Ett sjusjungande epos om Västerbotten

 

 

 

 

 

 

 

 

Sara Lidmans romansvit Jernbanan har spelats under hösten på Västerbottensteatern, i ett samarbete med Östfronten. Regissören Bobo Lundén, som skapat en musikteaterföreställning av denna berättelse, skriver här om vägen från första idé till färdig uppsättning. Han gör skisser på ett tidigt stadium, använder sig av referenspublik och låter ibland skådespelarna få se sitt arbete på film efter repetitionerna.

 

 

 

 

Hösten 2021

 

Tora von Platen och jag träffar Dag Thelander hemma i Stockholm, den 29 november, efter att han kontaktat Västerbottensteatern om sin pjäs Jernbanan som bygger på Sara Lidmans romansvit. Vi berättar att vi är nyfikna på hans arbete med pjäsen och att vi eventuellt skulle vilja öppna höstsäsongen 2023 med den som en del i att hylla att Sara Lidman skulle fyllt hundra i år. Vi har läst hans första synopsis samt en första version av akt 1 och slagits av det lekfulla språket, de finurliga ordlekarna och hur rakt och chosefritt han väver ihop Saras Lidmans epos.

 

 

Våren 2022

 

Jag börjar sätta mig in lite mer i materialet. Jag läser Dag Thelanders utvecklade synopsis och första versionen av akt 1. Hans utgångspunkt är att huvudpersonen Didrik rannsakar sig själv och tittar tillbaka på de senaste åren i en cell på Långholmen i Stockholm. Det är Didrik och hans demoner. Jag är svag för berättelser som utspelar sig i parallella verkligheter, i gränslandet mellan dröm och verklighet. Den här berättelsen har en möjlighet att verka i en sådan kontext. Didrik är lite av en naiv idealist med en stark vision och vilja att få järnvägen dragen upp till Norrland. Och så blir det. Men under resans gång blir han utnyttjad, lurad och till slut dömd för att ha förskingrat pengar. Han döms till fängelse på Långholmen i Stockholm dit han får åka direkt, med första tåget söderut. Han anser sig vara oskyldig och går varje dag igenom för sig själv allt som har hänt och allt vad han gjort. Han håller försvarstal för de tomma ekande väggarna endast i sällskap av sina hjärnspöken, under ledning av Hagar – som verkar vara den enda som verkligen ser vad som egentligen har hänt och som han inte kan fly undan från. Han pendlar mellan storslagna visioner och vetskapen att han gjort människor illa på vägen. Jag känner mig inspirerad.

Jag sätter ihop det konstnärliga teamet där Caroline Romare är scenograf, Helena Andersson kostymör och maskör, Maria Ros ljuddesigner och Mattias Kågström får ansvara för att arrangera musiken samt ta en roll som skådespelare. Tora von Platen är som vanligt dramaturg.

 

 

Hösten 2022

 

För att lyfta det fysiska formspråket i föreställningen tar jag efter sommaren kontakt med dansaren och koreografen Kajza Rauhala. Det är viktigt med lokal kompetens! Känns kul att få komma tillbaka till det där gränslandet mellan dans och teater som inspirerade mig så mycket under 1990-talet. Jag har arbetat ofta med koreografer tidigare men det har mest gällt specifika dansnummer. Det här är ju något annat. Vi känner båda en skräckblandad förtjusning men ser fram emot att börja arbeta på golvet.

Första konstnärliga teamsmötet (k-teamsmöte) har vi hos mig i Stockholm den 30 november. Vi samtalar om Saras Lidmans romansvit, om Dags manus och att pjäsen skulle kunna heta Didrik och hans demoner. Caroline och Helena talar om olika sorters tapeter som det också talas om i böckerna. Vi börjar se något mäktigt och stort och inser att ljuset kommer vara extra viktigt i den här uppsättningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

2023

 

9 januari

Helena, Caroline och jag besöker Långholmen och det lilla fängelsemuseet. Vi berörs av färgflagor på väggar, höga murar, gluggen i fängelsedörren och den klassiska rastgården.

 

 

13 januari

Andra k-teamsmötet.  Caroline har börjat skissa på en scenografi inspirerad av den klassiska rastgården och med fyra höga skärmar. Hon har också en idé om att använda tre vippgungor som kan rullas omkring. Helena har med sig historiska bilder från epoken runt 1880–1890. Vi talar om snabba växlingar mellan scener med såväl ljus som ljud. Vi ser hur förutsättningarna är på de tre olika scenerna som vi ska spela på i Skellefteå, Umeå och Sundsvall.

