Nordic noir intar scenen

 

 

 

”Sviten”, Intiman, med Niklas Engdal och Peshang Rad (i förgrunden). Foto: Carl Thorborg

 

 

 

Dramatikern Isabel Cruz Liljegren har sett två uppsättningar i höst som båda tar avstamp i den populära genren Nordic noir: Sviten på Intiman och Nordic crime på Dramaten. Hon frågar sig ifall det handlar om publikfrieri eller om dessa uppsättningar kan bidra med något till teatern som konstform.

Genren Nordic noir, eller Scandinavian noir, kännetecknas av kriminalhistorier som ofta utspelar sig i karga, vardagsgrå miljöer där allt verkar lugnt på ytan. Som kontrast ställs detta mot mörka, dolda krafter i samhället, i form av mord, kvinnovåld och rasism.

Henning Mankell har kallats för genrens fader och dess framgång har tillskrivits den distinkta stilen: realistiskt, enkelt och exakt, befriat från onödiga ord och metaforer. I höst har vi sett succégenren ta sig in även på våra teaterscener. Är det ett billigt sätt att försöka locka ny publik eller kan genren också bidra med något till vår konstform? Teaterkritikerna har haft delade åsikter om detta.

 

 

Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet.

 

 

När jag kommer till Intiman råder biokänsla – man kan fota sig framför en backdrop med texten »Sviten«, det säljs snacks och många tar med sig en dricka in i salongen. Pjäsen – med manus av Denise Rudberg och Mikaela Bley, i regi av Lisa Ohlin – är uppbyggd som ett polisförhör med åtta misstänkta karaktärer. De var alla på plats i en hyrd hotellsvit samma kväll som en ung tjej mördades där. Scenbilden är avskalad: en blackbox med en projektionsduk i fonden där ordlösa, dramatiserade snuttar visas som filmer i vilka publiken får veta vad det var som verkligen hände under kvällen. För övrigt byggs historien ut genom att förhörsledaren pusslar ihop de olika vittnesmålen där handlingen drivs framåt av berättande textmassor. Det är ett mellanting mellan radiodrama, Instagram-stories och berättarteater. I pausen uppmanas publiken att interagera på Instagram, utan att det fyller något egentligt syfte. Roligast publikinteraktion sker spontant när en av de misstänkta karaktärerna försäger sig, råkar veta mer än han borde: »Vad var det för typ av sladd hon ströps med?« Polisen svarar: »Jag sa aldrig att det var en sladd«. Delar av publiken drar hastigt efter andan och ropar instämmande: »Det sa han aldrig!«

 

 

Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?

 

 

Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet. Kanske försöker de göra detta med hjälp av Instagram-momentet? Det är inte tydligt varför den här berättelsen i den här formen ska visas på en scen istället för på tv, eller lyssnas till i radio (ursprungligen är också Sviten framtagen som ett ljuddrama i poddformat för Sveriges Radio, P3 Serie) Jag hade önskat mer dramatik i rummet, mer iscensatt spänning mellan karaktärerna och generellt ett mer fysiskt gestaltande. På Dramaten får jag mer av det jag söker.

 

 

 

”Nordic crime”, Dramaten, med emanja Stojanović, Krister Henriksson, Rebecka Hemse och Lena Endre. Foto: Sören Vilks

 

 

 

Här består scenografin av en upphöjd, utkristalliserad version av Nordic noirs karaktäristiska egenskaper. Ett stiliserat poliskontor med smakfullt utplacerade symboliska föremål som med sina små nummerbrickor för tankarna till bevismaterial. I denna föreställning spelas det tv-poliser (Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk med flera) vars realistiska uttryck i form av svordomar och mimik görs till en komisk effekt. Nordic crime – med manus och regi av Mattias Andersson – börjar precis som Sviten texttungt, med polisernas dramatiserade läsningar av dokumentära förhörsprotokoll och domstolsbeslut, hämtade ur verkligheten. Efter hand börjar dock en intrig växa fram bland poliserna i rummet. Berättelsen vidgas och slår sig loss från den begränsande genren, för att bli scenkonst med starka metaforer och teatermagi. Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?

Generellt sett kan man säga att dessa två olika scenkonstverk inte är lika fåordiga som deras förlagor inom film- och tv-genren, att de grådaskiga och vardagliga miljöerna blir svårgestaltade och att den textdrivna dramatiken får ta större plats när bilderna inte är i fokus. Dessutom visas här inga mordoffer på scen i form av nakna och blodiga kvinnokroppar.

 

Isabel Cruz Liljegren

 

 

Ytterligare en föreställning i samma genre spelas under hösten och vintern 2022: Var är Olle? på Kulturhuset Stadsteatern, ett true crime-baserat drama av Amanda Glans och Andreas Kundler.

 

 

 

 

 

Här kan du swisha din gåva
Här kan du swisha din gåva
Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

Månadens citat

»Man hör ibland påståendet: ›Skådespelaren är sitt eget instrument.‹ Ingmar Bergman drog på sin tid till med att likna sin favoritskådespelerska vid en Stradivariusfiol. Bilden förutsätter väl att det är regissören själv som för den välhartsade stråken, gnider och knäpper. Jag anser att Bergman pratade i nattmössan.«

 

Staffan Göthe

 

Folkoperan