Birgitta Haglund

1 2 3 14

Klimatutmaning och Dickens

Göteborg

Göteborgsoperan spelar just nu hela Wagners »Nibelungens ring«, i ett fyraårigt projekt som avslutas 2021. Söndagen den 1 december hade Göteborgsoperan premiär på del två, »Valkyrian«, i regi av Stephen Langridge. I samband med denna svit har de startat en »klimatutmaning«, där de satsar på att bli fossiloberoende till 2030, i enlighet med målen för Västra Götalandsregionen. I en kalkylator kan man beräkna sitt klimatavtryck, lova att minska det med tio procent och i praktiken genomför förändringar kan vinna biljetter och grön meny för två personer, på Göteborgsoperan.

 

Såhär till jul framför Göteborgsoperan Dickens »En julsaga«, med premiär den

 

 

Foto: Lennar Sjöberg

 

13 december. Det blir en julmusikal för hela familjen, i regi av Erik Ståhlberg, fylld av humor, medmänsklighet och spöken. Dickens 1800-tal blandas med festkarneval, Stevie Wonder och blinkande disco – här ryms både opera, pop, rap och klassiska julsånger.

 

 

 

 

 

 

 

Internationella injektioner

I det här numret vänder vi blicken utåt, mot andra länder. Vi har besökt två festivaler i Storbritannien, Wilderness och Fringefestivalen, och intervjuat två brittiska grupper – Handlebards och Silent Faces.

Vi lyfter i vår essä fram libanesiske dramatikern, regissören och teaterchefen Wajdi Mouawad och hans konstnärskap. Han är omtalad för sina politiskt laddade uppsättningar.

Under Scenkonstbiennalen i Sundsvall intervjuade vi libanesiske Hanane Hajj Ali – skådespelare, dramatiker, regissör och aktivist – om hennes föreställning »Jogging«, om hennes teatersyn och om teaterns situation i Libanon.

Vi skriver om hur Bauhausrörelsen, som i år firar hundraårsjubileum, har påverkat scenkonsten med sina idéer om totalteater, och intervjuar koreografen och regissören Arial Siegert som arbetar i Bauhaus anda.

Vi har besökt Byteatern Kalmar länsteater, som i september invigde sitt nya teaterhus, och samtalat med deras ledning – Daniel Rylander och Mia Carlsson – om hur de lyckades med att få ökade anslag och expandera, när i stort sett alla andra länsteatrar går på knäna.

I vår chefsintervju möter vi landets (än så länge) yngste konstnärliga ledare, Rikard Lekander på Örebro länsteater, som har gjort sig omtalad för sina uppsättningar med skräckteman.

 

 

 

 

 

 

 

  Foto: Anna Hedelius

 

 

I numrets spaning frågar vi några insatta i teaterbranschen hur Scenkonstbiennalen kommer fungera om 20 år, vad de tror och önskar ska känneteckna festivalen då.

Erik Ehn beskriver i sin teaterkrönika hur det är att lämna sin hemmascen Dramaten och möta en internationell publik, hur föreställningen förändras utifrån sin kontext.

Numrets pjäs är »Oscar Liljas försvinnande«, av författaren och dramatikern Sara Bergmark Elfgren, där en geniförklarad poet suger i sig av fyra unga människors liv och lust. En egenskap som Bergmark Elfgren i vår intervju lyfter till ett högre, samhälleligt plan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ge inte allt – ge upp! (ur nummer 2-3/2019)

1 Att bry sig om irakier, Teaterrepubliken, manus och regi av August Lindmark, med August Lindmark, Anna M Persson, Torbjörn Lindberg, foto Evelina Johansson

 

Foto: Evelina Johansson

August Lindmark i »Att bry sig om irakier«, som spelades på Teaterrepubliken, där han stod för manus och regi och även medverkade som skådespelare. I bakgrunden syns Anna M Persson och Torbjörn Lindberg. Idag har  August Lindmark lämnat frigruppslivet bakom sig. 