 

 

24 februari

Tredje k-teamsmötet. Vi fördjupar formspråk och lägger fokus på rekvisitan. Maria tycker att det blir för trångt och komplicerat ur ljussynpunkt med de tre gungbrädorna. Vi börjar luta åt att ha tre rullbara trappor med luckor i trappstegen till förvaring.

 

6 mars

Teknisk koll på teatern. Vi verkar få in alla våra idéer inom budget som det ser ut nu … puh …

 

 

 

Känns tryggt att veta att allt rullar på även om jag inte är där. Mitt jobb som regissör handlar ju också om att göra mig själv onödig.

 

 

 

22 mars

Jakob Hultcrantz Hansson – som kommer spela Didrik – och jag besöker Långholmen. Vi spelar in ljudet från celldörrens lås som jag vill använda i uppsättningen.
Vi talar om Didrikrollen, om att sitta isolerad, om ensamhet och om att det finns en likhet med Peer Gynt, en roll som Jakob spelade 1997 i min regi. Vår Didrik är dock inte en drömmare utan mer någon slags naiv idealist.

 

 

4 april

Jag gör ett första förslag till repschema med ramtider och datum för mina olika faser och genomdrag.  Slås alltid av hur skönt det är att ha det här klart tidigt och att jag redan nu kan se att vi kommer hinna … Love Excell! Bara nu alla håller sig friska …

 

 

 

 

 

 

 

 

1 augusti

Kollationering på scen 4, den lilla blackboxen, i Sara Kulturhus. Tänk att det nu är klart att teatern faktiskt får repetera i huset, som det var meningen från början. Hurra! Alla skådespelare och hela det konstnärliga teamet är på plats tillsammans med alla dem från teatern som kommit tillbaka från semestern. Vi har också bjudit in Elisabeth Engberg från Umeå universitet – som bland annat forskat kring Sara Lidman – för att ge oss en historisk kontext kring tiden och de personer som Sara byggde sitt epos kring. Väldigt intressant. Vi fick exempelvis se ett foto på Saras farfar Erik – som är förebilden till Didrik – efter det att han kom ut från fängelset och det var ingen bruten man. Kändes bra på något sätt.

 

 

11 augusti

Genomdrag med referenspublik. De hade lite svårt att förstå vem som var vem och var vi var någonstans. De förstod till exempel inte vad eller vilka demonerna var och hade lite svårt att förstå det rumsliga. Många förstod inte heller att Didrik satt i en cell på ett fängelse. De tyckte musiken var vacker och att det är fint med mycket rörelse. De var imponerade över hur långt vi ändå hade kommit efter bara nio repdagar.

 

 

16 augusti

Jag, Helena, Kajza och stora delar av ensemblen åker ut till Saras hem i Missenträsk. Vi insuper miljön, äter surströmming och jag blundar en stund i den soffa som Saras farfar Erik – förebilden till Didrik – låg i när han dog. Känns mäktigt på något sätt …

 

 

21 augusti

Sonja är sjuk, förkyld, och är hemma. Vi jobbar på enligt plan och hjälps åt att täcka upp.

 

 

 

 

 

 

 

 

24 augusti

Sonja tillbaka, hurra! Vi uppdaterar henne om vad vi gjort och går igenom lite praktiskt på golvet. Sonja känner att hon ändå har ganska bra koll tack vare de filmade repen. Under de senaste åren har vi börjat filma av en del repetitioner så att skådespelarna själva kan se vad vi har gjort. Vad jag förstår används det ofta inom dansen och mimen men vi har sett att det också på många sätt hjälper skådespelarna i teateruppsättningar. Till den här föreställningen kändes det extra viktigt då den är så visuell, så vi avslutade varje dag med att filma det vi kommit fram till. Teknikerna la sedan upp materialet på en privat spellista på Youtube. Otroligt smidigt. Är också glad att denna ensemble inte upplever det som jobbigt att se sig själv på film, utan snarare ser det som ett komplement till arbetet.

