Artiklar

Bristande knoppar möter memes och mermaids (ur nummer 1/2018)

 

MoaBackman_FG11871 foto Fotografica

Foto: Fotografica

 

I pjäsen »När knoppar brister« hittar två unga tjejer varandra genom Karin Boyes dikter. Dramatikern och dramaturgen Moa Backman sammanför i sin pjäs denna välkända lyrik med tonårsvärldens internetuttryck och berättar på det sättet en historia om att söka sig själv, hitta tröst och att överbrygga ensamhet. Vi publicerar pjäsen och har mejlintervjuat Moa Backman.

 

Berätta lite om din bakgrund.

Jag började inom teater som produktions- och regiassistent, och har lärt mig allt jag kan genom att jobba. Under tiden jag var på Unga Tur fick jag med mig alla delar när det gäller att sköta en teater, från kassan och toaletterna, via sufflering och administration, till repertoarkoncept och bidragsansökningar. När jag kom till Ung scen/öst, där jag nu är dramaturg, första gången och regiassisterade Malin Axelsson lärde jag mig att tänka på teaterupplevelsen som en present till publiken, inte minst den unga. Den tiden har präglat min smak och syn på scenkonst jättemycket. Jag lärde mig om andra format än scen/salong, om omsorg och omtänksamhet i arbetet, och om värdet i ett samkört och formstarkt konstnärligt team. Saker som jag värderar jättehögt också nu, till exempel i mitt samarbete med Anne Jonsson, som regisserar urpremiären av »När knoppar brister«.

 

Du är inte bara dramatiker och dramaturg utan även teatervetare med inriktning på barnkultur. Vill du berätta lite om det?

Jag sökte mig till Centrum för barnkulturforskning, till stor del på grund av Karin Helander, som jag haft som föreläsare på teatervetenskapen. Hon sätter ord på så mycket i relationen mellan scen och publik när hon pratar om barnteater, och de lärdomarna är ju såklart applicerbara på all scenkonst och har gett mig många insikter. Sedan tycker jag om att arbeta med skolpubliken, mycket för att de inte väljer själva att se teater, utan det sker ofta under skolplikten. Vi har liksom allt att bevisa i förhållande till dem, och det låter verket stå för sig själv i högre grad än när det gäller teater för vuxna. Det ger en uppriktighet i relationen mellan den unga publiken och verket – jag känner mig befriad från prestige, trender och branschtyckande när jag arbetar med barn och unga.

 

Hur fick du idén att sammanföra Karin Boyes dikter med tonåringars värld på sociala medier och internet?

Jag har nog länge, utan att tänka på det, fascinerats av flickors och kvinnors texter på internet, och rört mig bland pinterestboards, inspirationscitat och bevingade ord, kommentarstrådar fyllda av systerskap, syskonskap och gemensamma nördintressen. När Ung scen/öst sökte efter projekt till sitt klassikerår började jag och regissören Anne Jonsson först prata om vad vi saknade i de klassiska berättelserna, och insåg att detta ofta fanns på internet istället. Från internets flickrum, med rimmade »inspirational quotes« på akvarellbakgrund och tjejers hyllande av varandra som unicorns, mermaids och queens, blev steget inte alls långt till Karin Boyes dramatiska bildvärld av mäktiga hav, blommande trädkronor, sköra knoppar och blodiga slagfält. Jag tänker mig att den rimmade lyriksamlingen och den egna dag- eller skrivboken med citat och egna dikter är en nästan evig tonårsrumspraktik för tröst och kamp – som lever kvar, men i digital form.

 

Det är ju ingen slump att rimmade verser, ordspråk, ramsor, vävda bonader och korsstygnstavlor, och deras digitala motsvarigheter i memes och pinterestquotes, alla sorteras under begrepp som ›fulkultur‹, ›masskultur‹, ›lättsmält‹, ›kitsch‹, och så vidare.

 

Hur skulle du beskriva Carro och Alva, de två rollerna i din pjäs?

Alva och Carro är som alla tonåringar, och kanske som alla människor, helt utom sig. De vill bort och de vill framåt, de vill slippa allt och känner att de missar allt. Alva är en väldigt intelligent och väldigt ensam person som ägnar sig åt att vänta tills högstadiet är över, som sätter en prestige i sin stoiskhet och uppgivenhet. Carro är ständigt omgiven av bekanta, påpassad av kompisar, men känner att hon är på väg att fastna, att bli någon det inte är meningen att hon ska vara. I Karin Boye har de båda hittat en storslagenhet som de saknar i vardagen, en slags befrielse i det vackra, pampiga, storvulna, melodramatiska. Och inte minst – en vetskap om att åtminstone en person till, även om hon tog livet av sig för 77 år sedan, tänkte som de tänker.

 

Vad har du själv för relation till Karin Boyes dikter?

Som många, många andra hade jag ett pocketexemplar av hennes samlade dikter i min bokhylla, som jag förmodligen fått i present typ när jag gick ut nian eller så. Men innan detta arbete hade jag nog inte mer än bläddrat i samlingen. När jag själv var tonåring tror jag att jag förknippade den, och särskilt de rimmade dikterna, med något svårdefinierat pinsamt, lite kletigt, något jag inte borde associeras med. Nu kan jag se att det i stora delar hade med vårt samhälles nedvärderande av traditionellt feminint kodade egenskaper och attribut att göra. Det är ju ingen slump att rimmade verser, ordspråk, ramsor, vävda bonader och korsstygnstavlor, och deras digitala motsvarigheter i memes och pinterestquotes, alla sorteras under begrepp som »fulkultur«, »masskultur«, »lättsmält«, »kitsch«, och så vidare. Det är ju för att det är texter som i mycket hör till barns, flickors och kvinnors världar, till queera världar, och för att de ofta utgår från känsla och omsorg, snarare än intellekt och »bildning«. Så i detta arbete har jag velat uppvärdera och hylla de uttrycken, framhålla de texterna som storslagna, magiska, eviga och fyllda av visdom. Som en ny kanon.

Vilka är dina drivkrafter som dramatiker?

Jag återkommer nog ofta till tanken på scenkonstupplevelsen som en present till publiken. En present som kan bestå av en ny känsla, eller en känsla som man inte känt på länge och nästan glömt bort. Eller som kan bestå av en påminnelse om viktiga saker, till exempel om fantasins revolutionära potential. Och så ägnar jag mig väldigt ofta åt att berätta om systerskap på olika sätt. Det är fortfarande långt kvar tills det finns nog med berättelser om det, särskilt för barn och unga. Det är också en viktig drivkraft för mig att texten ska få möta scenkonstens andra konstnärliga element på bästa sätt, så jag försöker alltid skriva i och för sammanhang där regissören och gärna hela det konstnärliga teamet finns med tidigt, så att vi kan dela processer med varandra och därmed hitta spår vi aldrig hade hittat annars.

 

Det känns viktigt att ständigt påminna om konstupplevelsen som ett värde i sig, bortom pedagogik och nytta.

 

Du sitter i juryn för årets Bibu. Hur mår svensk barn- och ungdomsteater idag, enligt dig?

