Ryska teaterarbetare på flykt

I det här numret publicerar vi ett samtal av Helena Autio-Meloni med fyra ryska scenkonstnärer, som idag befinner sig i Helsingfors, om det rådande världsläget, skillnaden mellan teaterlivet i Ryssland och Finland och det stigma i att vara rysk som idag har växt fram.

Vi gör också nedslag i några scenkonstfestivaler. Birgitta Johansson har besökt Edinburgh International Festival och fastnade för två skotska uppsättningar – Medea och Burn. Båda har fått henne att se nya sidor hos två gestalter som hon trodde sig känna. Medan Anna Hedelius tar med läsaren till Edinburgh Festival Fringe och berättar om bredden hos de föreställningar som fyllde hennes intensiva dagar där. Birgitta Haglund har varit i Harstad och tagit del av Festspillene i Nord-Norge där hon såg två föreställningar som bands samman av klimatkatastrof, postapokalyps-stämning och countrymusik – och intervjuade regissörerna bakom verken: Philippe Quesne och Kelly Copper.

Yael Feiler vrider och vänder i sin artikel på begreppet representation och berättar om hur en laddad gest – att knyta en knytblus på scen – skapade sprickor under ett repetitionsarbete. Hon undersöker hur detta ska tolkas och vad det fick för konsekvenser.

Sandra Grehn fördjupar sig i funkisestetik och hur den kan utveckla scenkonsten. Hon har intervjuat skådespelaren Christine Bylund, som medverkade i Dramatens uppsättning av Liv Död Sex Pop och scenkonstnären Ellen Spens, som ingår i Kollaborativet.

Regidagboken är denna gång skriven av Anja Suša som berättar om sitt arbete med Älskarinnorna på Uppsala stadsteater och diskuterar vad representation egentligen ska fylla för syfte på scen.

I numrets pjäs, Min pappas ögon, lyfter Rebecka Cardoso trosfrågor samt en längtan efter att hitta sin kärna och bli accepterad för den man är.