Är politiken för närgången?

 

 

I årets sista nummer lyfter vi fram kulturpolitiken – försöker blicka framåt, vara visionära.

 

David Karlssons skriver om armlängds avstånd, ger en tillbakablick på hur politiker genom åren har förhållit sig till detta begrepp och resonerar kring det pågående kulturkriget. Rikard Hoogland ger därtill en kort kulturpolitisk kommentar där han varnar för att kulturdepartementet kan komma att införa ett ökat »marknadstänk«.

 

Torbjörn Elensky och Vesna Prekopic skriver varsin artikel om hur deras kulturpolitiska visioner ser ut och om vad som gör teatern relevant, vad vi ska ha scenkonst till.

 

I vår enkät kontaktade Sara Beer tolv personer som fått resonera kring vilken som är den största utmaningen för scenkonstens del i ljuset av det kulturpolitiska läget efter valet. Liksom vad som är viktigt för kulturpolitiken att fokusera på för att scenkonsten ska kunna fortsätta utvecklas. I svaren ingår bland annat ett antal tips och råd till både kulturpolitiker och teaterarbetare.

 

Dennis Sandin har startat en frigrupp i Uppsala, Kompani Ad Hoc. Sigrid Herrault har intervjuat honom om varför han i flera sceniska verk vill undersöka historiebilden av Sverige och nationsbegreppet.

 

Isabel Cruz Liljegren har sett två föreställningar som tar avstamp i Nordic noir-genren – Sviten och Nordic crime och funderar kring vad dessa verk tillför teatergenren.

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

Under sommarens fringefestival i Edinburgh spelade den brittiska gruppen Silent Faces Theatre sin föreställning Godot är en kvinna – en pjäs som endast får spelas av män. Anna Hedelius intervjuar dem.

 

Erik Augustin Palm skriver om scenversionen av Spirited Away och intervjuar uppsättningens regissör John Caird samt dess dockdesigner Toby Olié om hur de förvandlade denna Oscars-belönade animerade film till hänförande teater.

 

I vår scenkonststafett har turen nu kommit till Nosslo Grebnellaw Aniluap som valde att skriva om ett verk av Vincent Almgren, som i sin tur sänder stafettpinnen vidare.

 

Anna Pettersson skriver regidagbok om sin uppsättning av Ett dockhem på Dramaten, ett arbete där skådespelarna bland annat använde skam som en metod för att ta sig an Ibsens pjäs.

 

Kötta, av dramatikern Alma Lindé, är numrets pjäs som handlar om en ung kvinna som har som målsättning att bli starkast i världen och kämpar för att komma någonstans här i livet.

 

 

 

 

 

ANNONSER
ANNONSER
Beställ digitala lösnummer

Nu kan du beställa en korttidsprenumeration av Teatertidningen, där du får tillgång till vårt senaste nummer och hela vårt digitala arkiv. Då får du cirka en månad på dig att läsa numret. Det kostar 50 kronor. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Gå till ”prenumerera” (ovan) och klicka dig vidare.

Månadens citat

»Det finns ­­– med risk för att framstå som den kvasiintellektuella humorsnobb jag troligen är, samt låta aningen dramatisk – inget mer nedslående, ingen starkare känsla av mänskligt misslyckande (givet de kreativa, nyfikna och innovativa varelser vi är), än att höra ett slitet, förutsägbart skämt reproduceras samtidigt som skrattsalvorna rasar runtomkring en.«

 

David Wiberg

 

Folkoperan