Jag tror att den mår bra. Att det görs otroligt mycket och att det finns en stor experimentlust, rent formmässigt. Att det långsamt blir bättre när det gäller mångfalden av berättelser och perspektiv, men att det fortfarande behöver hända mycket vad gäller representation, framför allt vad gäller upphovspersoner och konstnärliga team. Det kan oroa mig ibland att mycket av den scenkonst för barn och unga som görs är så beroende av skolan, och av dess pedagogiska ingång till vad scenkonst tjänar till. Kanske finns det en risk att teatrar som primärt riktar sig till skolpublik, det vill säga till de lärare som bokar, anpassar både form och tematik utifrån denna ingång. Det känns viktigt att ständigt påminna om konstupplevelsen som ett värde i sig, bortom pedagogik och nytta.

Vad har du för planer framöver?

Jag jobbar på nya projekt tillsammans med Anne Jonsson, ett som kommer att bli en fortsättning på vår första föreställning »Du vet havsdjupen« (Unga Tur 2015), och ett annat som vi just börjat prata om som ska rikta sig till förskolan. Och så är jag jättesugen på att samarbeta nära och från start med andra konstnärliga funktioner, till exempel med en ljuddesigner eller scenograf.

 

Frågeställare: Birgitta Haglund

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

Ständigt denne Bergman (ur nummer 5/2017)

 

 

FRIDA3 Foto Jenny Kronberg

Foto: Jenny Kronberg

 

 

Frida Röhl menar att en relevant addering till Ingmar Bergmans jubileumsår skulle vara en diskussion om klass och genus. Och om vems blick som dikterar vad som anses vara fin konst och vad som anses vara ful konst.

 

Vi åker från Vällingby med skolan in till stan. Vi ska få se Peter Stormare spela »Hamlet« på Dramaten. Det är Ingmar Bergman som har regisserar. Inget av allt detta säger oss någonting. Jag tror inte många av oss vet vad en regissör är.
Under föreställningen spottar Stormare ut sina repliker så att saliven haglar. Vi sitter skräckslagna och håller fram våra händer som skydd. Gör han det här med flit? Det är ju heeelt sjukt!!! I efterhand har jag förstått att det ansågs vara en legendarisk uppsättning. Men för oss var hela företeelsen något mycket fjärran. En värld som tillhörde andra människor, där kids från Vällingby oroade hela stämningen i rummet trots att vi satt tysta och rädda med våra händer framför ansiktet och skrattet inombords som inte fick komma ut.
 
Några år senare. Jag och min pappa sitter på tredje raden högst upp på samma teater, Dramaten. Den här gången har Ingmar Bergman regisserat »Peer Gynt«. Vi ser de små figurerna på scen hoppa runt långt, långt där nere. Det är Börje Ahlstedt, Lena Endre. Stjärnor. Börje är Peer Gynt. Lena är Solveig. Det är både dött och levande. Det finns en outtalad respekt i rummet som bubblar av liv och förväntningar. Skådespelarna bär runt på ett inre allvar, eller en inre vetskap som jag upplever saknar liv. I pausen smyger vi ner och snor ett par tomma parkettplatser. Solveig går ut på en lång cat walk i salongen. Jag minns inte när eller var i föreställningen, men hon tittar länge på Peer.
Hon står precis bredvid mig. Sedan böjer hon på huvudet och tittar ner på sina fötter. Och den enkla rörelsen drabbar mitt unga skådespelarhjärta. Det inre får en form. Det är den där lilla rörelsen jag tar med mig. En blick som sakta söker sig mot golvet, framfört så koncentrerat att allt tystnar.

 

De är för evigt centrum och jag är för evigt periferi. För jag är kvinna och de är män.

 

»Med Ingmar är det som om han kommer in i mig« har en skådespelerska sagt om regissören Bergman. Han ingöt ett inre liv i sina skådespelare. Och de talade därmed hans språk. Jag har tänkt mycket på den formuleringen när jag själv blivit regissör. Jag har också haft liknande upplevelser med regissörer som kommit in i mig. Som har gjort sig synliga genom mig. Nästan så att deras röst blev starkare i mig än min egen. Och länge hyste jag den största respekt för det jag uppfattat som Bergmans arv. Det innebar som kvinna att vara sinnlig och komplex, att bära en gåta och arbeta med tystnaden. Och självklart att vara vacker.

 
Min ambition med teaterregi är en annan. Och därmed min relation till skådespelare. Jag letar efter deras världar och associationer och drömmer om ensembler där färgstarka personligheter leker tillsammans. Där aktörerna är subjekt. Jag söker en kollektiv röst och en dynamik i mötet med en text. Och jag älskar det som skaver, det som är ofullbordat. Det blir ofta en blandning mellan det fina och det fula. Det fina hör hemma i Bergmans värld. Det fula i komedin, i det tydliga, det uttalade. I brötigheten och kaoset. I det fula är ingen kvinna en gåta. Och det finns ingen underförstådd mening. What you see is what you get.

 
Ingmar Bergmans värld är en värld som ger rymd åt karaktärernas gåtfullhet, där det outtalade mellan människor blir synligt och får en form. Han hade modet att stretcha tiden, att ta oss i anspråk genom tystnader som kryper innanför huden. Vi fick ta del av hans överklassbakgrund och hans blick på verkligheten. Det är en manlig blick som uppfattar sig som allmängiltig. Eller mänsklig. Och den blicken lever kvar. Den formulerar sig som »bra« konst. Den får hela världen att studera en liten detalj i tillvaron. Som Solveigs blick ner i golvet. Eller som i Ruben Östlunds film »De ofrivilliga« när läraren, spelad av Cecilia Milocco, frågar: »Varför tittar ni aldrig på mig när ni pratar?« I den enklaste av handlingar, en blick, en liten rörelse med huvudet, bor det stora dramat. Och det är när de enkla handlingarna får kropp som teater eller film kallas genialt och storartat, vilket det i flera bemärkelser också är. Men det handlar också om vem som tittar. Och dessa två manliga, privilegierade filmregissörer får sällan ifrågasättande frågor. De behöver sällan svara på hur det känns att få jobba med film, eller hur de hanterar att lösa både föräldra- och konstnärskap. Och deras konst läses som intelligent, allvarlig och komplex. De är för evigt centrum och jag är för evigt periferi. För jag är kvinna och de är män.

 

Det fina hör hemma i Bergmans värld. Det fula i komedin, i det tydliga, det uttalade. I brötigheten och kaoset.

Det här är inte en recension av vare sig Ingmar Bergman eller Ruben Östlund. Det är tankar om hur svårt den borgerliga konsten har haft att nå utanför sig själv. Och kanske ska den inte göra det. Kanske ska den bara kompletteras med en annan konst. Till Ingmar Bergmans jubileumsår skulle en relevant addering vara en diskussion om klass och genus. Och om vems blick som dikterar vad som är fin konst och vad som är fult. Om vilka berättelser och vilka berättare som ges tillträde till det privilegierade rum Ingmar Bergman åtnjöt. Jag önskar en teater- och filmvärld där röster och konstnärliga uttryck som går på tvärs också betraktas med vördnad och respekt. För teaterkonsten behöver vara i bruk. Så låt oss fira Bergman genom att ifrågasätta det borgerliga filter som fortfarande ligger som ett täcke över konsten. Låt oss bredda berättelserna och skapa konstnärliga centrum i periferin.

