Kjell Westling – en gigant inom teatermusiken (publicerad i nummer 4/2021)

 

 

 

Omslagsbild till boken 978-91-7844-450-2

 

 

 

 

Musikern och kompositören Kjell Westling var en multiinstrumentalist och en genreöverskridare av rang. Han skrev bland annat musik för scenen och samarbetade exempelvis med regissören Judith Hollander. Här publicerar vi hennes essä som ingår i den nyutkomna antologin Kjell Westling och musiken.

 

Vi kom att bo grannar på Upplandsgatan, Kjell och jag. Han kändes igen på långt håll. Redan hundra meter bort såg man en figur komma ut ur grannporten och forsa fram med mycket snabba små steg, tårna litet inåt, lätt framåtlutad och händer fulla med instrumentväskor.

Kjell pratade aldrig musikteori med mig. Kanske för att jag varken kan musik eller har några teorier om den. Jag förklarade vad jag ville få fram i en föreställning eller av en scen eller vad jag tyckte att pjäsens tema var, och kanske hur jag tyckte att det skulle låta. Han tog fram ett instrument, spelade lite och frågade: »Så här?« »Nähä …« »Så här då?«

I slutet av 1960-talet hade vanliga människor börjat beskrivas inom dramatiken. Den engelska diskbänksrealismen intog teater och film. Föreställningen Flotten hade flutit upp på Göteborgs stadsteater. Men också Bertolt Brechts mer kabaréinspirerade dramatik såsom Den goda människan från Sezuan, Den kaukasiska kritcirkeln liksom hans poesi, ofta tonsatt och förstärkt av Kurt Weill och Hanns Eislers musik, hade återuppstått. Dario Fo hade återupplivat folkteatern med sin gycklar- och gatuteatertradition och sin absurda humor och sitt fräcka publiktilltal.

Teatern på 1970-talet blev fylld av musik och sång. På Fria Proteatern i Stockholm flödade kampsångerna. Musikteatergruppen Oktober i Södertälje gjorde poetisk musikteater. På Pistolteatern i Gamla stan sjöng och spelade bland andra Bill Öhrström till Aristofanes 2000-åriga verser i min version av Lysistrate och från Fickteaterns utlöpare kom Jösses flickor vars feministiska örhängen fortfarande sjungs av våra barnbarn.

 

Husåspelet (c Anita Sjöblom Westling)

Kjell Westling (längst till höger) i Husåspelet, en musikteaterföreställning om koppargruveepoken i Åreskutan, under 1700- och 1800-talen. Övriga på bilden (från vänster) är Batte Sahlin och Lars Boström. Foto: Anita Sjöblom Westling

 

År 1977 samlades fria musik- och teatergrupper från hela Sverige: Nynningen, Nationalteatern, Sven Wollter med flera i Tältprojektet Vi äro tusenden. Där, under den flera månader långa turnén, skrev Michael Segerström från Tidningsteatern och Björn Granath från Narren ett utkast till pjäsen Under 3 kungar. År 1979 frågade de mig om jag ville sätta upp föreställningen: »Det vill jag«, svarade jag. Då fick jag för första gången träffa Kjell Westling som var tillfrågad att göra musiken. »Gillar du Klezmer?« undrade Kjell. »Ingen aning«, svarade jag.

Jag hade varken hört eller hört talas om klezmermusik som numera helt förknippas med judisk kultur. Klezmer var ingenting som, så vitt jag visste, judar lyssnade till. Men vid mitten av 1970-talet hade denna östeuropeiska gatumusik dykt upp i USA och blivit populär. Kjell lånade mig en LP som hette Streets of Gold. Omslaget var gjort av serietecknaren Robert Crumb och föreställde ett gäng musiker som med blåsinstrument och fiol drog runt på gatorna och spelade.

Musiken var skramlig, expressiv och härlig. Jag älskade den omedelbart. Klezmerns råa, lite atonala sound med mycket blås stämde precis med mig och min lust till expressivt berättande på teaterscenen. Det var inte kompmusik som skulle förstärka något annat. Den var sin egen. Och den hade för tillfället blivit Kjells favoritmusik.

Nu var det ju så att klezmerbanden, det visade sig finnas fler, oftast bestod av musiker med olika instrument såsom klarinett, sax, fiol, bas, dragspel. Kjell Westling var bara Kjell Westling. Men det visade sig inte vara »bara«. Tvärtom. Han satte igång att komponera klezmerinspirerad musik till den löst hopfogade pjäsen om Michaels och Björns skilda uppväxter i den präktiga skånska myllan.

Klezmern hade vuxit fram bland de östeuropeiska judarna, ofta i förskingringen och både inspirerats av och inspirerat jazz och balkanmusik. Den bildade en underbar bakgrund i Under 3 kungar.

