Att låta det judiska ta plats

 

 

 

 

 

 

 

 

Dramatikern Marianne Goldman har många gånger undersökt den svensk-judiska identiteten i sina pjäser, hur att vara både jude och svensk kan skava inom familjer, inom en och samma människa och gentemot majoritetssamhället. Nu finns sex av hennes pjäser att läsa i antologin Nätter med familjen Cohen. Birgitta Haglund har träffat henne för ett samtal om vad som väcker hennes vrede och hur hon genom sina pjäser har velat synliggöra det judiska.

 

 

Gång på gång ställer Marianne Goldman, i de pjäser som ingår i Nätter med familjen Cohen – och andra judiska pjäser, olika förhållningssätt till det judiska mot varandra. Hon låter sina karaktärer drabba samman i diskussioner om allt från storpolitik i Mellanöstern till hur viktigt det egentligen är att uppehålla judiska familjetraditioner.

 

– Jag växte upp i en konfliktstyrd familj med drivna och intelligenta familjemedlemmar, det fanns så mycket där som jag längre fram ville berätta om, säger Marianne Goldman.

 

För henne handlar allt skapande om konflikt.

 

– Jag drivs av att få visa motsättningarna inom familjerna jag skildrar, att gestalta det som sker i vardagsrummet.

 

Samtidigt betonar hon att det inte är hennes egen familj som hon porträtterar i sina pjäser. Men det som är likt är att hon har klipska familjemedlemmar med starka åsikter.

 

– Vi verbaliserade vad vi tyckte och det gör vi nog fortfarande, men i mindre utsträckning. Våra föräldrar är döda och vi har ju åldrats, kanske mognat. Men det som jag alltid blivit tagen av är vår längtan efter förståelse, bortom positionerandet, bortom orden.

 

Att hon gärna skildrar familjerelationer betyder inte att hon är särskilt intresserad av psykologisk realism. Hennes judiska pjäser kretsar främst kring olika idéer och värderingar.

 

– Inte så att huvudsaken blir att tycka rätt eller fel, till exempel om den israeliska ockupationen. Det som driver mig är att visa på komplexiteten i de här frågorna. Det blir så fattigt annars.

 

Genom åren har Marianne Goldman även skrivit om andra teman än det judiska, till exempel om sjukdom och död i pjäsen Cancerbalkongen som har satts upp i sju fristående produktioner och spelats runt om i Norden. Men det här samtalet koncentrerar sig på det judiska och pjäserna i hennes antologi, utgiven av Bokförlaget Korpen. I baksidestexten sammanfattas dessa pjäser som »en stark och subjektiv dokumentation av hur det inre judiska landskapet har tett sig och förändrats under de senaste decennierna«.

 

 

 

Jag är trött på att släta ut och försöka få till breda skildringar som alla omedelbart ska kunna känna igen sig i och förstå.

 

 

 

Vi träffas i den lokal i Stockholms innerstad där hon har sin mottagning som samtalsterapeut – hennes andra yrke vid sidan av skrivandet. En månad har passerat sedan Hamas massaker mot israeliska judar, den 7 oktober.

 

– Hade jag träffat dig innan den händelsen, då hade jag pratat mycket mer segervisst om det judiska och med en gladare röst. Men nu har allt förändrats.

 

Hon vill inte gå in på läget när det gäller kriget i Gaza. Det är så infekterat och polariserat. Men mitt i allt mörker har hon, under en period, haft en känsla av att det kommer bli allt vanligare att minoriteters berättelser tar plats på svenska scener framöver – även de judiska.

 

– Det är på sätt och vis en positiv och spännande tid nu, i och med att det finns fler öppningar idag på teaterscenerna för att skildra minoriteters upplevelser. Jag njöt till exempel nyligen av pjäsen Pappas födelsedag av Alejandro Leiva Wenger, om en chilensk familj, på Dramaten.

 

I förordet till antologin skriver hon att »i mina pjäser är det judiska inte speciellt roligt, fint eller vackert eller upphöjt«. Det bara är. Hon betonar att hon inte på något sätt känner sig osäker på sin egen svensk-judiska identitet.