 

Frida Röhl

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

Trump och teatern (ur nummer 4/2017)

hires_originalist_07

 

»The Originalist« har spelats i flera omgångar på Arena Stage. John Strands pjäs, som är regisserad av Molly Smith, handlar om den kontroversielle domaren i Högsta domstolen – Antonin Scalia. På bilden syns Edward Gero i rollen som Antonin Scalia.

Foto: Foto: Gary W. Sweetman/Asolo Repertory Theatre

 

 

Kultur är något som knappt finns på kartan för Donald Trumps del, men det råder ingen tvekan om att hans politik påverkar USA:s kulturliv, konstaterar Karin Henriksson. Bland annat satsar Arena Stage i Washington på en serie pjäser som alla handlar om makt.

 

Komedin hette »Paris Is Out!«. De inblandade hoppades givetvis på en succé, men den floppade och tiljorna blev utan – Donald Trump. Detta är en lustig krumelur i kanten nu när kaos och kritik runt Trump bidrar till en renässans för den politiska teatern, parallellt med att han har planer på att strypa kulturanslagen. I Trumps tillfälliga hemstad Washington skapas exempelvis megaprojektet »Power Plays« på teatern Arena Stage, som en del av protesterna mot Trumps politik. 25 nya pjäser ska skrivas och sättas upp under tio år.

Efter studierna var Donald Trump lite rådvill. Han lekte med tanken på att ge sig in i filmen och Hollywood, men fastnade istället för teatern och Broadway hemma i New York. Ett samtal med producenten David Black ledde till ett lite udda avtal dem emellan. Trump gick in som delfinansiär, mot att Black skulle dela med sig av sitt kunnande om vad som pågick bakom kulisserna.

Komedin »Paris Is Out!« hade premiär i början av 1970, på Brooks Atkinson Theatre. I programmet presenterades Trump som »investerare, fastigheter« efter upplysningen att detta var hans debut i teatersammanhang. Det blev 96 föreställningar innan »Paris Is Out!« lades ner.

Både Black och Trump förlorade pengarna de satsat.

David Black mindes att Trump »hade näsa för showbusiness och gillade att sätta sitt namn på något som inte inbegrep fastigheter« i ett samtal med New York Times strax efter det att Trump tillträtt. »Och vem vet, han kanske skulle ha stannat inom teatern om pjäsen blivit en succé«, fortsatte Black.

 

Att kalla Trump en kulturfiende är att ta i. Kultur existerar nämligen knappast för honom.

 

Då var då. Och nu är nu. Bortsett från att Donald Trump sägs ha funderat på en musikal om sig själv finns det inget belägg för att han följt teatervärlden. Att kalla Trump en kulturfiende är att ta i. Kultur existerar nämligen knappast för honom. Men under de dryga två år som gått sedan Donald Trump trädde fram på allvar i politiken har han påverkat utbudet på teaterscener över hela USA. Den senaste dramatikern som berättade att han håller på att skriva en pjäs om Trump är Tony Kushner. Ett par, om än mindre lustiga krumelurer, finns om Kushners numera klassiska aidsdrama »Angels in America«. Det var ett generalangrepp på en av Trumps republikanska föregångare, Ronald Reagan, som var iskall inför aidsepidemin, samt att Trumps råskinn till advokat, Roy Cohn, var förebild till en av rollfigurerna. I en djupintervju med sajten Daily Beast ordar Kushner om Trumps lögner och mentala tillstånd – och hur det kunde komma sig att en så grotesk och galen person fick så mycket makt. Kushner tar tid på sig när han skriver och vill inte ge några utfästelser om när pjäsen blir klar. Under tiden finns det mycket att välja på i teaterrepertoarerna, över hela USA, som anspelar på den nye presidenten och den samhällsanda han redan tycks ha skapat:

 

- »1984«, bitvis ordagrant ur George Orwells dystopi, av Robert Icke och Duncan Macmillan, för övrigt barnförbjuden på Broadway.

- »Building the Wall«, utspelas 2019 i ett fängelse och handlar om Trumps invandringspolitik. Dramatikern Robert Schenkkan, känd för eposet »The Kentucky Cycle«, vittnar att han skrev den i en ursinnig takt. Har gått i flera städer redan.

- »The Terms of My Surrender«, där Michael Moore lämnat dokumentärgenren och uppträder solo på Broadway.

- »The Cake«, med urpremiär i Los Angeles, av Bekah Brunstetter, om motstånd mot att sälja varor och tjänster till homosexuella par. Aktualiteten tilltog i och med att USA:s Högsta domstol ska ta upp ett sådant mål under hösten 2017, Masterpiece Cakeshop mot Colorado Civil Rights Commission.

- »Nevertheless, She Persisted«, en helkväll med fem kvinnliga dramatikers korta stycken, även det i Los Angeles. Titeln anspelar på att den republikanske senatsledaren hutade åt den progressiva demokraten Elizabeth Warren när hon inte ville lämna ifrån sig ordet på senatsgolvet. »Hon blev förvarnad, men gav sig inte« sa han med en fras som även tryckts upp på de t-shirts som Trumps fiender, särskilt de kvinnliga, bär på motdemonstrationer.

- »The Government Inspector«, en fars från 1833 av Nikolaj Gogol, som handlar om byråkratisk inkompetens.

- »The Parisian Woman«, av Beau Willimon som står bakom »House of Cards«. Bygger på ett parisiskt drama från 1800-talet och utspelas i Washington. Filmstjärnan Uma Thurman gör debut på Broadway som Chloe, beredd att göra allt för att se till att hennes man ska få en toppost i förvaltningen.

 

Ben Brantley, New York Times chefskritiker, tror inte att till exempel »1984« skulle satts upp i staden om det inte vore för Donald Trump.

- Jag kan inte påminna mig något liknande tillfälle i den amerikanska historien som detta, när varenda aspekt av tillvaron ter sig som teater. Det är lite av det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet när det kom massor av Lyndon Johnson- och Richard Nixon-pjäser, säger Ben Brantley.

Mycket av det som sker kring Donald Trump orsakar ju rubriker över hela världen. Så var fallet med regissören Oskar Eustis tolkning av Shakespeares »Julius Caesar«, som spelades i Central Park i somras. Kejsaren hade blont hår, lång slips och var alldeles för lik Donald Trump, tyckte anhängare som tog illa vid sig av mordet, medan de många demokraterna i New York jublade glatt. Ett par företagssponsorer drog sig ur och sonen Don junior undrade spetsigt på Twitter hur mycket skattepengar som gått åt till denna »konst«. Inte en cent, löd svaret. Men kulturmyndigheten NEA, National endowment for the arts, ligger illa till under Trump. Anslagen kan komma att strypas eller dras in helt.