 

Han fick texten och orden att verka tillsammans utan att dränka eller kränka den ena eller den andra berättarformen.

 

Jag redigerade ihop pjäsen. Den handlade om att vara pojke och växa upp på 1950- och 1960-talen i Sverige när alla förväntades bli ingenjörer. Rollerna, konflikterna och miljöerna som de två skådespelarna skulle gestalta var verkligen många. Oförstående föräldrar, syskon, amerikanska bilar, amerikanska släktingar som skickade cheese doodles, politiker, dåliga äktenskap, drastiskt skvaller och att klippa håret. Allt med humor och igenkänning.

Scenen bestod av två plan på olika höjd. Kjell fick sitta i mitten i en halv amerikanare med inbyggt piano som kunde snurra och också föreställa en frisersalong. Där trängdes Kjell och hans alla instrument i sinnrika upphängningar och uppställda så att han, utan att lämna musikbåset/bilen, kunde hantera de olika instrumenten, helst alla samtidigt.

Att Kjells klezmerinspirerade musik stämde för mig berodde säkert på att jag i studentpresent av min bästa vän fått en skiva med texter av Bertolt Brecht till musik av Kurt Weill. Där grundades min smak för teatermusik. Min bästa vän hade äldre syskon, gick på Moderna museet och kunde tolka tidsandan. Jag hade dittills bara lyssnat på visor, musikaler, Povel Ramel, Owe Thörnqvist och revylåtar.

Kjell var ett par år äldre än författarna/skådespelarna. Kanske hade även han haft press på sig att bli ingenjör. Kanske var det därför han kunde berätta historien genom musiken, genom klezmertonerna som flöt och tjöt eller bara smäktade ur hans instrument. Teater med sång och musik hade jag satt upp på Pistolteatern, Unga Klara och andra scener. Men den musik som Kjell nu komponerade för sina instrument var rumsskapande. Den kompade inte ett sångnummer. Musiken låg under orden utan att ta över. Den fanns där och byggde ett teatralt universum, ofta under hela scener. Jag behövde aldrig använda dekor när Kjell skapade musiken.

Alla scenrum som vi jobbade med ritades naturligtvis av scenografer. Men oftast ville jag bara ha nakna plan i olika nivåer och ofta, just som i Under 3 kungar, med en centralt belägen plattform för musiken. Rummen där handlingen utspelades, rummen där dialogen framfördes, byggdes av Kjells musik. Den fick oss att se de skånska villorna och gårdarna, skolan och fälten, bergen i Bergshamra, interiörer och exteriörer, torg med folksamlingar och scener under täcket. Kjell och jag tänkte inte alltid lika om hur rummet skulle höras. Men det blev alltid alldeles underbart i slutändan.

 

I musiken byttes miljöer medan skådespelarna bytte roller från rasande besvikna föräldrar eller politiker, till servitörer, massöser, bilmekaniker, pastaätare eller bortglömda skådespelare. Spagettin ringlade och ketchupen flödade.

 

Musiken lät väldigt annorlunda för nästan ett halvt sekel sedan. Och därmed också det rådande musikaliska teaterberättandet. Idag verkar det kanske obegripligt att välja så pratsamma och egensinniga musikstilar till teater och film som Kjell gjorde. Idag verkar narrativet, som man säger nu, ligga nästan bara i klanger. Eller rytmer. Musiken ska suggerera känslor: ond bråd död, kärlek, frihet och driva spänning och hot framåt mot den oundvikliga upplösningen. Men då, när Kjell skapade musiken till Under 3 kungar var musiken till teater och film fortfarande komponerad med många toner och fylld av mycket melodi. De amerikanska 1940-talsfilmerna ackompanjerades av musik som fortfarande får mig att rysa av lycka. Nino Rotas musik till Federico Fellinis filmer tog en egen plats av lust och längtan och blev en del av Fellinis framgång. Med musikalen West Side Story hade Leonard Bernstein med rå fantastik, klezmerinspirerad skulle jag tro, hittat ett sätt att musikaliskt beskriva det tuffa livet på gatan bland nyanlända immigranter och hormonstinna ungdomar.

Kurt Weill och Hanns Eisler hade gjort känsloladdad opera av Brechts berättelser om fattigdom, uteliv, självdestruktion, fylla och förfall. Nationalteatern i Backa skapade musik som hyllade tonårsrevolt och det som numer heter utanförskap. Det var allt annat än idyll som hördes på svenska scener. Jan Johansson hade synkoperat folkmusiken och givit det, i mitt tycke, stompiga bräkandet färg och form. Naturalismen på scen och inlevelseberättandet med undertexter och tryckande tystnad var just då långt borta. De som ville berätta och se teater om känsliga relationer fick ligga mycket lågt. Själv skrev jag och regisserade och kände mig helt hemma i den teater med musik som växte fram, det var mitt språk. Och Kjells val av klezmer var min musik. Den påminde om Kurt Weills musik, rå och oskön med en egen berättelse som vidgade och fördjupade texten. Med rå menar jag motsatsen till melodiös, visfin och trallvänlig, även om Weill också skrev Moritat, det vill säga musiken till Brechts Mackie Kniven som blev en världsschlager i Louis Armstrongs version.

