Tekniken måste sättas i konstnärernas händer (ur nummer 2-3/2021)

 

Robin Jonsson och roboten Alex, foto Robin Jonsson

Robin Jonsson tillsammans med roboten Alex, som medverkade i hans föreställning Other than human. Foto: Robin Jonsson

 

 

 

Koreografen Robin Jonsson lyfter i sin krönika fram att vi måste låta teknisk innovation utveckla själva idén av vad scenkonst kan vara. Och han menar att utvecklingen när det gäller digital scenkonst ska vara konstnärligt driven.

 

Det som ibland kallas den tredje vågens digitalisering har med stark kraft slagit igenom i de flesta samhällsområden så som industri, handel, socialt umgänge, sjukvård och underhållning. Det paradigmskiftet har ägt rum under de senaste fem till tio åren och digitala verktyg har idag en väldigt självklar plats i många människors liv och vardag.
Hur ser det ut på olika kulturområden då? Bildkonsten använder sig i stor utsträckning av teknologi; AI, artificiell intelligens, målar av människor och hela interaktiva konstutställningar i AR, augmented reality skapas. Också inom musikfältet har digitaliseringen fått stort genomslag. Det är idag i stort sett omöjligt att ens tänka sig musik som inte är helt eller delvis digital. Digitaliseringens möjligheter påverkar naturligtvis också musikens genomslagskraft och relevans. Självfallet möttes de första tekniska musikpionjärerna av både skepsis och motstånd. Liksom pionjärer gjort inom flera andra branscher.

 

I och med pandemin har en sak blivit väldigt tydlig: Scenkonsten ligger långt efter resten av samhället när det gäller digitalisering.

 

Våren 2020 blev en vår olik alla tidigare vårar. Coronaviruset spreds över hela världen. Stora delar av samhället avstannade och är sedan dess helt eller delvis satt på paus. I och med pandemin har en sak blivit väldigt tydlig: Scenkonsten ligger långt efter resten av samhället när det gäller digitalisering.
De försök att digitalisera scenkonst som faktiskt görs avfärdas av bland annat kulturjournalister »som komplement« till det faktiska fysiska verket i teatersalongen. Titeln på Journalisten Johan Hiltons debattartikel i DN 18 mars 2021 är talande: »Inga digitala initiativ trumfar den levande, brokiga scenkonsten«. Hans kollega Kristina Lindquist skrev i ett tidigt skede av pandemin, 6 april 2020, i DN att »det där vi ser på skärmen är faktiskt inte scenkonst, inte på något sätt« och »akta så ingen får för sig att börja planera för en digital framtid där den sociala distansen dödar scenkonsten permanent«.
Jag är beredd att hålla med Johan Hilton när det gäller vissa simpelt avfilmade scenkonstverk. Men här finns faktiskt problemets kärna. Avfilmade föreställningar kan inte likställas med digitalisering eller omställning. Att filma föreställningar utan någon möjlighet till interaktion är som ett ytligt första skrap på ytan av vad digital scenkonst kan vara och bli.

 

Om vi inte har kunskapen om vilka verktyg som skulle kunna vara relevanta för scenkonsten och hur de fungerar, hur ska vi då kunna föreställa oss de verk som skulle kunna skapas med hjälp av dem?

 