 

– Jag har en väldigt trygg relation till den, som är stark och självklar. Annars hade jag inte kunnat skriva de här pjäserna. Och även om jag problematiserar det judiska har jag till exempel aldrig ifrågasatt Israels rätt att existera som land. Det finns inte för mig. Det är inte det pjäserna handlar om.

 

Tidigare har hon väjt för att kalla sina pjäser judiska, det har känts förminskande både gentemot henne själv och verken. Att skildra det hon kallar för »det inomjudiska« har inte stått särskilt högt i rang. Men hon håller fast vid att även dessa berättelser är universella.

 

– Jag ser mig inte som en »judisk dramatiker«, men jag låter det judiska träda fram och ta plats i scener som jag verkligen menar är allmängiltiga. Jag är trött på att släta ut och försöka få till breda skildringar som alla omedelbart ska kunna känna igen sig i och förstå.

 

Att få sina verk uppsatta har ibland varit en utmaning. Hon har upplevt en ängslighet hos teatern inför det judiska.

 

– Jag är rädd för att låta gnällig, jag vill inte det, men att tillhöra och skriva om den judiska minoriteten har varit en komplikation som dramatiker eftersom den kulturen inte anses som folklig på de svenska scenerna.

 

Hösten 2024 kommer det dock spelas en ny pjäs av Marianne Goldman, på Kulturhuset Stadsteaterns scen Soppteatern: Mamele. I den skildras en mor- och dotter-tematik med judiska förtecken. Tre generationer kvinnor, mödrar och döttrar, samsas på scenen där det kommer göras nedslag från andra världskriget och framåt. I oktober 1943, som 21-åring, flydde Marianne Goldmans mamma med sina systrar, från Danmark, över Öresund, till Sverige. Mamman skrev i sin dagbok om denna flykt.

 

– Den dagboken hittade jag och lät översätta från danska till svenska och den ingår i min nya pjäs, där det blir uppgörelser mellan mödrar och döttrar i olika generationer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Marianne Goldman säger att hon har bedrivit olika kamper i sitt skrivande. Som ung hade hon sett många Bergmanfilmer och läst Lars Noréns borgerliga dramer men saknade gestaltningar av hur en minoritetsfamilj kan uppleva verkligheten.  

 

– Det här var ett jätteviktigt driv för mig, att jag inte såg mig själv och min familj speglad, så mitt skrivande har handlat om att ta plats.

 

Hon har även känt en ilska mot »kaxiga, judiska pojkar« som Woody Allen:

 

– Som judinna bar jag en irritation över hans filmer där den hysteriska judiska mamman blev en kliché. Jag ville att hon skulle få ta plats i sin egen rätt.

 

Och det fick hon också göra med besked i filmen Freud flyttar hemifrån från 1990, som Marianne Goldman skrev manus till och Susanne Bier regisserade, där mor och dotter gestaltas av Ghita Nørby och Gunilla Röhr.

Olika klichébilder om judar sticker hon gärna hål på – som den om att judar, som ett resultat av Förintelsen, borde vara bättre människor moraliskt sett. 

 

– Att lidandet skulle förädla! Varför det? 

 

En annan fördom är att judar ofta ses som ansvariga för staten Israels agerande gentemot palestinier, vilket hon också diskuterar i antologins enda monolog: Judisk vrede. Som jude förväntas man gång på gång ta ställning, säger hon.

 

– Man ska förhålla sig till Förintelsen, man ska förhålla sig till Israel och landets politik, man ska förhålla sig till palestinierna, man ska förhålla sig till sin religion …

 

Man blir helt enkelt en representant för det judiska.

 

– Det är lätt att hamna i känslan av att nu ska jag skriva den stora judiska pjäsen, eftersom uppsättningarna av judiska pjäser är så få. Att det blir ett representativt uppdrag. Särskilt när jag blir intervjuad blir jag mån om att säga rätt saker, att det jag förmedlar måste ge en rättvis bild av judarna i Sverige.

 

 

 

Jag växte upp i en konfliktstyrd familj med drivna och intelligenta familjemedlemmar, det fanns så mycket där som jag längre fram ville berätta om.