 

 

 

I ett kulturpolitiskt klimat som vårt finns det en gräns för där det som frigrupp eller teaterarbetare faktiskt kan vara bättre att sluta kämpa, att inte hålla verksamheten vid liv till vilket pris som helst, än att fortsätta streta på. Det menar August Lindmark, som förra året själv valde att lämna Teaterrepubliken.

 

»If the Republican congressional caucus were to walk onto the floor of the House and offer a resolution saying the world is flat, the next day’s headlines would likely read: ›Democrats and Republicans can’t agree on shape of Earth.‹«

 

Det tog tid för amerikansk media att hitta ett nytt förhållningssätt när de konfronterades med Donald Trump. Han ljög oavbrutet, och precis som Aaron Sorkin förutspått i sin serie The Newsroom med citatet ovan kändes det till slut för kraftlöst att i »opartiskhetens namn« bara återrapportera vad Trump sa och sedan låta någon politisk motståndare bemöta det. Borde inte journalisterna själva kunna säga att det Trump påstod var falskt? Jo, var svaret flera redaktioner kom fram till. Till exempel listar Washington Post numera i en särskild serie artiklar, ungefär en gång i månaden, alla Trumps felaktiga uttalanden (den senaste från 1 april redovisar 9451 felaktigheter under hans presidentperiod).

 

I »Kulturdeklaration Skåne«, den protestskrivelse som författades av det nybildade Nätverket för skånsk scenkonst när Regions Skånes planerade slaktnedskärning genom ett »pausande« av samtliga projektbidrag blev känt, går följande att läsa:

»Vi vill att Region Skånes politiker tar ett ansvar för den samhällsutveckling man säger sig vilja nå. Där valfrihet och demokratiska värderingar är gemensamma målsättningar. Vi vill att ni ger oss kloka argument för era beslut och att Skåne som region inte ska avvecklas utan utvecklas.«

 

Det kan en ju vilja. När jag skrev i Teatertidningen nr 4/2018 hävdade jag att det är så kulturdebatt brukar se ut.

 

»… jag är själv egentligen fruktansvärt trött på en kulturdebatt som mycket enkelt kan sammanfattas med att kulturarbetare som jag själv gnäller om att arbetsförhållandena är hopplösa och skadliga, och kulturpolitiker som säger att de gör så gott de kan, alternativt lyfter fram hur mycket de faktiskt satsar på kultur.

Vad ska de annars säga? De gör ju så gott de kan!«

 

Jag menade redan då att det ofta är ett ganska ineffektivt sätt att förändra saker på. Men i min analys utgick jag då från den gamla sortens politiker. De som oavsett politisk hemvist faktiskt vill kulturen väl. Men efter att Trump och hans likars åsikter har fått ett genomslag har saker förändrats. Frågan är om vi inte redan lever i en helt ny tid även när det gäller kulturpolitiker. Frågan är om den nya kulturpolitikern verkligen vill kulturen väl.

 

Efter att i nästan tio år ha drivit Teaterrepubliken gav jag förra året upp och slutade. Det råder inte det minsta tvivel om att kvaliteten på mitt liv höjts avsevärt av det beslutet.

 

I en debatt på Malmö stadsteater den 3 februari närvarade bland många andra politiker ordföranden i Region Skånes kulturnämnd, Magnus Lunderquist (KD).

 

– Jag blir faktiskt arg när man säger att sju miljoner kronor inte gör skillnad i vården. Ni som säger det har inte sett köerna till Bup eller den palliativa vården.

 

Det är något helt annat än att säga att en gör så gott en kan. Det är en kulturnämndsordförande som försvarar nedskärningar av kultur.

Och enligt en enkät som genomförts av SVT:s Kulturnyheterna (17 april 2019) har nio av tio svenska kommuner minskat sina kulturbudgetar de senaste tjugo åren.

 

Så vad ska kulturarbetarna göra i denna nya, sköna värld? Vad är motsvarigheten till Washington Posts förhållande till en förändrad spelplan? En möjlighet är som sagt att organisera sig. Vilket nu alltså Nätverket för skånsk scenkonst gjort i Skåne. Det svåra är dock, som jag påpekat tidigare här i Teatertidningen, att veta vad organiseringen skall leda till. Det första steget är ofta enkelt. Skriva en debattartikel och som i det skånska fallet även en namninsamling. Men sedan då? När politikerna ignorerar både artikeln och namninsamlingen och tar det kritiserade beslutet ändå. Vad gör en då?