 

Jag kan inte påminna mig något liknande tillfälle i den amerikanska historien som detta, när varenda aspekt av tillvaron ter sig som teater.

Ben Brantley

 

Ben Brantley anmärker att »allt« fått en politisk innebörd, som till exempel den ovan nämnda Gogol-pjäsen som handlar om klantighet inom förvaltningen. Det är omöjligt att förbli neutral, särskilt för konstnärer, menar han, men tillägger att det är lite nedslående att de här föreställningarna troligen lockar de redan övertygade.

- Det blir i så fall bara bönemöten, säger Ben Brantley. Föga förvånande är det att staden där verklighetens gastkramande drama utspelas, Washington, också är skådeplats för politiska dramer. Det började redan 2015 med »The Originalist«, om den kontroversielle domaren i Högsta domstolen, Antonin Scalia, som avled året därpå. Denna succé på teatern Arena Stage har fått ges i flera omgångar, senast i juli-augusti.

 

 

Photo by Tony Powell. Molly Smith. Arena Stage. December 4, 2013

 

Molly Smith upplever den här perioden som den bästa i hennes liv, när det gäller att producera och skapa teater som lyfter fram frågor kring makt, yttrandefrihet och demokratins roll.

Foto: Tony Powell

 

 

Regissören och konstnärliga chefen Molly Smith, som firar tjugoårsjubileum med Arena Stage, känner därför stor tillförsikt inför jättesatsningen »Power Plays«, »Maktpjäser«. Inbjudan har gått ut till dramatiker om att delta i projektet som innehåller en pjäs eller musikal för varje årtionde i USA:s historia, från 1776 och framåt. De här planerna låg på bordet före valdagen i november 2016, men det hela tidigarelades efter Trumps oväntade seger.

- Gensvaret har varit överväldigande positivt. Dramatiker hörde av sig med sina politiska pjäser till oss så snart de fick veta om projektet. Eftersom det rör sig om beställningsarbeten är vi försiktiga i valet av dramatiker, men intresset finns där sannerligen, säger Molly Smith. – Definitionen av vad som är politiskt har gjorts ganska bred. Det kan handla om en människa, om rörelser, idéer, legender … förklarar Molly Smith.

Hon tillägger att kongressbiblioteket finns med som forskningsinstitution för den som så önskar.

Skulle något liknande kunna sjösättas i någon annan stad?

- Det finns inget annat ställe där de här pjäserna skulle få samma betydelse. Varje stad har naturligtvis sin speciella identitet, sin röst. Efter många års forskande och lyssnande har jag kommit fram till att Washingtons unika »teaterröst« är politiken. Lokala nyheter är nationella nyheter och lokal politik är nationell politik.

Det yttersta uppdraget för Arena Stage består i att sprida amerikanska verk och vad är mer amerikanskt än Washingtonpolitiken? undrar Molly Smith.

- Makt och politik är lockbeten och publiken hungrar efter de här berättelserna. Vi äter, sover och dricker politik här, från morgonkaffet till sena kvällssamtal. Och vi har en stad full av historiker vilket gör att våra dramatiker har tillgång till expertis som hjälper dem.

Molly Smith kan, som framgått, blicka tillbaka på en lång teaterbana. Nu konstaterar hon att hon aldrig tidigare sett ett engagemang som liknar dagens.

- Det här är den bästa perioden i mitt liv, säger hon om att producera och skapa teater, särskilt nu med fokus på makt, yttrandefrihet och demokratins roll – och när så många amerikaner vågar säga saker som aldrig förr. 

 

Karin Henriksson

 

 

Under spelåret 2017/2018 dominerar politik på Arena Stage:

Det blir urpremiär av »Sovereignty«, av Mary Kathryn Nagle. Det är den fjärde pjäsen i »Power Plays«-serien och den handlar om en ung jurist som är cherokeeindian. Hon strävar efter att nå samma självbestämmande för stammen som den haft förr. I pjäsen figurerar 1830-talspresidenten Andrew Jackson som gick hårt åt ursprungsbefolkningen. Donald Trump har lyft fram honom som sin förebild.

En annan urpremiär som tangerar det politiska är musikalen »Snow Child«, som bygger på en roman av Eowyn Ivey. John Strand står för librettot, Bob Banghart och Georgia Stitt för musiken. Handlingen utspelas på 1920-talet i vildmarken i Alaska. Paret Mabel och Jack försöker rädda sitt äktenskap när en »vild, mystisk flicka« besöker dem.

Vidare spelas Christina Hams »Nina Simone: Four Women« om hur denna legendariska sångerska fann sin röst efter ett av de värsta våldsdåden i den svarta medborgarrättsrörelsen, Robert Schenkkans andra drama, »The Great Society«, om den dynamiske men pressade presidenten Lyndon B. Johnson samt Jeanne Sakatas »Hold These Truths« om den skamliga interneringen av amerikaner med japanska rötter, under andra världskriget. Dessutom verk av August Wilson och Arthur Miller. Eventuellt tillkommer ännu ett teaterstycke med den talande titeln »The Last Progressive«.

 

Dramatiker som har anlitats av Arena Stage till »Power Plays«:

Nathan Alan Davis, Eve Ensler, Rajiv Joseph, Jacqueline E. Lawton, Mary Kathryn Nagle, Aaron Posner, Sarah Ruhl och John Strand. Den sistnämnde har skrivit »The Originalist«, som nämns tidigare i artikeln, och Jacqueline E. Lawton står bakom thrillern »The Intelligence« som spelades på teatern under våren 2017.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Kulturens roll i Trumpland (ur nummer 2-3/2017)

Photo © Tony Powell. Arena Stage "A Raisin in the Sun." March 3, 2017

 

»En druva i solen«, Arena Stage, bygger på Lorraine Hansberrys roman från 1959 som handlar om familjen Youngers drömmar om ett bättre liv och hur de motarbetas av ett strukturellt rasistiskt system. På bilden syns Emmanuel Epongo Junior, Dawn Ursula och Will Cobbs.

Foto: C. Stanley Photography

 

 

Identitetspolitiken påverkar det amerikanska kulturlivet i hög grad, precis som i Sverige. Vad kommer Trumps presidentskap innebära för de landvinningar inom kulturlivet som identitetspolitiken gjorde under Obamas tid? Vem kommer nu få berätta om USA och kalla sig amerikan? Det frågar sig Stefan Hansen i sin artikel.

 

Jag cyklar från teaterscen till teaterscen genom ett vårdoftande Washington D.C., där körsbärsträden precis slagit ut medan Trump spurtar ur sig den ena exekutiva ordern efter den andra. USA:s huvudstad har närmare åttio teatrar och repertoaren på dessa scener visar en flora av identiteter och politik, i kölvattnet av att Trump sägs ha vunnit valet utifrån minoriteternas frammarsch de senaste åren. På National Museum of African History and Culture spelas »Fly«, av Trey Ellis och Ricardo Khan, som handlar om de fyra unga män, de första afroamerikanerna någonsin, som deltog i flygvapnet under andra världskriget. På Forum Theatre ges två nyskrivna verk med den gemensamma titeln »#NastyWomen«, här med det uttalade syftet att utmana den politiska styrningen av kvinnors liv. På Kennedy Center, landets nationalscen för scenkonst, framförs balett med män som dragqueens. Många av teatrarna har särskilda fredagskvällar under epitet Gay Pride, där stadens mingelsugna från framförallt den manliga gaykresten samlas för lättklädda farser eller nyskrivna musikaler med champagne och mingelmottagningar. Stadens teatrar jobbar noggrant med målgruppsarbetet, men exemplen är också många på hur scenkonsten i Washington D.C., denna politikens Mecka, organiserar sig tematiskt utifrån identiteter. 

