Skådespeleri i förändring

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Gävles motsvarighet till Opéra Garnier i Paris har det spelats teater sedan 1878. En eftermiddag i maj träffar Anna Hedelius två nutida skådespelare i teaterns stiliga kafé. Alexandra Zetterberg Ehn har arbetat på svenska scener i 43 år. Amanda Jansson gick ut Teaterhögskolan för åtta år sedan. Livet på teatern har förändrats under dessa år. Men hur?

 

 

Anna: Välkomna, vi går rakt på sak. Berätta lite om era yrkesliv.

 

Alexandra: Jag kommer från Malmö och började dansa väldigt tidigt. Eftersom min balettskola hade koppling till Nils Poppe på Fredriksdalsteatern gjorde jag audition där när jag var 15 år. Jag fick jobb längst bak i baletten och var sedan kvar på teatern i tio år. Hans Bergström, en av regissörerna på Fredriksdal, såg mig och tyckte att jag skulle bli skådespelare. Jag fick en roll i hans Riksteateruppsättning av Hjälten på den gröna ön med Benny Fredriksson som hjälten och premiär här i Gävle.

Efter den turnén kände jag att teater nog inte var något för mig, men jag fick större och större roller, så jag hoppade av sista året på gymnasiet för att bli skådespelare. Så småningom kom jag in på scenskolan i Göteborg, där jag gick åren 1990–1994. Under spexet i ettan uppmärksammade Eva Bergman vår klass och sa att hon ville ge oss jobb på Backa teater då vi gått ut skolan. Det gjorde att klassen blev en grupp redan från början.

Jag var kvar på Backa i många år. Under en röstkurs för Mirka Yemendzakis i Grekland träffade jag Tanja Svedjeström (numera Lorentzon), som skulle göra praktik i En Midsommarnattsdröm och hon rekommenderade mig för regissören Peter Oskarson. Jag hade ingen aning om vem Peter var, men han kom till Backa och frågade om jag ville åka till Kina och hoppa in i produktionen. Det ville jag ju gärna, och det var så jag hamnade på Folkteatern Gävleborg.

Jag blev kvar, bland annat under den tid då Träteatern i Järvsö blev till som scen. Efter första barnet kom jag till Unga Klara, där jag också stannade länge. Under mina år som frilansare har jag nog jobbat på de flesta teatrar – i Göteborg, i fria grupper och på många privatteatrar, men också haft perioder av arbetslöshet. Nu har jag varit fast på Folkteatern Gävleborg i några år.  

Mitt liv på teatern har alltså pågått sedan jag var 15. Fortfarande älskar jag det lika mycket, eller nästan ännu mer. För mig har teater alltid varit familj.

 

Amanda: För mig ser det lite annorlunda ut. Jag kommer från Skärplinge, utanför Gävle. Jag visste väldigt tidigt att jag skulle bli skådespelare, trots att jag inte hade någon kontakt med teatern. Jag var väldigt ängslig och mammig när jag var liten, men då jag var sju år skulle klassen åka till Dramaten för att se Mio min Mio. Det kändes läskigt att åka till Stockholm. Jag gjorde det ändå och det var det häftigaste och maffigaste jag hade gjort.

Jag tittade också mycket på tv-serier och filmer och kände mig dragen till den världen. När det var dags för gymnasiet övade jag in en monolog ur Hänga ut av Sara Kadefors och sökte till det estetiska programmet på Vasaskolan här i Gävle.

När jag kom in visste jag ingenting om teater, trodde väl att det handlade om att sätta upp olika pjäser. Jag hade ingen aning om att det fanns ämnen som röst, rörelse, att vi lärde oss ett hantverk och arbetade med tillit, närvaro och trygghetsövningar.

Efter studenten jobbade jag ett år på kärnkraftverket i Forsmark och ett år med ett teaterjobb i Gävle. Sedan gick jag Fridhems folkhögskola och så småningom kom jag in på Teaterhögskolan i Luleå. Jag hade sökt till de olika teaterhögskolorna många gånger tidigare, men det var inte förrän jag kom in i Luleå som jag kände mig redo. Under tiden hade jag jobbat med helt andra jobb, som personlig assistent, på lager och som administratör. Även efter Teaterhögskolan har jag haft andra jobb och när jag gick ut och blev arbetslös uppstod ett tomrum. Det var skitjobbigt att plötsligt stå utan sammanhang.