Kjell älskade dock folkmusiken lika mycket som klezmern. Han var allätare, allspelare. I all musik fanns något intressant, något att upptäcka, något att pröva.

 

Han blev något av stumfilmsmusiker, en stumfilmsmusiker till den talade teatern. 

 

Han blev något av stumfilmsmusiker, en stumfilmsmusiker till den talade teatern. Han satt inte nedanför filmduken för att hänga med i filmens handling och växla mellan dramatiska skeenden som sorg och lycka, nederlag och uppgång, hat, hot och kärlek. Istället satt Kjell mitt på scenen.

Föreställningen Under 3 kungar var både sorglig och rolig, en anekdotisk historia där skådepelarna bytte roller, kön och ålder, och växlade mellan att vara protagonist och antagonist eller två barn som försökte förstå den värld som de var på väg in i. Michael klädde bland annat av sig naken för att tvinga sin pappa, som just då spelades av Björn, att älska honom som gud skapat honom. Och Kjell spelade.

Hans klezmerinspirerade musik blev föreställningens soundtrack. Med den utlevande klezmern som grund, skapade han sceniska rum till pojkarnas kamp i det utåt sett idylliskt småborgerliga och tillknäppta skånska samhället. I detta osannolika möte mellan stum, svensk idyll och utfläkta östeuropeiska känslor uppstod ljuv teater.

På nästan samma sätt fungerade musiken 1986 i föreställningen Det ljuva bombnedslaget, fritt efter den italienske författaren Alberto Moravias La cintura (Bältet), bearbetad av mig på Mosebacke Etablissemang med Kim Anderzon, Björn Granath och Johan Rabaeus i rollerna. Pjäsen handlade om en italiensk skådespelerska som inte längre får nog med bekräftelse och som provocerar sin man att slita av sig sitt bälte och smiska henne. Det är en typisk dekadent stadsskildring. Men musiken till uppsättningen inspirerades av italiensk folkmusik.

Kjell placerades här lite mer i kanten av scenrummet. Scenen bestod av spångar tvärs igenom publiken. Han satt bakom ett piano och varvade alla sina instrument, blåste, filade och lät fingrarna flyga över tangenterna medan skådespelarna fladdrade runt både honom och publiken i rasande fart. I musiken byttes miljöer medan skådespelarna bytte roller från rasande besvikna föräldrar eller politiker, till servitörer, massöser, bilmekaniker, pastaätare eller bortglömda skådespelare. Spagettin ringlade och ketchupen flödade.

Kjell hade blivit förälskad i den teatrala italienska folkmusiken under sin medverkan i Bella Ciao-gruppen där det förutom folkmusik sjöngs och spelades slagkraftiga partisan- och motståndssånger. Denna musik är och var precis som klezmern arrangerad för att höras utomhus, både som gatuteater och för att inspirera till motstånd över berg och dal. Den var i mina öron mer melodiös än klezmern men lika pregnant. Gatuteatermusiken har alltid funnits i Italien men fick ett stort uppsving när Dario Fo och Franca Rame forskade fram och nedtecknade den gamla teater- och gycklartraditionen.

 

När vi träffades var mitt teaterspråk, mitt berättande, mycket populärt. Det passade tiden som hand i handske. Sedan hamnade det i skamvrån. Undertexter och relationsdramatik tog över.

 

Kanske diskuterade Kjell musikteori med andra. Men hans stora kunskap och musikaliska bredd innebar att han förstod hur han kunde använda både klezmer och den italienska gatu- och motståndsmusiken i teaterns tjänst. Han fick texten och orden att verka tillsammans utan att dränka eller kränka den ena eller den andra berättarformen. Ibland kunde han bli indragen i handlingen. Och så länge han hade något av sina skyddande instrument framför sig var han inte blyg och kunde agera. Utanför scenen, utan sina skyddande instrument, sina klingande vapen, sin rytmiska sköld, försvann han hellre in i en intellektuell drömvärld med vurm för gamla instrument, klockor, filosofi och allehanda teorier.

Som konstnär hade Kjell stor integritet. Och receptivitet. Naturligtvis påverkades han av tidsandan. Men eftersom han var ett snille och musikaliskt unikum som behärskade alla stilarter och instrument kunde han även anpassa sig till den nya tiden där Brecht och Dario Fo skåpades ut under spott och spe och ersattes av andra berättarstilar. Kjell kunde spela all musik och med vilka musiker som helst.