Det verkar inte Nätverket för skånsk scenkonst ha något svar på. Jag är medlem i Facebookgruppen som bildats, och efter beslutet klubbades har aktiviteten på sidan i stort sett dött ut. Vilket med största sannolikhet inte beror på att ingen längre bryr sig, utan snarare på att ingen vet vad som nu ska göras.

 

Frågan är om vi inte redan lever i en helt ny tid även när det gäller kulturpolitiker. Frågan är om den nya kulturpolitikern verkligen vill kulturen väl.

 

Nu är vi vid det ställe i texten där jag förväntas ge förslag på vad som kan göras. Men även om jag såklart kan föreslå några samordnade publicitetsaktioner, som att under några helger höja biljettpriserna till flera tusen kronor för att täcka miljonbortfallet eller att helt enkelt inte spela på en månad, är jag ju egentligen ingen bra förebild i just den här frågan. Jag ska förklara varför.

 

Malmö dockteaters (han är givetvis känd för mycket mer än det, men, just nu är det väl en korrekt titel) Erik Holmström skrev i januari så här på Facebook:

»Önskar att jag hade reagerat med vrede och kämpaglöd. [angående Skånes nedskärningar, min anmärkning] Men jag känner inget hopp. Jag känner ingen tro. Mycket tveksamt om jag orkar fortsätta driva Malmö Dockteater under ännu knaprare ekonomi. Jag trodde det skulle gå att steg för steg bygga upp en liten teaterverksamhet på andra villkor än institutionens. Det verkar inte va läget.«

 

Hans tråd fylldes snabbt av påhejanden och uppmuntran i stil med: »Ge inte upp, du behövs« och »Kämpa på«.

 

Jag skrev då:

»Jag inser att alla ni som skriver ›ge inte upp‹ eller ›du måste fortsätta‹ gör det i all välmening och gör ert yttersta för att stötta Erik i det han gör. Det är fint.

Men, det är inte Eriks motivation som är problemet. Problemet är att en av Sveriges mest uppmärksammade, uppskattade och även prisade teaterutvecklande regissörer inte kan försörja sig på att driva en teater där han gör det som han uppskattas för. Det är ett politiskt, ekonomiskt problem. Jag skulle istället vilja säga till både Erik och andra i vår bransch: ›Ge upp! Betala inte priset för den förda politiken med era egna och era anhörigas liv. Fortsätt inte göra samma sak för mindre och mindre pengar genom att täcka hålen med allt mer ideellt arbete. Det är kontraproduktivt ur ett större perspektiv och skadligt för den som sliter.‹

Det vill jag säga. I all välmening och med fullt försök att stötta Erik i hans konstnärliga gärning.

Nån gång måste vi väl ändå ta ett steg tillbaka och säga nej?«

 

Det är ju den väg jag själv har valt/tvingats till. Efter att i nästan tio år ha drivit Teaterrepubliken gav jag förra året upp och slutade. Det råder inte det minsta tvivel om att kvaliteten på mitt liv höjts avsevärt av det beslutet. Att ge upp är bland det bästa jag gjort på mycket länge.

Med det menar jag inte att just sluta är det rätta beslutet för alla drabbade. Eller att det kommer förbättra villkoren på lång sikt. Men jag menar att det finns något lätt dåraktigt i tanken på att bara kämpa på och hoppas att det på något magiskt sätt ska bli bättre. Varför skulle det det?

 

Motståndet mot kulturpolitiker som inte vill kulturen väl måste vara gigantiskt och samordnat. Men kanske framförallt, andra än just kulturarbetarna måste driva det.

 

Motståndet mot kulturpolitiker som inte vill kulturen väl måste vara gigantiskt och samordnat. Men kanske framförallt, andra än just kulturarbetarna måste driva det. Kulturarbetarna kan initiera och synliggöra. Men jag tror inte de är förmögna att vända det hela på egen hand. Vilket logiskt sett innebär att alla aktioner som kan få människor utanför den professionella kultursfären att börja protestera mot nedskärningar får anses vara positiva.