Så småningom lossnade det lite, jag fick jobb på Molièreensemblen i Stockholm, Teater Martin Mutter i Örebro och Playhouse i Stockholm. Jag har också filmat en del. Rollen i Jag for ner till bror på Teater Västernorrland är min första på en länsteater. Det är något helt nytt! Att jobba på ett ställe som har arbetstider och betalar OB-ersättning! Sådant har det inte varit tal om tidigare.

 

 

Jag ömmar för ensamma människor och kan jag få någon att känna sig mindre ensam är det helt underbart. 

Amanda Jansson

 

 

Anna: Har jag rätt i att teatern var mer av ett kollektiv tidigare, att det var gruppen eller familjen, som Alexandra kallade det, som räknades? 

 

Alexandra: Det kan nog stämma. Jag minns till exempel första premiären i Järvsö. Vi hade genomdrag på den nyskrivna pjäsen Ingen som jag och klockan tolv på natten sa Peter Oskarson: »Vi är inte klara, vi måste göra det igen.« Och det gjorde vi! Vi blev färdiga klockan fyra på morgonen efter två genomdrag. Det var dagen före midsommarafton, fåglarna kvittrade, morgonljuset föll över den otroligt vackra teatern, någon kom med mackor och öl. Den känslan går inte att byta ut för alla pengar i världen.  

Lite av den känslan finns nog kvar inom frigrupperna. Jag kan verkligen beundra dem. Det är inte mycket glamour, men de har något annat. I går var jag på Turteatern i Kärrtorp. Det var pappscenografi och helt jäkla smockat med folk. Det kändes så lustfullt. Med åren har det blivit mer och mer uppstyrt på institutionerna.

 

Amanda: Jag har inte det gamla att jämföra med. Men jag är förvånad över att vara i ett sammanhang där någon räknar timmar och att jag får övertidsersättning när vi turnerar. Som skådespelare är man van vid att jobba länge. Att någon håller koll på att man kanske har jobbat lite för mycket tycker jag är otroligt.

 

Alexandra: Den stora skillnaden mot förr är egentligen kulturpolitiken. På Folkteatern i Gävle kunde vi hålla på i ett år med förberedelserna inför en pjäs. Vi åkte till Indien, Kina, vi hade clownkurs och röstkurs. Den samlade kunskapen vi fick som ensemble kunde vi sedan använda i jättemånga år. Vi pratade aldrig om pengar.

 

Anna: Vilka arbetsplatser drogs du till då du var yngre, Alexandra?

Alexandra: Det var Backa, Folkteatern och länsteatrarna som lockade. Dramaten var inget ställe man ville till. Filmen var inte heller åtråvärd. Vi såg ner på vissa tv-såpor.

 

 

 

 

 

 

Anna: Amanda, du lockades inledningsvis av filmens värld?

Amanda:  Ja, men då jag började gymnasiet började jag tycka att film var fusk. Teater bygger på här och nu och att man verkligen litar på varandra, men i film går det ju att göra om. Men det har ändå alltid funnits ett driv i mig att hålla på med film. Därför har jag ansträngt mig själv för att höra av mig till castare.

 

Alexandra: När jag var yngre fanns inga castare. Det var inte heller samma filmindustri som det är nu. Jag fick visserligen erbjudanden, men jag upplevde att jag hade en lojalitet gentemot de teatrar jag tillhörde och ville inte svika. Nu har jag filmat lite grann och känner mig då alltid som den unga osäkra.

Jag kanske har varit lite för lojal ibland. Numera är det mer okej att säga ja till erbjudanden med inställningen »kul att jag får en roll och att det i och med det kommer nytt blod till ensemblen«. 

 

 

Anna: Amanda, hur upplevde du att ni under skoltiden rustades för verkligheten och arbetslivet? 