För mig var det svårare. När vi träffades var mitt teaterspråk, mitt berättande, mycket populärt. Det passade tiden som hand i handske. Sedan hamnade det i skamvrån. Undertexter och relationsdramatik tog över. Men innan dess hann vi samarbeta en hel del och Kjell hann komponera en hel del. Exempelvis bitar av klezmermusiken till Kaos är granne med Finkelstein (1990), en judisk kabaré på Kilen på Stadsteatern. I den befann sig musikerna åter i centrum och kunde bygga musikaliska scenrum av tomma plan som vindlade upp och ner till olika världar på flygplatser, balettskolor, bröllop, måltider, gamla människor, unga bögar …

 

 

Fågel Blå (privat)

Kjell Westling stod för musiken när Carlo Barsotti satte upp några monologer av Dario Fo, med Björn Granath. Här syns Kjell Westling längst bak, till vänster. Övriga på bilden är (från vänster) Thomas Segerström, Ann-Margret Fyregård, Figge Holmberg, Björn Granath, Michael Segerström, Francesco Ippolito, Gustaf Kling, Judith Hollander, Inge Estrup och Christer Dahl. Foto: Privat bild.

 

 

Kjell jobbade med alla. Han fortsatte skapa musik och spela på Fågel Blå till Dario Fo-monologerna Ikaros och Tigern med flera, som Carlo Barsotti satte upp med Björn Granath. Han spelade till oräkneliga teaterföreställningar överallt under många år, på alla teatrar: Dramaten, Stockholms stadsteater, i Sovjet, i Italien. Han jobbade på Åreskutan i Husåspelet, en musikteaterföreställning om koppargruveepoken i Åreskutan under 1700- och 1800-talen.

»Kjell med sin musikalitet lyfte mina enkla sånger och hela teaterstycket. Utan Kjelle hade Husåspelet varit mycket fattigare«, skriver Batte Sahlin, konstnär och författare till Husåspelet.

I Sovjet gjorde han musik till experimentuppsättningar av Maria Frid. »Hans musik blev en egen röst i föreställningarna«, säger Maria.

 

Kjell kunde spela all musik och med vilka musiker som helst.

 

Sista gången vi jobbade ihop var 2002. Kjell var då kapellmästare tillsammans med basisten Jan »Joutte« Lindell, från musikteatergruppen Oktober, i vår Tango­kabaré på Regionteatern i Växjö. Han gjorde ljuvliga arrangemang och bearbetningar till Carl-Gunnar Åhléns suveränt nedtecknade tangos från Argentina, med texter av M. A. Numminen, Torkel Rasmusson, Teresa Tönisberg, Carsten Palmaer med flera.

Men han gjorde också musik till flera av mina kortfilmer, till exempel Det stora barnkalaset. Den börjar med en tillbakablick. Jag ville att Kjell skulle göra musik som kändes som när minnet letar sig bakåt i tiden. Ofta kunde Kjell förstå mina luddigt formulerade tankegångar och hitta rytmer och toner som förstärkte mina bilder och skapade något ännu bättre. Men inte alltid. Till Det stora barnkalaset slet vi med frågan om det fanns ett ljud för begreppet minne. Hur låter ett minne? Svaret hittade vi i en scen i pjäsen Tre systrar av Anton Tjechov. Där förekommer en gammeldags leksak, en mekanisk snurra som man sätter fart på genom att trycka ner en räfflad metallpinne i mitten. Man trycker och trycker och snurran får allt högre fart och ger då ifrån sig ett intensivt spinnande och surrande ljud. Detta surrande känner alla i min generation igen.

Det stora barnkalaset börjar som ett minne som snurras upp till det melodiösa ljudet. För mig snurrar minnet av Kjell kvar på en sträng som aldrig tystnar.

 

Judith Hollander

 

 

 

Tips:

Kjell Westling och musiken ges ut av Gidlunds förlag, med Ylva Mårtens som redaktör. På SR kan man i poddform lyssna på två dokumentärer – Kjell Westling, jazzen och proggen och Kjell Westling, spelmannen och kompositören – sända i Musikmagasinet i P2, där Ylva Mårtens intervjuar bland annat Bengt Berger, Suzanne Osten, Judith Hollander och Tore Berger om Kjell Westling. 

 

 

 

 

 

ANNONSER
ANNONSER
Beställ digitala lösnummer
Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till "prenumerera" (ovan) och klicka dig vidare.
Månadens citat

»Egentligen är jag en person som gillar när saker ställs in. Även sådant som jag tycker ska bli roligt att göra. Jag älskar liksom att slippa. Det är som att det skapas lite luft när redan planerade saker ställs in. Men nu har det blivit lite för mycket inställt. Även för min smak.«

Gunilla Heilborn

Folkoperan