Vad är egentligen identitetspolitik i en amerikansk kontext och hur yttrar den sig på de amerikanska scenerna jämfört med de svenska? Under mina månader här i USA – jag flyttade hit dagen före Trumps installation – har majoriteten av det jag sett på teaterscenerna kretsat kring just identitetspolitik. Teatrarna presenterar genom konstnärliga iscensättningar ståndpunkter och undersökanden utifrån särintressen för en särskild befolkningsgrupp – indelad utifrån genus, etnicitet eller kultur – där pjäserna reflekterar, snarare än attackerar, sin grupps position i den hierarkiska samhällstrappan. Föreställningarna synliggör diskrimineringen och efterfrågar bekännelser från samtiden och erkännande från samhället. Pjäsernas texter och berättelserna som framförs är skrivna utifrån upphovsmännens och de medverkandes egna erfarenheter: utifrån identitetspolitikens synsätt är livserfarenheter överordnade ideologier och ger tolkningsföreträde.

 

Dessa kulturella framgångar för identitetspolitiken står i stark kontrast till den rådande politiska administrationen, som gör allt för att istället kväva den.

 

Identitetspolitik och representationsfrågor har diskuterats och manifesterats livligt inom kulturen i USA. Ett av många exempel är årets Oscarsgala. Efter Oscarsgalan 2016 startades hashtagen #oscarssowhite, som en motreaktion till att de nominerade och pristagarna på galan i princip alla var vita. Kampanjen visade sig bli framgångsrik och på Oscarsgalan tidigare i år vann »Moonlight« titeln för bästa film, en film av, med och om afroamerikaner. Dessa kulturella framgångar för identitetspolitiken står i stark kontrast till den rådande politiska administrationen, som gör allt för att istället kväva den. Det producerades naturligtvis berättelser som »Moonlight« även innan Obama blev president, men de tilläts inte breda ut sig i offentligheten på samma sätt då. Obamas åtta år som USA:s första afroamerikanska president har förändrat förutsättningarna för identitetspolitiken inom kulturen i USA. Villkoren för vem som får berätta om USA och vem som får kalla sig amerikan har förändrats. När nu Donald Trump tar vid presidentskapet, hur kommer det att påverka scenkonsten? 

Identitetspolitiken i USA och Sverige bär många likheter men också stora skillnader, det gäller också när vi jämför hur länderna arbetar minoritetspolitiskt. Sverige har tagit stort intryck av debatten i USA och försökt överföra vissa begrepp. Men USA har sin historia med slavsystemet, en stark rassegregation, ett dödligt polisövervåld som drabbar främst vissa grupper (unga, afroamerikanska män) och en minimal välfärdspolitik. USA är en federal republik som innefattar en enorm landyta med en massiv och demografiskt spridd befolkning. Av USA:s befolkning är 13 procent afroamerikaner och 77 procent vita. I landets fängelser, vilka till stora delar är privatiserade, sitter däremot fler afroamerikaner än vita. I genomsnitt löper en afroamerikansk man fem gånger större risk att hamna i fängelse jämfört med en vit man.

 

 

Soyica Colbert, foto Georgetown University

 

Soyica Colbert, professor vid scenkonstinstitutionen vid Georgetown University och frilansande dramaturg, har följt och analyserat det amerikanska maktskiftets påverkan inom teaterlivet. 

Foto: Georgetown University

 

 

USA har ett kulturliv i allmänhet och en scenkonstbransch i synnerhet som finansieras och styrs till stora delar utan kulturpolitik. Medan Sveriges statliga kulturmyndighet Kulturrådet sedan ett par år tillbaka förfogar över särskilda bidrag riktade till landets fem nationella minoriteter, lägger den nuvarande amerikanska administrationen fram budgetförslag som helt vill slopa den amerikanska kulturpolitikens finansiella möjligheter till stöd för såväl den fria som den institutionella konsten. I Sverige kämpar minoriteter och identiteter som inte tillhör majoritetssamhället med att ta plats och hävda sig, med visst skattefinansierat kulturpolitiskt stöd. I USA, där skattefinansierade projektstöd är minimala, är diskursen idag att dessa berättelser och identiteter är en del av den nya berättelsen om USA:s historia och nationsbeskrivning, yttringar som är väl synliga såväl inom allmänpolitiken som på teaterscenerna.

Men identitetspolitikens framgångar väcker långt ifrån sympatier hos alla. I Sverige menar vissa att vänstern ägnar sig enbart åt identitetspolitik, att det är därför man tappat kontakten med »verklighetens folk«. Republikanerna i USA beskriver raljerande identitetspolitiken som en ideologi som försöker få majoriteten att anpassa sig efter minoriteternas ideal om feminism, antirasism och HBTQ-rättigheter. Soyica Colbert, professor vid scenkonstinstitutionen vid Georgetown University och frilansande dramaturg, har noga följt och analyserat utgången av maktskiftet i USA och dess påverkan inom teaterlivet. Hon menar att teaterscenerna återspeglar identitetspolitiken genom att utmana stereotypa bilder av minoriteter, med syfte att förnya och uppdatera bilden av vem som är amerikan.

– Många amerikanska scenkonstnärer presenterar identitet likt en konstruktion som har en särskild historia och som påverkas av denna. Teaterarbetare funderar kring hur publiken intellektuellt sett kan förstå att identiteten är en konstruktion, och samtidigt ha en önskan om att få se framställningar av ras och kön som de känner sig bekanta med, säger Soyica Colbert.

Polariseringen ökar i såväl USA som Sverige. De högerextrema krafterna har de senaste åren fått stark vind i seglen, samtidigt som en allt större befolkning medvetet genomanalyserar maktstrukturer, representationsfrågor och identiteter. I USA märktes det särskilt i mitten av januari, då Donald Trump ena dagen svors in som USA:s 45:e president och dagen därpå genomfördes landets hittills största demonstration – Women’s March. Miljontals demonstranter manifesterade människors längtan efter och hopp om mänskliga rättigheter och jämställdhet, inte bara i Washington D.C. och andra amerikanska städer, utan också runt om i hela världen.

- Trumps valvinst över Hillary Clinton kan ses i ljuset av en backlash efter identitetspolitikens framgångar, på alla nivåer: från rörelser som Black Lives Matter till Barack Obamas presidentskap, säger Soyica Colbert. Majoritetssamhället verkar ha gått till val på uppmaningen: »Kan alla minoriteter ta ett steg tillbaka, vi vill inte förlora vår mark.«

 

Trumps valvinst över Hillary Clinton kan ses i ljuset av en backlash efter identitetspolitikens framgångar, på alla nivåer.