Bland de aktioner som kan påverka en allmänhet tror jag mycket väl att ge upp, att kulturarbetare slutar verka och ägnar sig åt någonting annat, kan platsa.

Eller så försöker jag bara i efterhand rättfärdiga mitt eget nederlag, min brist på kampvilja och min genans över att må så bra av att inte delta i Malmös frigruppsliv längre. Så kan det ju också vara.

 

August Lindmark

Improfest i väst (ur nummer 4/2019)

Main image

      Foto: Improfest

 

För femte året i rad arrangerar Odramatiska teatern Improfest, en festival späckad med improvisationsteater med sitt huvudprogram förlagt till Teater Aftonstjärnan i Göteborg. Vi har mejlintervjuat Peter Nordstrand, konstnärlig ledare på Odramatiska teatern.

 

Varför startade ni festivalen Improfest och vad kännetecknar den? 
Vi vill visa vilken fantastisk bredd och variation som finns i improviserad teater. I Sverige har impro oftast kopplats samman med teatersport, men det är bara att skrapa på ytan. Idag improviseras mörka familjedramer, glittriga musikaler, skrattig fars, klassiska dramer på rimmad blankvers, schlagerfestivaler och mycket mer. Impro kan vara roligt och fjantigt eller mänskligt och allvarligt. Impro kan ha ett modernt och nyskapande formspråk, eller vila på urgamla regler från clown och commedia dell’arte. Vår festival vill visa denna variation.
I impro skapas en upplevelse som aldrig kommer igen. Detta sker framför publikens ögon och ofta med publikens hjälp. Det här ger en väldigt unik nerv, som jag tror ofta skapar ett publikengagemang utöver det vanliga. 

Vilken publik riktar ni er till?
Vi har redan nu en bredare publik än vanlig teater. Medelåldern är mycket lägre. Publiken är engagerad och väsnas mer. De som deltar är ofta öppna för att umgås och träffa nya människor i pauser och i teaterbaren vid kvällens slut. 
Med festivalen hoppas vi också kunna hitta nya publikgrupper. Vi vill överraska dem som tror att de redan vet vad impro är och kan vara. Vi vill locka dem som tror att teater inte är för dem. Dessutom vill vi skapa en inspirerande mötesplats för improvisatörer från hela världen.

Vad är festivalens höjdpunkter i år?
Skådespelaren och improvisatören Helge Skoog är hedersgäst i en föreställning där berättelser från hans liv gestaltas av en grupp nyfikna skådespelare från Odramatiska teatern.
Den som är intresserad av teater som verktyg för social förändring ska titta på »Blackout« (USA), som bildades för att skapa utrymme åt svarta komiker och artister.
I »Dilemma« (Tyskland) behandlar ensemblen etiska och moraliska frågeställningar på allvar, men med glimten i ögat. Publiken involveras på ett sätt som påminner om forumteater.
»The Sound of Action« inkluderar skådespelare, musiker och två hela damkörer på scenen. Allt skapas i stunden under ledning av dirigenten och regissören Omar Galván från Argentina.

Ni anordnar även workshops.
Vi har workshops under hela festivalen med några av världens mest efterfrågade lärare. Om jag ska lyfta fram något särskilt så är det helgkursen »Performing With a Purpose« med skådespelarna från »Blackout«. I den diskuteras hur vi kan behandla svåra aktuella samhällsfrågor, eller känsliga ämnen som exempelvis etnicitet och kön på scen. Jag tror att den kan vara av intresse för alla scenkonstnärer, vare sig de improviserar eller inte.

 

Frågeställare: Birgitta Haglund

 

Datum: Festivalens huvudprogram äger rum 20-24 november på Teater Aftonstjärnan, innan dess blir det även arrangemang i Alingsås 19-20 oktober och Mölndal 2 november.

 

 

 

Romateatern och klassikerna (ur nummer 2-3/2019)


 

Foto: Jörgen Kristiansson.

Ishrat Lindblad, filosofie doktor i engelsk litteratur, är en av de medverkande under Shakespearesymposiet denna sommar.