 

 

28 augusti

Äntligen fördjupning. Jag är hantverksregissör. Jag är noga med mina faser, för min egen skull men också för att jag genom åren har sett att det skapar lugn i ensemblen och på teatern under processen. Den första fasen kallar jag för skiss. Jag ligger oftast minst ett år före i mina förberedelser och det är viktigt att skådespelarna här får en chans att komma ikapp lite. Vi läser, ställer frågor, fantiserar och skissar på golvet. Vad handlar den här scenen om? Varför är den viktig i den här uppsättningen? Skådespelarna får i (någorlunda) lugn och ro och utan press på resultat låta ord och tanke bli till kött. Och jag som regissör får den unika möjligheten att se hur rollerna kommer till liv och ofta blir så mycket mer än jag någonsin kunnat fantisera om.

 

 

 

Jag är hantverksregissör. Jag är noga med mina faser, för min egen skull men också för att jag genom åren har sett att det skapar lugn i ensemblen och på teatern under processen.

 

 

 

30 augusti

Vi bryter dagens repetitioner under några minuter som en del av Teatersveriges »Tre tysta minuter för kulturen«.

 

 

1 september

Genomdrag av akt 1 efter fördjupning med referenspublik. De upplevde att allt nu blivit mycket mer homogent och tajt, att de förstod vem som var vem trots snabba byten. De gillade våra finurliga lösningar och den lugna inledningen där Didrik ensam i cellen börjar tala med oss, sjunga försiktigt, hur ensemblen sluter upp i det varma minnet av sin hembygd, för att i slutet hastigt ta oss tillbaka in i den kalla cellen. De sa också att allt kändes lugnare och tydligare.

 

 

5 september

Första dagen på scen. Det är så roligt och inspirerande att få komma in i spelsalen där Carolines sex meter höga skärmar sträcker sig upp mot det femton meter höga taket. Det blir mäktigt. Maria med sitt team har börjat hänga ljus och en del ljusbilder börjar ta form. När jag kom hem fick jag ett sms från Jakob som var med Ellenor på sjukhus. Hon hade på vägen hem fallit med cykeln och vridit sitt knä ur led. Håller tummarna för att det inte är något allvarligt.

 

 

6 september

Ellenor repar hela dagen på kryckor. Jag börjar planera för att lägga om vissa partier för att förenkla för henne.

 

 

 

 

 

 

 

 

7 september

Vi börjar inse att scenografin är lite för nära publiken, tog ett beslut om att flytta bak scenografin åttio centimeter och tror att den i och med det kommer mer till sin rätt. Vi börjar också inse att det kan bli trångt vid föreställningarna i Sundsvall, men det borde gå …

Ellenors knä blir bättre men vi ropar ännu inte hej …

 

 

8 september

Då Sonja var sjuk vid genomdrag av akt 2 efter skiss, så är det första gången vår referenspublik får se denna akt. Vi har alltså kommit vidare i vår process. De sa att de var mycket tagna och kände stark förståelse för vår huvudroll Didrik, blev berörda av honom. De undrade dock över Isänkan – Hagars mor – som vi valt att gestalta som något slags mytologiskt flygande spöke – varför det var med, att det förvirrade. De tyckte det var skönt med de komiska inslagen eftersom det lättade upp den annars ganska ångestfyllda stämningen i föreställningen. De var imponerade över hur långt vi kommit och nyfikna på att få se helheten.

Det har blivit alltmer viktigt för mig att arbeta med referenspublik. Att tillsammans med dramaturg och marknadsavdelning få ta fram en bred referenspublik inför varje uppsättning är så lyxigt och något som vi är övertygade om också skapar en mycket bättre uppsättning. Och intresset för att vara referenspublik är stort i Skellefteå, vilket är superkul!

 

 

11 september

Första genomdrag med mask och kostym. Ellenor spelar utan kryckor och jag är fast på Arlanda på grund av inställt flyg, jag ber dem köra utan mig. Känns tryggt att veta att allt rullar på även om jag inte är där. Mitt jobb som regissör handlar ju också om att göra mig själv onödig. Men det här kanske ändå är i tidigaste laget. Glad att jag ändå kommer kunna se genomdraget inspelat nu i veckan …

Skådespelarna sa att akt 1 kändes olidligt lång men att akt 2 var okej. Förvirringen hade bitvis varit stor. Sonja sa att hon hade klätt om tre gånger till sin roll Lidstedt – alla gånger vid fel tillfälle, ha ha. Jag kom direkt från flyget då det var tio minuter kvar och kunde ändå se hur fint det börjar se ut. Fantastiska Helena har återigen gjort en kostym och mask som både är vacker och skitig, förhöjt såklart, men ändå en så briljant gestaltad spegling av livet …

På kvällen hade vi ett uppföljande k-teamsmöte där vi bland annat beslutade att Hagar inte skulle ha demonglasögon, att Isänkan inte ska gestaltas fysiskt och att jag ska lägga fokus på att förhöja den otvingade passionen som finns mellan Didrik och Hagar, vilket förhoppningsvis förtydligar skillnaden mellan Hagar och Didriks hustru AnnaStava.