Soyica Colbert

 

Washington D.C. är en stad som präglas av sin president. Staden skiftar i karaktär beroende på vem som bor i Vita huset. Under åren med Barack Obama beskrevs Washington D.C. som festlig och varm. Det återstår att se hur Donald Trump sätter sin prägel på staden, men vi vet redan att delar av hans familj vägrar bosätta sig här och likt de tre systrarna i Tjechovs pjäs hellre drömmer om storstaden en bit bort (läs New York City och inte Moskva). Av Washingtons invånare röstade endast fyra procent på sittande president. Stämningen verkar redan vara dämpad såväl hos allmänheten som inom kulturen. Men ur betongen pyr nu en mängd energiska kulturarbetarnätverk och kluster har skapats utifrån den enkla, men tidstypiska, frågeställningen: How to Take Action – and Stay Sane – in the Trump Era.

Obamas tid som president bidrog till ett radikalt skifte i den amerikanska kulturen, hävdar de flesta jag samtalat med från olika teatrar i Washington D.C. Inte minst som ett symbolvärde för en ny tid där minoriteter har samma tillträde till högsta styrande ämbete som majoriteten. Maktskiftet mellan Obama och Trump är i sig ett radikalt kliv där politiken närmar sig det fördomsfulla och främlingsfientliga, men också en påminnelse om identitetspolitikens kärna: vilken extra ansträngning det är för personer som inte ingår i gruppen vita, heterosexuella män att nå samma position som dem. De förändringar och reformer Obama drev igenom, särskilt under sina två första år, har Trump lagt all energi på att riva upp under våren. Men identitetspolitikens inflytande på kulturen är väl grundad i Washingtons betong: Trump kan upphäva biståndslagar om informationsspridning om aborträtt och regler som tillåter transgender personer egna toaletter, men i grunden har det redan skett ett skifte inom kulturen som inte går att backa ifrån. De idéer som Obama förkroppsligat är numer förankrade i kulturen, honom förutan.

- Det vi har sett de senaste åren är hur exempelvis afroamerikanska berättelser tillåtits och tagit platsen som amerikanska berättelser, säger Renee Elise Goldberry, en av artisterna bakom publik- och kritikersuccén »Hamilton«.

Denna amerikanska musikal (som Teatertidningen skrev om i nummer 3/2016) beskrivs som ett kulturellt fenomen som handlar om hur landet har byggts av immigranter. Föreställningen berättar om de amerikanska grundarna och iscensätts av en färgblind casting. Istället för att enbart vita män spelar huvudrollerna, gestaltas exempelvis en av USAs grundare av en afroamerikansk kvinna.

- »Hamilton« är en berättelse om USA, och det vackraste med musikalen är att den gestaltas av en så diversifierad ensemble med en sådan musikalisk bredd, förklarar Renee Elise Goldberry. Vi har möjligheten att återta en historia som vissa av oss inte nödvändigtvis tror är vår egen.

 När jag frågar Soyica Colbert om hur identitetspolitiken har manifesterats under de senaste åren inom scenkonsten på de amerikanska scenerna, lyfter hon fram pjäsexempel som »An Octoroon« av Brandon Jacobs-Jenkin, »Smart People« av Lydia Diamond och »Venus« av Suzan-Lori Parks.

- Dessa föreställningar har ruckat på de konventionella framställningarna av stereotyper genom att berätta historier som utmanar hur vi ser på kön och ras i USA, till exempel vår historia när det gäller slaveriet. Teatern ger en komplexare bild, den demonstrerar och analyserar våra fördomar om svarthet. Vi förstår idag att det inte går att sömlöst översätta våra historiska skildringar och nidbilder av svarta till vår egen tid: tiderna förändras och vi måste radikalt uppdatera vår självbild eftersom den inte är sann och korrekt.

 

De idéer som Obama förkroppsligar är numer förankrade i kulturen, honom förutan.

 

Jag frågar Soyica Colbert om huruvida vi kommer se förändringar framöver på de amerikanska teaterscenerna på grund av den nya presidenten och hans administration. Finns det en rädsla hos HBTQIA-grupper, kvinnoorganisationer och Black Live Matters-rörelsen för vad Trumps politik kommer innebära och planerar dessa grupper några förändringar i sina strategier?

- Väljarna godkände den nya administrationens retorik under valkampanjen när det gällde svarta, kvinnor och muslimer, det kommer säkert påverka hur vi gör teater i USA framöver. Huvudfrågan och tematiken från Lorraine Hansberrys klassiska pjäs från 1959, »En druva i solen«, som Arena Stage återupplivar nu den här våren, handlar om huruvida familjen som avbildas i pjäsen kommer att kunna förverkliga sina drömmar eller inte. Visioner som är kopplade till fundamentala amerikanska framtidsdrömmar om att ha ett hem och att uppnå frihet från förtryck och ekonomiska hinder. Kraften hos den här typen av grundläggande amerikanska drömmar stämmer inte överens med de förändringar som den nya administrationen för med sig, där politiken ökar polariseringen mellan människor boerende på ursprung, kön, religionstillhörighet och identiteter. Publiken kommer att tvingas konfrontera de pågående utmaningar som Hansberrys pjäs sätter fingret på, när det gäller skillnader i vilka förutsättningar och möjligheter olika grupper har i samhället. Teatervärlden har inte svarat den nya administrationen med rädsla utan genom att göra politiskt engagerad och angelägen teater som påvisar konstens roll när det gäller att förverkliga och uppfylla demokrati.

 

Stefan Hansen

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Amerikanska dramatikers vapendragare (ur nummer 1/2017)

Adam_Greenfield_105, foto Zack DeZon

Foto: Zack DeZon

 

Playwrights Horizons i New York värnar varmt om amerikansk nyskriven dramatik, de vill stötta och främja dramatikers utveckling och få syn på nya begåvningar. Birgitta Haglund har träffat regissören Adam Greenfield, en av dem som leder teatergruppen.

 

Inte långt från Times Squares blinkande neonskyltar med kända musikaltitlar och ännu kändare skådespelaransikten, Off-Broadway, några hundra meter västerut på 42nd Street, huserar Playwrights Horizons – ett växthus för amerikansk dramatik.

- Vår teaters uppdrag är att producera pjäser av nu levande amerikanska dramatiker och stödja deras utveckling i olika stadier av deras karriär, säger Adam Greenfield, som är Associate Artistic Director för gruppen, det vill säga ett slags vice konstnärlig ledare, och även dramaturg.

Vi har slagit oss ner i hans kontorsrum, efter att jag just sett Adam Bocks pjäs »A Life« på deras scen och därefter lyssnat på ett publikt seminarium som Greenfield ledde och där Adam Bock medverkade.