 

Amanda: Spontant skulle jag säga – inte alls. Vi hade besök av a-kassan och Teateralliansen. Så hade Imor Herrman (rollsättare, redaktionens anmärkning) ett block kring hur man presenterar sig själv.

 

 

Det är inte glamouröst, men när ungdomarna skriker som på en rockkonsert gör det mig väldigt lycklig.

Alexandra Zetterberg Ehn

 

Anna: Gjorde ni monologprojekt som slutproduktioner?

 

Amanda: Nej, monologprojekten kom ganska sent till Luleå. Däremot hade vi under andra året ett eget projekt som gick ut på att vi under sju till tolv minuter fick göra vad vi ville. Under den tiden insåg jag att alla projekt kan vara egna projekt, att det, även om jag spelar Shakespeare, fortfarande finns plats för mig och det jag tycker om. Det var en viktig uppenbarelse som jag har tagit med mig ut i yrket. I övrigt rustades vi inte så mycket för arbetslivet.

 

Alexandra: De monologprojekt alla teaterhögskolor nu har var nog inte från början tänkta som säljprojekt. Men med tiden har alla uppspel blivit skådespelarstudenternas sätt att visa upp sig för regissörer och castare. Min mardröm, när jag gick på skolan, var att göra ett monologprojekt.

På min tid fick det knappt komma några regissörer på uppspelen. Vi visade upp oss för lärare och kolleger i Göteborg, inga andra.

 

Amanda: I Luleå blev det oundvikligen mest folk från teatern och från Luleå som kom och tittade på våra produktioner, vilket var skönt. Jag kan bara föreställa mig vilken press det måste vara för studenterna i Stockholm att veta att det kan komma folk på vilken redovisning som helst. I Luleå fick vi jobba i fred. Det var först slutproduktionen vi visade upp och spelade i Stockholm.

 

Alexandra: Med åren har new management-tänket kommit in på teatrarna mer och mer. Idag sitter till och med skådespelare och kollar hur mycket det är sålt på föreställningarna. Det är något som har smugit sig in. Jag minns inte att man gjorde det förr och jag tycker inte att konstnärer ska börja tänka så utan istället på vad vi berättar. Föreställningarna blir inte sämre för att det kommer mindre folk. Det är mycket roligare om vi skiter i det.

Samtidigt upplever jag att det var mer uppdelat förr. Hela scenskoleperioden bad jag om ursäkt för att jag kom från Nils Poppe och inte hade läst Stanislavskij. Idag är jag stolt över att jag jobbade med så fantastiska människor när jag var ung, men på den tiden sågs det inte som fint.  

 

Anna: Utvecklingen är delvis positiv, som det verkar …

 

Alexandra: Världen är mycket större nu. Det finns fler möjligheter. Många kolleger åker till Los Angeles och filmar. Branschen är bred. Det går att göra musikal, en obskyr pjäs på Turteatern, en såpopera. Allt existerar sida vid sida.  

 

 

 

 

 

 

Anna: Jag inbillar mig att drivkraften att spela teater tidigare var snarare kollektiv än individuell. Man ville spela teater för att påverka samhället. Finns det något kvar av det?

 

Alexandra: Det kommer att komma tillbaka. Vad är viktigt på riktigt? Det är lättare att känna att du är med och påverkar på de mindre teatrarna, där du får direkt respons. Står man, som jag, en meter från gymnasieungdomarna och spelar Kallocain, då känns kraften.

 

Amanda: I Jag for ner till bror har jag verkligen känt hur viktigt vårt arbete är. Föreställningen handlar om psykisk ohälsa, missbruk, misshandel och incest, det vill säga stigman som ofta förknippas med skam. I många familjer finns det någon som dricker för mycket. Att det syns på scenen och att människor sitter tillsammans i ett rum och tittar på det är otroligt kraftfullt. Jag ömmar för ensamma människor och kan jag få någon att känna sig mindre ensam är det helt underbart.

 

Alexandra: Jag skrev pjäsen Projekt: Mamma, baserad på min helt egna personliga historia. Många som såg den sa: »Det är min historia. Jag känner igen mig i allt.« Så jag tror verkligen på teaterns kraft. Är det något jag har gjort är det att hjälpa barn genom att spela så mycket barn- och ungdomsteater. Det är inte glamouröst, men när ungdomarna skriker som på en rockkonsert gör det mig väldigt lycklig. Och varje gång jag står på någon liten skoltoalett och sminkar mig före en föreställning känner jag mig så tacksam för att få göra det här.