 

 

 

Ellenor repar hela dagen på kryckor. Jag börjar planera för att lägga om vissa partier för att förenkla för henne.

 

 

 

12 september

I mina repscheman lägger jag alltid in dagar och pass där det är »öppet« för att känna att vi har luft och en möjlighet att fånga upp och fördjupa det som vi inte riktigt hunnit klart med tidigare. Idag var en sådan dag. Kajza och jag gick igenom med ensemblen vad vi tyckte kändes oklart. Fokus blev på akt 1.  Hur och när flyttas trapporna i de olika scenerna? Hur tajta kan vi bli i våra entréer och sortier. Kan vi se synergier med ljus och ljud. Och hur får jag en viss rekvisita, till exempel min hatt, att hamna på rätt ställe – fyra scener längre fram? En intensiv men bra dag där vi löste och förtydligade mycket.

 

 

13 september

Jag har fortfarande svårt att förstå varför teatern lägger in personalmöten mitt under repetitionsprocesser. Vi ligger bra till och jag känner mig inte orolig. Men halva ensemblen är alltså på personalmöte idag och imorgon. Kajza jobbar med rörelse med dem som är kvar. Det blir förhöjt och skirt med de poetiska och sensitiva rörelserna. Behöver vi få in något mer profant? Behöver vi skita ned det …?

 

 

14 september

Ensemblen har repfri dag för att fokusera och förbereda sig inför vår andra fördjupning som börjar imorgon.

Ellenor har varit hos ortopeden och knät kommer magnetröntgas om en vecka. Fram till dess stödskena. Spännande tider så här 13 dagar innan premiär …

 

 

15 september

Mattias sjunger igenom sångerna med ensemblen. Det börjar låta riktigt bra. Dags för längre sjok. Min plan är att köra igenom halva akt 1 minst två gånger utan avbrott för att få upp flödet. Ensemblen är som vanligt briljant och arbetar fokuserat och noggrant trots att det är fredag eftermiddag. Vi ligger bra till, är i fas med vår plan.

 

 

19 september

Fjärde och sista dagen där vi repar i längre sjok. Det har varit tunga dagar men nu är vi i alla fall igenom. Vi är peppade inför morgondagens »andra mask och kostym«, då allt ska vara på plats.

 

 

 

 

 

 

 

 

20 september

Tre timmar avslutande ljussättning på förmiddagen. Andra kostym och mask gick strålande. Strykningarna har gjort berättelsen rakare och skådespelarna gjorde ett enastående arbete för att få det att kännas som en enhet. Bravo! Skrev kommentar på kvällen och skickade ut till skådespelare och team.

 

 

23 september

Gick igenom några scener och övergångar på eftermiddagen innan skådespelarna började sin förberedelse inför kvällens första publikgenomdrag för ett femtiotal personer. Fortfarande finns övergångar och entréer som känns obalanserade men det tar vi på måndag.

 

 

25 september

Vi gjorde ett genomdrag av akt 1 på eftermiddagen för att få upp flytet, vilket märktes under kvällens andra publikmöte med ett femtiotal nya besökare. Allt gick mycket bra. Publiken verkar tagna, berörda och verkar uppskatta formen.

 

 

26 september

Vi la bland annat ett applådtack idag och bestämde hur teamet skulle tacka publiken på premiären. Kvällens genrep med nästan full salong gick bra. Några små missar, men det hör väl till.

 

27 s

eptember

Premiärdag. Har städat ut min lägenhet och haft utvärderingsmöte på teatern. Premiären gick strålande och publiken verkade gilla vad de såg. Avslutade kvällen med en premiärfest i ateljén med många av teaterns medarbetare närvarande. Höll mitt premiärtal fritt från hjärtat, vilket kändes bra. Det är lätt att hålla tal på en teater som är så fin som Västerbottensteatern. Tack.
Imorgon hem till familjen. Längtar …

 

 

Bobo Lundén

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2023 som finns att beställa som lösnummer: https://teatertidningen.se/?page_id=826