- Det finns väldigt få amerikanska teatrar som fokuserar på att enbart spela amerikanska pjäser, därför tycker vi som grupp att det behövs. Men för mig personligen handlar det om, och det låter kanske pretentiöst …

Adam Greenfield gör en paus, söker efter de rätta orden:

- … men jag tycker det är viktigt att kommande generationer ska kunna få förståelse för den tid vi lever i idag, hur vi lever våra liv och hur vi gör våra val, genom de pjäser vi producerar. Att dessa dramatikers historier och röster ska bli hörda. Vi kan skapa ett slags kanon av pjäser för framtiden. Det är min personliga mission.

Gruppen söker dels färdigskrivet material, men de samarbetar också med dramatiker för att få fram nya pjäser. Idealet för Adam Greenfield är att hälften av deras sex produktioner per år ska vara skrivna av dramatiker som de redan har startat ett samarbete med.

- Vi har byggt långvariga relationer med dramatiker och vi vill vara lojala med dem och sätta upp deras pjäser även framöver. Det gäller exempelvis Adam Bock, som vi har producerat två pjäser av tidigare.

 

Prima liv

Adam Greenfield kommer till hösten att regissera på Playhouse Teater i Stockholm. Pjäsen »Marjorie Prime«, av Jordan Harrison, har tidigare spelats på Playwrights Horizons och får Sverigepremiär den 27 september, med titeln »Prima liv«.

- Det är en underbar pjäs, och det säger jag delvis beroende på att min man har skrivit den, skrattar Adam Greenfield.

Harrisons pjäs väcker frågor kring artificiell intelligens. Den undersöker vår mänskliga identitets mysterier och om det finns några begränsningar för vad teknologin egentligen kan ersätta i våra liv.

Björn Lönner, som leder Playhouse Teater tillsammans med Elisabet Klason, beskriver Adam Greenfield som en central figur i New Yorks teaterliv.

- Han har en enorm erfarenhet, dels som regissör, men även i sitt arbete som chefsdramaturg och konstnärlig ledare på Playwrights Horizons där han bidragit till att många nya, spännande dramatiker utvecklats och slagit igenom.

Playwrights Horizons är kanske USA:s ledande scen för nyskriven dramatik, bekräftar Björn Lönner.

- De vill se dramatiker födas, utvecklas och slå igenom – vilket de också lyckas med om och om igen. När man besöker dem förstår man direkt varför – det finns en atmosfär av nyfikenhet, glädje och respekt för teaterns alla konstnärer där.

Idén om att ordna fördjupande seminarier på teatern, som det med Adam Bock, kommer från Adam Greenfield. Enligt honom är den typen av kringaktiviteter inte så vanliga i USA. Kortare publiksamtal är det däremot, där publiken får ställa frågor till regissören och dramatikern efter föreställningen.

- Jag har tagit intryck av museernas publika program och föreläsningar, det finns så många ingångar för publiken att fördjupa sig i hos dem och jag tycker att amerikanska teatrar här har något att lära av museivärlden.

 

Jag tror att toleransen för nya röster är låg idag. Folk vill helst se sådant som de redan känner igen.

 

Dramatiken blomstrar

Enligt Adam Greenfield mår den amerikanska dramatiken för tillfället väldigt bra, det har kommit fram många intressanta dramatiker. Han tror att USA nu börjar se utdelningen på alla de skrivarverkstäder som skapades under 80- och 90-talet för att få fram nyskriven dramatik. Playwrights Horizons driver själva en sådan skrivarverkstad – New Works Lab, som Greenfield leder. Där får dramatiker möjlighet att utveckla sina skrivprojekt, under skrivprocessens alla olika stadier. Det kan handla om allt från readings under en dag, till veckolånga workshops. De flesta teatrar i USA som producerar nyskrivet material har, enligt Greenfield, en liknande verksamhet.

Samtidigt med den positiva utvecklingen för dramatik tycker han sig se en minskad hunger på nyskrivna pjäser i den amerikanska kulturen. Och han tycker att teatern idag är ganska konservativ, jämfört med för hundra år sedan.

- Åtminstone i USA. Jag tror att toleransen för nya röster är låg idag. Folk vill helst se sådant som de redan känner igen. Så en av våra ambitioner på Playwrights Horizons är att skapa möjlighet för publiken att diskutera pjäserna de ser på nya sätt, så att vi kan väcka en stark nyfikenhet hos publiken gentemot nya röster, nya verk och själva skrivprocessen. Om du kan tala om en pjäs ur olika perspektiv kommer du förbi konstaterandet att något bara är bra eller dåligt, och kan börja titta på hur du själv konfronteras med verket och engagerar dig i det.

Han vill ge publiken vägledning, men samtidigt inte peka med hela handen.

- Jag vill angripa det lite från sidan. Och det är vad seminarieserien handlar om – att säga att här finns ett sätt att se på pjäsen som du kanske inte har tänkt på tidigare.

I de här seminarierna kan det även ingå medverkande från andra yrkeskategorier än de konstnärliga, så länge som det finns en koppling till pjäsens tematik och som det kan bredda samtalet.

- Vid ett tillfälle ville dramatikern till exempel ha med en nunna i panelen, det blev väldigt intressant.

I seminariet med Adam Bock ingick även författaren Susan Cheever och dramatikern Ren Dara Santiago. Samtalet kändes överlag uppsluppet och opretentiöst, det var Bocks födelsedag och panelen bjöds på chokladbakelser. Vinkeln var självbiografiskt skrivande eftersom »A Life« utgår från Bocks eget liv. Föreställningen är humoristisk, lättsam, dialogen rapp och witty, men tematiken har tveklöst tyngd. Pjäsen ställer frågor kring liv och död, kärlekens väsen och vad sanning egentligen är. Panelen diskuterade bland annat vad det medför för moraliska och etiska problem att skriva om sitt eget liv och därmed även om andras. Själv sa Adam Bock att han alltid sätter konsten i det främsta rummet, inte etiken.

 

A LifePlaywrights Horizons

Foto: Joan Marcus

»A Life«, Playwrights Horizons, med David Hyde Pierce i huvudrollen som Nate Martin. Pjäsen är skriven av Adam Bock och regisserad av Anne Kauffmann.

 

Dystopiska skildringar

Vad är det då för typ av dramatik som Playwrights Horizons söker? Adam Greenfield uppskattar pjäser som är oförutsägbara, där han får en känsla av att han inte har sett något liknande tidigare. Han söker efter dramatiker med en unik röst och förklarar att han »följer de konturer som dramatikerna skriver ner på pappret, den karta de ritar«.

- Ofta reflekterar deras pjäser tillståndet i världen. Som under den tid då George W. Bush var president, då var det många pjäser som under en period speglade en mycket dyster världsbild. Många skrev om världens undergång. Det var apokalyptiska och mörka pjäser om dystopiska samhällen där människor var ovänliga och inte litade på varandra, där det fanns mycket misstänksamhet i luften. Men när Obama valdes som president, två år senare, förändrades tonen i de pjäser vi spelade. De innehöll mycket mer optimism och hopp. Det är såklart försvunnet nu, säger han, med ett skratt.

Vi träffas veckan innan det amerikanska presidentvalet och Donald Trumps seger.

- Vinden har ändrats och vi är som ett segel som följer den riktning som vinden blåser i.

Adam Greenfield vill helst att pjäserna de spelar ska förmedla eller påstå något farligt. Han nämner »Clybourne Park« av Bruce Norris, som de satte upp 2010 och som fått både Pulitzer-priset för bästa drama (2011) och Tony Awards för bästa pjäs (2012). Pjäsen handlar om gentrifiering och om rasismen i USA, berättar Adam Greenfield.

- Många upplevde det som en kontroversiell pjäs. Det var ett angeläget ämne och det kändes som att något förlöstes i rummet när jag såg föreställningen.

- »A Life« påstår inte något farligt till innehållet, men formen, pjäsens struktur, känns farlig.

Udda nog avlider huvudpersonen Nate Martin, gestaltad av David Hyde Pierce, mitt i föreställningen.

- När jag läste pjäsen första gången tänkte jag att såhär får man inte göra, det bryter mot alla dramaturgiska regler. Hur ska publiken reagera på detta? Det kändes spännande.

Vi i publiken får ta del av Nates inre röst – han sitter ihopsjunken och livlös på golvet, men hans själ tycks ha stannat kvar. Allting fortsätter runt honom, med samma trafikbrus från gatan och samma ljud från grannarna som vi i publiken hörde i inledningen. Det är som om ingenting har hänt. Ändå är allt förändrat.

- Adam Bocks pjäser bär alltid på en stor överraskning. Det finns alltid flera lager, du tror att du vet vad som pågår, men under ytan pågår något helt annat, hela tiden. Och detta sätter han ljuset på.

 

Den primäre skaparen

Vi börjar tala om amerikansk teater i stort och hur amerikansk och europeisk teater skiljer sig åt. Största skillnaden är, menar Adam Greenfield, synen på vem som är »den primäre skaparen« av föreställningen, som han uttrycker det.

- I europeisk teater har regissören stor makt och räknas oftast som den primäre skaparen av verket. Det är vanligt att amerikanska dramatiker som ser europeiska uppsättningar av sina pjäser blir förvånade över vilka friheter regissörerna tar sig med dem.

I USA är det istället dramatikern som har den mest framhållna rollen i en teaterproduktion.

- Berättelsen börjar med dramatikern som skriver och regissörens roll, så som jag ser det, är att tolka materialet. Sedan finns det luckor i texten där du som regissör får fylla i. Sett ur mitt perspektiv är det dramatikern som är den primäre skaparen.

Amerikanska teaterarbetare är vana vid ganska korta repetitionsperioder. »A Life« repeterade de under en och en halv månad.

- I Europa har ni ofta mycket mer civiliserade repetitionsprocesser än här … Våra finansiella strukturer är så annorlunda, vi har inga statliga subventioner.

De får förlita sig på sponsorer och privata donationer. Men gruppen drar också in medel på flera andra sätt. De har ett eget biljettsystem, Ticket Central, där de säljer biljetter och erbjuder marknadsföring åt exempelvis andra Off-Broadway-teatrar. De driver en teaterskola som är kopplad till universitetet i New York, där utbildningen fokuserar på processen att skriva dramatik. De erbjuder även skrivarkurser, vanligtvis sommartid, ledda av dramatiker. Dessutom utövar de mentorskap och vägledning varje säsong för tio till tolv studenter, eller för dem som just klivit ut i yrkeslivet, i områden som rollbesättning, scenteknik, marknadsföring med mera.

Playwrights Horizons testar gärna sina föreställningar på sin publik och ger därför ett antal publika genomdrag från tre och en halv vecka innan premiären och framåt. På själva premiärkvällen finns, till skillnad från i Sverige, inga kritiker på plats. Dessa släpps in först när gruppen har spelat ytterligare tre och en halv vecka och hunnit bli varma i kläderna.

- Det beror bland annat på att kritikerna i New York kan uttrycka sig så hårt. Vi vill inte bjuda in dem förrän vi känner att pjäsen verkligen har hittat sin rätta form.

 

Jag tror att många dramatiker känner att amerikansk teater har levt under realismens tyranni under de senaste hundra åren

 

 

Likriktad teater

Jag undrar hur Adam Greenfield skulle beskriva amerikansk teater rent formmässigt, hur trenderna ser ut.

- Jag tror många dramatiker känner att amerikansk teater har levt under realismens tyranni under de senaste hundra åren. Problemet med att utmana detta och bryta upp realismen är att publiken gillar realism och att det är lättare att producera den typen av teater än mer experimentell. Det finns också många kritiker som bygger sina värderingar utifrån om de tycker föreställningen är trovärdig eller inte. Men det känns som att realismen börjar utmanas nu av dramatiker som eftersträvar något annat.

Det mest nedslående med amerikansk teater idag, enligt Adam Greenfield, är dess likriktning. Den gör honom upprörd.

- I centrum av de flesta amerikanska städer ser du samma butikskedjor, samma restauranger, samma banker … Alla centrum ser likadana ut. Det är resultatet av kapitalismen med sina monopol, men det har också att göra med att vi konsumenter går till de ställen där vi känner oss hemtama, som är familjära för oss. Det betyder att varje stad förlorar sin egen identitet. Samma sak håller på att hända med den amerikanska teatern, menar jag. Varje stad har sin egen stadsteater och om man tittar på deras repertoarer så spelar alla teatrar ungefär samma pjäser. Jag skulle snarare vilja att alla städer hade sina egna dramatiker som skrev för deras teatrar.

Många mindre kända men väldigt intressanta pjäser får sällan en chans, enligt honom, medan kritikerhyllade pjässuccéer från Broadway dyker upp överallt på amerikanska scener.

- De blir pjäsernas Starbucks. Teaterchefers repertoarval borde handla mindre om att välja säkra kort och mer om att ha modet att chansa och sätta upp en okänd pjäs, om de själva tycker om den.

Att publiken då skulle utebli tror han inte på, och det är också Playwrights Horizons ett bra exempel på.

Birgitta Haglund

 

 

Fakta:

Playwrights Horizons bildades 1971. Tim Sanford är idag konstnärlig ledare och Adam Greenfield vice konstnärlig ledare. Gruppen har genom åren fått många utmärkelser för pjäser de har spelat och plockat hem både Pulitzerpriset och Tony Awards.

Under våren spelar de »The Light Years«, av Hannah Bos och Paul Thureen, »The Profane« av Zayd Dohrn och »An American Tall Tail« av Kirsten Childs. För mer information, se: www.playwrightshorizons.org.

Adam Greenfield är denna höst Sverigeaktuell då han regisserar pjäsen »Prima liv«, av Jordan Harrison, på Playhouse Teater i Stockholm, med premiär den 27 september.

Här är en länk till seminariet med Adam Bock: https://www.playwrightshorizons.org/shows/trailers/symposium-adam-bock/

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

Annonser
Annonser
Månadens citat

»Jag svarar gärna på frågor om hur vår verklighet ser ut, men jag ser det inte som min roll att också lobba för kulturens värde. Det skulle bära mig emot om vi som håller på med kultur också skulle behöva förklara vad den är bra för.«

Erik Holmström

Folkoperan