Inom scenkonstfältet finns generellt lite kunskap om digitala verktyg och dess möjligheter. Det handlar till viss del om ointresse och okunskap, men då måste vi ställa oss en viktig fråga: Om vi inte har kunskapen om vilka verktyg som skulle kunna vara relevanta för scenkonsten och hur de fungerar, hur ska vi då kunna föreställa oss de verk som skulle kunna skapas med hjälp av dem? Nöten som behöver knäckas är naturligtvis tillgången till verktygen och möjligheten att prova dem. Tekniken kostar och det är idag knappast något som omfamnas av vare sig bidragsgivare eller institutioner. Om inga satsningar görs så kan vi inte ens testa de här teknologierna som en tillgång i den konstnärliga processen.
En större finansierad satsning på konstnärligt driven teknisk utveckling av scenkonsten skulle kunna driva fram en kompetenshöjning, men framför allt nya former av scenkonst. Jag vill betona att den här utvecklingen måste vara konstnärligt driven. Jag ser ingen mening med att anlita kommersiella event-företag för att skapa passiva avfilmningar av verk som har skapats för en scen. Satsningen måste börja med skapandet, konsten och konstnärerna, inte med kulturpolitiska mål och uppdrag. Tekniken måste sättas i konstnärernas händer. Vi ska utgå från konstnärernas expertis – det publika mötet som sker live tillsammans med en närvarande publik. En sådan satsning är inte en lösning på det faktum att corona-restriktionerna har stängt ner hela scenkonstfältet. Inte heller ser jag det som att all scenkonst ska ställas om. Men jag ser en stor konstnärlig potential för scenkonsten i flera digitala verktyg, till exempel artificiell intelligens, robotik, virtual reality, virtual production, augmented reality, mixed reality och extended reality. Jag vet att en sådan satsning skulle gynna hela fältet, inklusive dess relevans, publik, uppdrag och spridning.

 

Satsningen måste börja med skapandet, konsten och konstnärerna, inte med kulturpolitiska mål och uppdrag.

 

»We must expect great innovations to transform entire techniques of the arts, thereby affecting artistic innovation itself and perhaps even bringing about amazing change in our very notion of art«, skrev Paul Valery, 1931. Som hans citat pekar på; idén om vad scenkonst är och kan vara måste tillåtas att utvecklas och förändras, ibland tillsammans med och tack vare teknisk innovation och kunskap.

Robin Jonsson

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

ANNONSER
ANNONSER
Dramatik på liv och död!

 

SÖKES: Dramatik på liv och död! Och dramatiker som vill synas på Bokmässan.

 

Eftersom årets tema på Bokmässan är dramatik håller vi på att utforma en programpunkt vars primära syfte är att stärka dramatikens ställning och visa på konstformens kraft och potential. I ett stämningsfullt sammanhang där text kombineras med musik vill vi lyfta fram svenska dramatiker, via deras verk, inför Bokmässans besökare. Formen blir en iscensatt reading med fem skådespelare och två musiker.

 

Till detta söker vi nu utdrag eller scener på 2–15 minuter ur pjäser skrivna på svenska, i olika genrer av dramatiskt skrivande. Temat för texterna ska vara kopplat till Gud eller existensen, till de starkaste och djupaste frågorna som gör oss till människor. Gud kan, i denna kontext, få vara andlighet, kärlek och tröst men också tvivel, ambivalens och konflikt.

 

Vi hoppas att du vill vara med och hjälpa oss att hitta de allra starkaste och mest intressanta pjästexterna som finns därute så att vi gemensamt kan få Bokmässans besökare att inse att de behöver mer dramatik i sina liv! <3

 

Du får skicka in så många bidrag du vill, ur egna och andras texter! Vi kontaktar de dramatiker som blir utvalda med frågan om de vill medverka med sin text och hur de vill bli presenterade i det programblad vi planerar att trycka. Detta är ett ideellt initiativ och ett icke vinstdrivande projekt med stöd från Svenska kyrkan, Bokmässan och Teatertidningen, därför kan ingen ekonomisk ersättning utgå, men de utvalda dramatikerna kommer att marknadsföras i allt material kring projektet. Urvalet sker löpande från april och framåt.

 

Skicka ditt/dina bidrag till: cruzliljegren@gmail.com

 

TACK!

Stöd Teatertidningen!
Stöd Teatertidningen!
Här kan du swisha din gåva
Här kan du swisha din gåva
Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

 

 

 

Scenpasset

Alla Riksteaterns medlemmar får rabatt på en ettårig prenumeration (fem nummer) av Teatertidningen. Erbjudandet gäller både papperstidningen och vår digitala utgåva.

Månadens citat

»Man hör ibland påståendet: ›Skådespelaren är sitt eget instrument.‹ Ingmar Bergman drog på sin tid till med att likna sin favoritskådespelerska vid en Stradivariusfiol. Bilden förutsätter väl att det är regissören själv som för den välhartsade stråken, gnider och knäpper. Jag anser att Bergman pratade i nattmössan.«

 

Staffan Göthe

 

Folkoperan