 

 

 

Varje sommar bjuder Romateatern in till ett symposium som diskuterar frågor kring Shakespeare och scenkonst. Det här året undrar de: »Varför ska man spela de här gamla pjäserna?« Vi har mejlintervjuat Gustav Tallving, som tillsammans med Anna Hedelius är programansvarig för Shakespearesymposiet som i år hålls 9-11 augusti.

Berätta lite om idén bakom detta årliga symposium på Romateatern.

Romateatern samlar sedan många år kulturintresserade människor som vill se sommarföreställningarna i klosterruinen. Teaterläger för ungdomar är också en del av verksamheten. Teatern utvecklas nu till ett centrum för förvaltning och utveckling av Shakespeare och arbetet med hans texter, till exempel genom en Shakespeare-akademi där vi erbjuder fortbildning för skådespelare. Symposiet har varit ytterligare ett sätt att bredda teaterns verksamhet. Under tre dagar ser deltagarna Shakespeare och hans verk ur nya perspektiv i en tvärvetenskaplig diskussion om samtiden, samhällsutvecklingen och våra grundläggande livsfrågor.

 

Hur kommer ni närma er frågan kring Shakespeareklassikernas relevans idag?

Som alla år vill vi belysa årets tema på många sätt genom att bjuda in deltagare och föreläsare med olika perspektiv. Klassikernas roll i samtiden kan diskuteras ur ett politiskt perspektiv, inte minst kulturpolitiskt. Därtill är den historiska aspekten intressant – vilka värderingar styrde Shakespeare i hans skrivande och vad hade hans pjäser för funktion i dåtidens England? »Shakespeare was not of an age, but for all time«, menade hans kollega Ben Johnson. Vi provar den tesen. Efter metoo är förstås även genusfrågan aktuell att lyfta i sammanhanget.

 

 

IMG_1512 Foto Jörgen Eriksson, han som är intervjuad

 

Foto: Jörgen Eriksson.

Gustav Tallving, som tillsammans med Anna Hedelius är programansvarig för Shakespearesymposiet. 

 

 

Vilka kommer medverka i seminariet?

Martina Montelius kommer att vara moderator för andra året i rad. Förra året gjorde hon succé när hon intervjuade Ingmar Bergman live från Dödsriket. Professor Karin Helander och Stefan Böhm, tidigare teaterchef för Uppsala stadsteater (med mera), är andra namnkunniga deltagare. Kira von Knorring Nordmark som arbetar med ledar- och organisationsutveckling kommer att demonstrera en arbetsmetod som kallas Mytodrama. Därtill kommer regissör Sara Giese att delta i ett samtal om årets föreställning, »Kung Lear«.

Urvalet sker utifrån målsättningen att göra Shakespeare intressant med hjälp av nya perspektiv genom tvärvetenskapliga inslag, blandat med en tydlig förankring i teatern och årets uppsättning.

 

Vad tycker du själv är det intressantaste med årets symposium?

Det är att du kan få ut så mycket av symposiet, oavsett vem du är. En av de bästa recensioner vi fått var när en forskare i klinisk neurovetenskap påpekade att det här är ett unikt evenemang därför att kompetenser som aldrig möts annars blandas och belyser ett gemensamt tema, där alla kan bidra till helheten. För egen del tycker jag att årets tema i sig är väldigt intressant: Har nutida människor något att hämta i texter som skrevs för flera hundra år sedan? Hur hanterar vi pjäsernas ofta föråldrade perspektiv i en tid som vill utropa sig som jämställd och vidsynt? Är Shakespeare genial eller är han överskattad? Jag hoppas att alla dessa frågor ska få sina svar under de här tre dagarna.

 

Frågeställare: Birgitta Haglund

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2019 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

1 2 3 14
Annonser
Annonser
Månadens citat

»Jag svarar gärna på frågor om hur vår verklighet ser ut, men jag ser det inte som min roll att också lobba för kulturens värde. Det skulle bära mig emot om vi som håller på med kultur också skulle behöva förklara vad den är bra för.«

Erik Holmström

Folkoperan