar till viss del om ointresse och okunskap, men då måste vi ställa oss en viktig fråga: Om vi inte har kunskapen om vilka verktyg som skulle kunna vara relevanta för scenkonsten och hur de fungerar, hur ska vi då kunna föreställa oss de verk som skulle kunna skapas med hjälp av dem? Nöten som behöver knäckas är naturligtvis tillgången till verktygen och möjligheten att prova dem. Tekniken kostar och det är idag knappast något som omfamnas av vare sig bidragsgivare eller institutioner. Om inga satsningar görs så kan vi inte ens testa de här teknologierna som en tillgång i den konstnärliga processen.
En större finansierad satsning på konstnärligt driven teknisk utveckling av scenkonsten skulle kunna driva fram en kompetenshöjning, men framför allt nya former av scenkonst. Jag vill betona att den här utvecklingen måste vara konstnärligt driven. Jag ser ingen mening med att anlita kommersiella event-företag för att skapa passiva avfilmningar av verk som har skapats för en scen. Satsningen måste börja med skapandet, konsten och konstnärerna, inte med kulturpolitiska mål och uppdrag. Tekniken måste sättas i konstnärernas händer. Vi ska utgå från konstnärernas expertis – det publika mötet som sker live tillsammans med en närvarande publik. En sådan satsning är inte en lösning på det faktum att corona-restriktionerna har stängt ner hela scenkonstfältet. Inte heller ser jag det som att all scenkonst ska ställas om. Men jag ser en stor konstnärlig potential för scenkonsten i flera digitala verktyg, till exempel artificiell intelligens, robotik, virtual reality, virtual production, augmented reality, mixed reality och extended reality. Jag vet att en sådan satsning skulle gynna hela fältet, inklusive dess relevans, publik, uppdrag och spridning.

Satsningen måste börja med skapandet, konsten och konstnärerna, inte med kulturpolitiska mål och uppdrag.

»We must expect great innovations to transform entire techniques of the arts, thereby affecting artistic innovation itself and perhaps even bringing about amazing change in our very notion of art«, skrev Paul Valery, 1931. Som hans citat pekar på; idén om vad scenkonst är och kan vara måste tillåtas att utvecklas och förändras, ibland tillsammans med och tack vare teknisk innovation och kunskap.

Robin Jonsson

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826