 

 

 

En av de pjäser av Marianne Goldman som aldrig har spelats är Nätter med familjen Cohen. Hon hade diskussioner med dåvarande Stockholms stadsteater om att sätta upp pjäsen men fick höra att temat var för laddat, att om det hade handlat om palestinier istället för judar så hade det fungerat bättre i förhållande till Stadsteaterns publik. Pjäsen skildrar en judisk familj under tre decennier, med start i 1970-talet. Marianne Goldman ville ta sig tillbaka till en tid då antisemitismen »var osynlig«, till hennes uppväxt i Göteborg.

 

– Jag kommer från judisk medelklass, jag har haft det bra och tycker inte jag har utsatts för någon påtaglig antisemitism. Mitt lidande har mer handlat om den svenska tystnaden – svenskars främlingskap och ointresse för judar. Och även vänsterns absoluta okunskap och aggression mot den judiska gruppen från 70-talet och framåt. Det framkommer mer och mer idag – artikel efter artikel visar på hur problematiskt det här är.

 

Familjen i pjäsen firar shabbat (sabbat) varje fredagskväll. Mamman, som överlevt Förintelsen, och hennes man vill upprätthålla judiska traditioner. En shabbat kommer Axel, som inte är jude, på besök. Han är en vän till sonen i familjen. Axel tonar inte direkt ned sitt vänsterperspektiv. Det uppstår politiska diskussioner om Israel och Mellanöstern. Han blir ett slags katalysator som komplicerar relationerna i familjen.

 

– Det som var viktigt för mig i den här pjäsen var att visa på den här familjens sårbarhet.

 

Trots att Axel skämmer ut sig under middagen blir Leah, dottern i familjen, förtjust i honom. De blir ett par. Vi får följa dem genom pjäsen.

 

– Axel kan aldrig riktigt förstå Leahs familj eller henne, samtidigt som han som man kunnat ta emot henne. Den paradoxen tycker jag är intressant.

 

Leah byter namn till Lena och dyker upp i ytterligare en pjäs i antologin: Tre syskon gick på teater. Tillsammans med sin syster och bror har Lena varit och sett Lehmantrilogin på Kulturhuset Stadsteatern som i stora stycken handlar om judar, affärer och pengar, enligt Marianne Goldman. Efteråt hamnar syskonen i ett gräl kring hur det judiska skildras i uppsättningen.

 

– Storasystern Kate, som är på besök från Florida, är enbart stolt över en pjäs som visar hur väl judar lyckats! Brodern Menashe som flyttat till Israel är kritisk till pjäsen utifrån sin politiska hållning. Lena, som ser sig som svensk, skäms pjäsen igenom.

 

 

 

Det är på sätt och vis en positiv och spännande tid nu, i och med att det finns fler öppningar idag på teaterscenerna för att skildra minoriteters upplevelser.

 

 

 

Även om Marianne Goldman inte kallar sina pjäser för politiska finns där tre pjäser i antologin med tydlig politisk inriktning: den tidigare nämnda Judisk vrede, Ett trevligt judiskt par som skrevs 2013 under dåvarande Gaza-kriget och som är skrämmande aktuell idag, samt Pappa, Micke, Mellanöstern. I den sistnämnda anklagar Micke sin pappa för att inte vilja stå för sin identitet. Och pappan svarar: »I vår släkt insisterar vi på att vara människor i första hand, judar i andra hand …« Micke undrar om pappan inte ser antisemitismen »som pyser överallt«. »Du söker upp den«, säger pappan. Man får känslan av att båda har rätt, eller att sanningen ligger någonstans mitt emellan. En sak är säker – det uppstår aldrig något riktigt möte mellan far och son. De når inte fram till varandra, även om de vill.

 

– Karaktärerna i mina pjäser käftar med varandra om olika åsikter, men därunder finns det en längtan efter gemenskap och kärlek. Jag hoppas man känner av denna smärtpunkt när man läser antologin, säger Marianne Goldman.

 

 Birgitta Haglund

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2023 som finns att beställa som lösnummer: https://teatertidningen.se/?page_id=826