 

Amanda: Jag kan också känna mig väldigt tacksam över att jag får jobba på teatern och att jag har fått göra så mycket film och tv. Samtidigt står jag idag på samma ben som mitt sjuåriga jag, hon som ängslades inför resan till Dramaten. Att jag har tagit mig dit jag är idag är inte bara en slump, jag har också jobbat för det.

Överdriven tacksamhet är ibland farligt, för att det kan göra att man går med på vilka villkor som helst och ser förbi orättvisor, bara för att man får göra det man älskar. Med tiden har jag blivit tryggare i att säga ifrån om jag upplever att något är skevt.

 

Alexandra: Jättemycket på det området har hänt sedan metoo, men arbetet är inte klart.

 

Amanda: Jag gick ut Teaterhögskolan 2016. Metoo-upproret var hösten 2017. Men i vissa rum sitter de gamla strukturerna fortfarande kvar. Även jag har gått emot mina egna värderingar genom att hålla käften och inte vågat konfrontera. Samtidigt försöker jag tänka på att använda den makt jag besitter på ett positivt sätt, som när jag nyligen filmade i Finland och spelade en huvudroll. Då var det jag som hade makt. Om jag då är den som säger ifrån kommer folk att lyssna på mig mer än vad de lyssnar på en gaffer på ljusavdelningen.

 

Anna: Ni har valt ett osäkert yrke. Blir ni det troget hela livet?

 

Amanda: Jag hade en period för snart två år sedan när jag ifrågasatte det. Är det värt att vara borta så mycket, missa födelsedagar, bröllop, dop, komma hem och upptäcka att ens kompisars liv bara pågår medan jag inte är där.  

Vi skådespelare jobbar med något som många vill men inte alla kan, men vi måste ändå tillåta oss att känna att det är svårt, jobbigt och inte alltid kul. Tillåta sig att känna att man innerst inne är en osäker liten tjej som inte alltid är glad. Min värld har blivit rikare efter att ha börjat uttrycka vissa känslor som jag tidigare inte uttryckte.

 

Alexandra: Jag känner likadant. Även efter fyrtio år kan man vara den där lilla flickan. Man blir en sannare konstnär om man faktiskt vågar visa det.

 

Anna Hedelius

 

 

 

 

 

Alexandra Zetterberg Ehn

Yrke: Skådespelare.

Ålder: 58 år.

Bor: I Stockholm.

Arbetsplats: Folkteatern Gävleborg.
Utbildning: Teaterhögskolan i Göteborg 1990–1994, clownstudier i London med Albert Gaulier, återkommande röstkurser med Nadine George, Pekingoperahögskolan i Peking, kurser med Suzanne Osten med mera.

Produktioner hon är stolt över: Projekt Mamma (eget monologprojekt), Den sårade Divan, Mästaren och Margarita, och Folkteaterns alla föreställningar som turnerar och hittar fantastiska lokaler att möta sin publik i. Medeas Barn på Unga Klara, allt på Backa teater, operetterna på Fredriksdalsteatern.

Aktuell i: Kallocain – en önskan om en bättre värld på Folkteatern Gävleborg. Medverkar i filmen Sommartider.

 

 

Amanda Jansson
Yrke: Skådespelare.

Ålder: 34 år.

Bor: I Gävle.

Arbetsplats: Frilans.

Utbildning: Fridhems folkhögskola, Teaterhögskolan i Luleå 2012–2016.

Produktioner hon är stolt över: Långfilmen Stormskärs Maja, Jag for ner till bror.

Aktuell i: Jag for ner till bror, Teater Västernorrland, som gästspelar på Dramaten 5–8 november, 2024. Tunna blå linjen i SVT, säsong 3. Visas hösten 2024 och finns tillgänglig på SVT Play.

 

 

 

Samtalet är publicerat i nummer 2–3/2024 av Teatertidningen, som finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen