Vilka inkluderas i vårt vi? (ur nummer 4/2016)

3 Zement_MG_5083© Ute Langkafel MAIFOTO

Foto: Ute Langkafel/MAIFOTO

 

»Zement«, Maxim Gorki Theater, är skriven av Heiner Müller och regisserad av Sebastian Baumgarten. På bilden syns Falilou Seck,, Mateja Meded, Sesede Terziyan, Aram Tafreshian och Peter Jordan.

 

 

 

De arbetar medvetet med att bredda representationen på scen och berättar historier som undersöker frågor kring etnicitet, genus och klass. Birgitta Haglund har träffat Jens Hillje som är konstnärlig ledare för Maxim Gorki Theater i Berlin, en av Tysklands främsta spjutspetsscener.

 

En stor publikskara har samlats på torget framför Maxim Gorki Theater. Det hörs spridda och kanske smått förvånade skratt. Där pågår en gatuteaterföreställning, båda kvällarna i juni som jag är på väg till Gorki Theater för att se deras uppsättningar av »Meteoriten« och »Zement«.

Det är inte konstigt om skratten är förvånade. »Flüchtlinge fressen – not und spele« (»Sluka flyktingar – förtvivlan och spel«) är en drastisk och högaktuell historia som Zentrum für politische Schönheit (Centrum för politisk skönhet) bjuder på, i denna samproduktion med Gorki Theater. För att »fira« det i våras klubbade avtalet mellan EU och Turkiet – där EU gav ekonomisk ersättning till Turkiet i utbyte mot hårdare kontroller mot gränsen till Grekland för att på det sättet drastiskt minska flyktingströmmarna in i Europa – har denna grupp, som beskriver sig som en insatsstyrka som strider för medmänsklighet, låtit bygga en arena med fyra libyska tigrar. Under föreställningen söks det efter människor som är villiga att låta sig ätas levande av tigrarna. Detta som en bild för EU:s nuvarande flyktingpolitik, vars grymhet här jämförs med de barbariska spelen i antika Rom.

Att Maxim Gorki Theater, som i augusti gästspelade under Bergmanfestivalen (se artikel här intill), i och med detta samarbete lyfter fram flyktingfrågan är ingen tillfällighet. Sedan den nya ledningen tog över har teatern fått en ny inriktning och frågor kring bland annat migration, främlingskap, representation och mångfald står högt på deras agenda. Det är också vanligt att de har olika sidoarrangemang i anslutning till sina uppsättningar, det kan handla om utställningar, festivaler, eller som i det här fallet, en gatuteaterföreställning.

Teaterns repertoar kretsar just nu kring en övergripande frågeställning: Hur har vi blivit de vi är nu och vilka vill vi vara i framtiden? Men framför allt: vilka är vi? Jag träffar Gorki Theaters chefsdramaturg Jens Hillje, som sedan 2013 leder teatern tillsammans med Shermin Langhoff, på teaterns uteservering. Han är ledigt klädd i jeans och skinnjacka och hälsar glatt, innan han hämtar kaffe och mineralvatten åt oss. När jag inleder med att undra varför de har valt att utgå från frågeställningen »Vilka är vi?« tystnar han och ser fundersam ut.

 

jens_hillje[1] foto Esra Rotthoff

Foto: Esra Rotthoff

 

Var det en svår fråga? Vi kan börja i en annan ände …

 – Jag behöver två timmar enbart för att kunna besvara det där ordentligt. Men det är kanske bra att starta där.

Han förklarar att i Tyskland debatteras det, precis som i Sverige, ifall mångfalden de har idag är ett samhälle som de önskar sig, eller om det istället är ett hot mot tysk kultur.

- Vad nu tysk kultur är för något?

Sedan tar han ny sats och börjar om, genom att blicka bakåt. För 15 år sedan ändrade Tyskland en av sina lagar, och enligt den nya lagen ska alla som är födda i Tyskland räknas som tyskar, inte enbart de med tyska anfäder:

- Vi har blivit ett immigrationsland. Vår befolkning har olika bakgrunder, så begreppet mångfald i kontrast till renhet har blivit viktigt för vår teatergrupp att undersöka.

Två begrepp står mot varandra i den tyska debatten, dels »befolkningen« som inbegriper alla som är tyska medborgare, oavsett etnicitet, dels »folket« som enbart inkluderar dem med tyska anfäder.

- Begreppet »folket« bygger på idén att de som ingår i den gruppen kommer från en homogen och gemensam, om än konstruerad, bakgrund. Det vill säga en nationalistisk syn på vad ett folk är – nazisternas idé om Tyskland. Men vi har varit en mixad befolkningsgrupp under århundraden, så idén om ett homogent folk är feltänkt från start.

Jens Hillje är själv född i Tyskland, men delvis uppvuxen i Italien. Hans föräldrar flydde från Östtyskland till väst.

- Jag var den första i min familj som hade möjlighet att utbilda mig på universitet. Nästan alla kollegor jag har haft på olika teatrar kommer från akademiska familjer. Det här med klass är också en aspekt av vad Gorki handlar om.

Vi återkommer till det.

 

Mitt i kulturarvet

 Gorki Theater ligger vid Unter den Linden, på Museumön i Berlin där de stora muséerna tronar. I närheten finns bland annat det välkända Humboldt-universitetet och slottet.

- Vi ligger mitt i hjärtat av det tyska kulturarvet, i ett symboliskt centrum för vad tysk kultur har handlat om. Du har Kungliga operan på andra sidan gatan. Den här teatern är byggd 1827 som en motpol till det Operan stod för.

Teatern byggdes av Berlins sångakademi, och fungerade på den tiden som ett konserthus. Berlins sångakademi sägs vara världens äldsta mixade kör. Deras ambition var att kören skulle innehålla en mångfald av till exempel samhällsklasser och åldrar – som en blomsterträdgård. Något som har inspirerat dagens Maxim Gorki Theater.

 

»Vi har varit en mixad befolkningsgrupp under kanske de senaste två tusen åren. Så idén om ett homogent folk är feltänkt från start.«

Jens Hillje

 

Berlins stadsteater

Shermin Langhoff, som ursprungligen kommer från Turkiet, var senast konstnärlig ledare för Ballhaus Naunynstrasse, i Kreuzberg, och Jens Hillje har tidigare arbetet på den teatern som dramaturg och dramatiker, liksom som en del av den konstnärliga ledningen för Schaubühne. Hillje beskriver hur konstnärliga ledare i Tyskland tar med sig stora delar av sitt konstnärliga team när de byter arbetsplats. Det är alltså inte bara den konstnärlige ledaren som byts ut, utan en stor del av teaterns anställda. Han kallar det för »konstnärliga familjer« som flyttar runt. För Gorki Theaters del innebär det numer att nästan samtliga i personalen har en mångkulturell och mångfaldig bakgrund.

- Shermin Langhoff och jag startade ett nytt och annorlunda kompani när vi kom hit, eftersom vårt team representerar hela Berlins samhälle. Det är ett väldigt mixat kompani. Bara hälften av skådespelarensemblen bär tyska familjenamn. Det är en stor sak här, vi spräckte ett glastak, för på de andra fyra stora teatrarna i Berlin har runt 90 till 95 procent av personalen tyska familjenamn. Vi försöker spela teater som representerar hela staden och gör projekt som ifrågasätter och kritiserar samhället och dess konflikter. Vi kallar oss också för Berlins stadsteater.

En tredjedel av Berlins befolkning betalar skatt för institutionsteatrarna, utan att själva vara representerade där, påpekar Jens Hillje, och syftar på dem med migrantbakgrund. Det finns en önskan, från Gorki Theaters sida, att »ta över makten« när det gäller vilka som representeras på scen och i deras berättelser. Hillje liksom vidgar begreppet:

- Även om du exempelvis har en turkisk bakgrund representerar du inte bara den gruppen. Vi har många produktioner som visar på hur någon från en specifik grupp i samhället representerar sig själv och den gruppen, men samtidigt också hela samhället. Idén om mångfald är landets framtid. Det är därför det är så mycket tal om Gorki Theater.

 

En fråga om klass

Gorkis projekt lyfter fram frågor kring genus, klass och etnicitet, förklarar Jens Hillje, nästan i sann agitpropanda.

- Många i vårt konstnärliga team kommer från arbetarklassfamiljer. Glastaket vi har spräckt handlar kanske inte så mycket om kultur och etnicitet, utan kanske mer om klass. Tyskland anses inte längre ha problem med arbetar- eller underklass, utan med migranter. Så det som var en social fråga för tjugo år sedan har idag blivit en kulturell fråga, vi har etnifierat sociala frågor.

Tror du att teater kan påverka och förändra samhället …

- Ja, det är klart jag gör, svarar han, med ett hjärtligt skratt. Om vi till exempel tar »Meteoriten«, som du såg, det är inte så många av de fem institutionsteatrarna i Berlin som ger föreställningar om queera frågor. De allra flesta av deras uppsättningar handlar om majoritetsgrupperna och deras problem.

Pjäsen är inspirerad av Ovidius »Metamorfoser« och är skriven av Sasha Marianna Salzmann, som tidigare var konstnärlig ledare för Gorkis scen Studio R, under tre år. Hon immigrerade från Ryssland till Berlin under 90-talet och är nu deras husdramatiker. Hennes pjäs håller en humoristisk och ganska lättsam ton, även om den behandlar tunga ämnen. Alla rollerna är inflyttade »nytyskar« och visar upp ett spektrum av olika identiteter – israel, arab, ryss, bög, lesbisk, trans … Det är en känslosam föreställning, enkel att ta till sig, som visar på svårigheterna att bli accepterad som queer, önskan att söka sig en ny identitet, ett nytt jag, och något så allmängiltigt som längtan efter att hitta hem.

 

5 Meteoriten_MG_9076© Ute Langkafel MAIFOTO

Foto: Ute Langkafel/MAIFOTO

 

»Metoriten«, Maxim Gorki Theater, är skriven av Sasha Marina Salzmann, husdramatiker på teatern, och regisserad av Hakan Savaş Mican. På bilden syns Mehmet Ateşçi, Dimitrij Schaad och Thomas Wodianka. 

 

 

Komplexa identiteter

Jens Hillje nämner även Yael Ronens uppsättning »The situation«, som ett exempel på hur de med sina berättelser breddar representationen på scen. Ronen är för övrigt Gorki Theaters huvudregissör. »The situation« öppnade deras vårsäsong och blev utsedd till Theatertreffen 2016. I pjäsen flätas de olika skådespelarnas personliga bakgrunder i Mellanöstern samman med Mellanöstern-konflikten.

- Det speciella med Gorki är att skådespelarna alltid kan bearbeta sin biografi, att utgå från sina egna liv, men de är inte tvungna att göra det. Det finns alltid en möjlighet att kliva fram och vara tydlig med vem du är, men du kan också kliva tillbaka och representera någon helt annan. Du ska inte bli reducerad till enbart din bakgrund. Vi har alla komplexa identiteter.

Skådespelarstilen i »Meteoriten« är direkt och rakt på, påpekar Jens Hillje, medan spelstilen i »Zement«, den andra föreställningen som jag såg på Gorki, är mer stiliserad och förhöjd. Heiner Müllers pjäs från 1972 bygger på Fyodor Gladkovs novell med samma titel. Pjäsen utspelar sig 1921 och handlar om en rysk man som återvänder som en revolutionär hjälte, men istället för att möta ett socialistiskt samhälle konfronteras han med hunger, resignation och rädsla. Huvudpersonen har kommit tillbaka till ett samhälle som inte längre behöver hjältar som honom. Och hans forna arbetsplats, cementfabriken, är på väg att gå i graven. Fabriksarbetarna har sina arbetsskjortor målade direkt på huden, som ett slags fernissa, men under föreställningens gång nöts motivet bort så att skådespelarna ter sig alltmer avklädda och kanske utsatta. Gestaltningen är uttrycksfull och formsäker, energin hög, med bitvis humoristiska koreografier och dansinslag.

I båda föreställningarna används det bildprojektioner, vilket ju är vanligt på tyska scener, och i båda finns det kopplingar till antika myter, som exempelvis den om Prometheus och Hermafrodite.

- Vi använder den grekiska kulturen som ett resonansrum. Alla byggnaderna häromkring refererar också till grekisk kultur. Och i Grekland ansågs teatern vara samhällets kärna, så vi vill som stadsteater fungera som ett torg, en agora, där vi kan reflektera över vårt samhälle och vår demokrati.

Gorki Theater lyfter gärna fram de konflikter som skaver i samhället, men samtidigt är de noga med att som teater inte välja sida, förklarar Jens Hillje, när jag hör honom tala om deras arbete ett par månader senare på ett seminarium under Bergmanfestivalen. Det ska vara högt i tak där alla får uttrycka sina åsikter, även kontroversiella sådana. Ett annat sätt att vidga perspektiven är att skådespelarna på scen ibland får ikläda sig motpartens roll, berättar han. Om det till exempel handlar om Mellanöstern-konflikten kan den som är israel i ensemblen få spela pjäsens palestinier, och vice versa, som ett sätt att öka möjligheten att förstå den andra. Vilket Jens Hillje ser som teaterns kärna.

 

Mångfald på scen – och i publiken

Gorki Theaters breda representation på scen påverkar såklart vilken publik som söker sig till deras föreställningar. Deras publik sticker ut, jämfört med andra tyska teatrars. Här bör nämnas att de textar alla sina föreställningar på engelska, vilket antagligen breddar publiken ytterligare.

- Vår publik är väldigt blandad och kommer från många olika bakgrunder, vi har också den yngsta teaterpubliken i Berlin. Trettio procent är under tjugo år. Det beror på att vi ofta samarbetar med skolor.

Den unga publiken får alltid gå in via sceningången, där de kan se en skylt med en närvarolista på de skådespelare som ingår i föreställningen. Hälften av skådespelarnas namn är inte tyska.

- Det här är ett sätt att verkligen kunna påverka människor. Du kan föreställa dig vilka slutsatser ungdomarna drar – teater är något som är möjligt för dem också att hålla på med i framtiden. Och det här är även deras teater.

 

Vad söker ni efter för typ av pjäser?

- Vi sätter upp tre typer av pjäser: till att börja med klassiker som vi gör nytolkningar av. Förra året spelade vi »Körsbärsträdgården«.

Jens Hillje beskriver hur de konflikter som uppstår på scen, bland skådespelarna, också reflekterar dem som finns i »Körsbärsträdgården« och dess rollgalleri.

- Vi har många sådana stunder i våra föreställningar där skådespelarna går in i ett ambivalent läge: gestaltar de rollen, talar de i egenskap av samhällsmedborgare eller som konstnär …?

 

»… många tvivlar på att nyanlända eller andra grupper är kapabla att själva uttrycka sig konstnärligt. Den frågan, om de verkligen håller måttet, är en del av glastaket.«

Jens Hillje

 

Eller som sig själva?

- Ja, som sig själva, men inte enbart i egenskap av privatperson, kanske som både privat och politisk person. Den här ambivalensen hos skådespelarna kommer från Brechts estetik och tradition, att skådespelarna både är medborgare och aktörer på scen. Nuförtiden försöker vi modernisera detta och förnya det genom att leka med det autentiska: Nu tror du att jag är mitt verkliga jag eftersom jag talar direkt till dig, men det är bara en annan roll jag spelar, att jag är privatperson nu.

Utöver nytolkningar av klassiska pjäser framför de nyskrivet material, som exempelvis »Meteoriten«. De spelar även pjäser av progressiva tyska dramatiker och författare som Bertolt Brecht, Rainer Werner Fassbinder och tidigare nämnde Heiner Müller.

Oftast jobbar de utifrån devising-metoden, där hela ensemblen är involverad i skrivandet och arbetar fram texten under repetitionsprocessen.

- Dramatikerna skriver direkt för skådespelarna och vi håller en hel del workshops innan vi sätter igång, där vi talar om de frågor och teman som vi vill undersöka.

 

Desintegration härnäst

Tidskriften Theater Heute valde 2014 Maxim Gorki Theater till årets teater i de tyskspråkiga länderna. De har fått flera andra priser också.

- Jag tror vi blir uppskattade för att vi står för en bra och riktig idé, kulturellt och politiskt, att bredda representationen, men många tvivlar på att nyanlända eller andra grupper är kapabla att själva uttrycka sig konstnärligt. Den frågan, om de verkligen håller måttet, är en del av glastaket. Helt enkelt för att du växer som konstnär om du får möjlighet att arbeta.

Som ett sätt att ytterligare öppna upp teatern har de nu startat en exilensemble, vars medlemmar alla befinner sig i exil och har tillfälliga uppehållstillstånd, berättade Jens Hillje under tidigare nämnda seminarium. På Gorki Theater erbjuds de möjlighet att genomföra projekt under en kortare tid. Han avslöjade också att temat för säsongen 2017 blir begreppet »desintegration« och beskrev att många idag har bilden av att Gorki Theater har lyckats fullt ut med integrationen och att det arbetet i samhället därmed är slutfört, för nu finns Gorki Theater. Då tycker Jens Hillje det är dags att problematisera deras eget arbete med integration och förändra den gamla bilden av teatern, för att istället skapa en ny. Vem ser inte fram mot detta?

 

Birgitta Haglund

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Annonser
Annonser
4:e Teatern
4:e Teatern
Månadens citat

»Jag letar efter vilka historier vi utelämnar eftersom det i förlängningen är de historier vi som samhälle inte vill sammankopplas med.«

Astrid Menasanch Tobieson

Folkoperan