Öppna ögon för döva öron (ur nummer 1/2017)

IMG_2362 Bra bild, Aigner och Osten

 

Teckenspråkstolken Inga-Lena Aigner och regissören Suzanne Osten under inspelning av »64 minuter med Rebecka«. 

Foto: Henrietta Hultén

 

 

Att välja en döv skådespelare till att gestalta en döv roll kan tyckas självklart, men handlar det om radiodrama, där publiken enbart hör skådespelarnas röster och inte ser dem agera, innebär det också vissa konstnärliga utmaningar. Anna Hedelius undersöker här arbetet bakom SR Dramas uppsättning av »64 minuter med Rebecka«.

 

Upprinnelsen. Ett bortglömt och aldrig uppsatt Bergmanmanus dyker upp ur gömmorna. Skrivet 1969 och med en tematik som överraskar. Huvudkaraktären Rebecka är dövstumlärare med ett hämmat känsloliv, vid tidpunkten för dramat är hon gravid. Hon skildras under några intensiva dagar – bilolyckor, slagsmål, sexklubbar. Vid hennes sida finns den döva 13-åriga flickan Anna, som blir en spegel för Rebeckas existentiella funderingar.

»64 minuter med Rebecka« var tänkt att bli en av tre episoder i en långfilm, där de övriga två delarna skulle skrivas och regisseras av Federico Fellini och Akira Kurosawa.

Filminspelningen var planerad sedan länge, med den amerikanska skådespelaren Katharine Ross som Rebecka, men blev av olika anledningar aldrig av. Bergman stoppade manuset i byrålådan och donerade det så småningom tillsammans med sina övriga utkast och anteckningar till Stiftelsen Ingmar Bergman.

Åren går. När det börjar dra ihop sig till Ingmar Bergman-jubileum blåser stiftelsens Jan Holmberg bort dammet från manuset och går med det till SR Drama, som rakt inte vill vänta till något jubileum, utan genast sätta upp det. Frågan att regissera går till Suzanne Osten. Den tidigare Bergmanantagonisten blir mot alla odds förtjust!

– Det var på många sätt ett förvånande manus, bland annat eftersom den döva flickan är så central, berättar hon. Bergman var väldigt tidig med att förstå motståndet mot att lära sig det gamla talspråket hos den här unga, kroppsliga tonåringen med ett eget språk, som inte är erkänt. Pjäsen handlar mycket om att Rebecka söker meningen med sitt liv och genom sin elev Anna finner någon slags förståelse. Det är före sin tid och radikalt. Med sin egen integritet skriver Bergman någonting som han varken har skrivit förr eller senare.

 

Ett eget språk
Innan vi går vidare är det på plats med lite historiska fakta. Vid tidpunkten för manusets tillblivelse var det inte en självklar rättighet för döva att använda teckenspråk eller handspråk, som det heter hos Bergman.

Dövas kamp för ett erkännande av teckenspråket och rätten att använda det hade redan pågått länge. I förlängningen handlar det om en kamp också för mänskliga rättigheter, då rätten till ett eget språk är en mänsklig rättighet. I 1969 års läroplan för högstadiet framlades förslag om att teckenspråksundervisning skulle ingå i ämnet svenska »med möjlighet till befrielse för elever som ej önskar detta«. Det sägs vidare att »teckenspråket« kan »accepteras endast under förutsättning att det beledsagar talet«. 

Officiellt erkänt blev teckenspråket först 1981, då riksdagen fastställde dövas rätt till teckenspråk som modersmål, vilket innebar att det då också i läroplanen kom att stå att barnen har rätt till tvåspråkighet samt att teckenspråk ska vara det första språk som används i undervisningen. Sverige var i och med detta första land i världen att officiellt erkänna teckenspråket som språk och blev på så vis en förebild för många andra länder, som efter hand har fått teckenspråket legaliserat i olika former.

Än i dag är teckenspråket inte fullt likställt med Sveriges fem nationella minoritetsspråk, finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska. Men eftersom svenskt teckenspråk uppfyller flera viktiga kriterier för vad som kan betraktas som nationellt minoritetsspråk har statsmakterna flera gånger uttalat att teckenspråket bör ha en ställning i det svenska samhället »som motsvarar de officiella minoritetsspråken«.

 

Den mest radikala och helt riktiga positionen idag är att döva inte är funktionsnedsatta, de har ett eget språk.

Suzanne Osten

 

Krock mellan världar

Suzanne Osten har varit intresserad av döv- och teckenspråksvärlden länge.

­– Jag har en döv vän som lärt sig tala på det sätt som Anna i pjäsen gör, jag har lyssnat på program som »Funk« och följt Josette Bushell-Mingos arbete med Tyst Teater. Den mest radikala och helt riktiga positionen i dag är att döva inte är funktionsnedsatta, de har ett eget språk.

För Suzanne Osten var därför utgångspunkten i rollsättningen självklar. Döva Annas roll skulle också spelas av en döv skådespelare.

­– Egentligen var det min dotterdotter som sa det. »Ni tar väl inte en hörande till den rollen?« frågade hon. För en ung människa är en sådan rättighet självklar.

­­­– Suzanne är stark, modig, visionär, säger Henrietta Hultén, producent på SR Drama för »64 minuter med Rebecka«. Vi diskuterade hur vi skulle lösa rollsättningen och hade lite olika idéer, men landade i att välja en döv skådespelare. Jag tycker att det var ett djärvt val av Suzanne.
Men vem skulle då vilja axla rollen som Anna, vem skulle våga försätta sig i en situation där det inspelade resultatet inte blir möjligt att själv ta del av?

Osten gick med frågan till Simon Norrthon, prefekt på Stockholms dramatiska högskola och ansvarig för den teckenspråksutbildning som gavs 2011-2014. När jag ringer upp Norrthon skrattar han vid frågan om han tyckte att ärendet var kontroversiellt.

– Haha, hade någon annan än Suzanne frågat hade jag kanske gjort det. Då hade jag nog ställt frågan tillbaka: Hur ska skådespelaren användas, hur har du tänkt dig vad gäller röstanvändningen? Men med Suzanne föresvävade det mig inte. Jag var trygg med att det var konstnärligt grundat. Jag föreslog Rebecca eftersom jag vet att hon har varit bekväm med att använda sin röst. Hon är vuxen och kan själv välja om hon vill eller inte.

Frågan gick alltså vidare till Rebecca Drammeh. Jag talar med henne via teckenspråkstolk över telefon och undrar om hon någonsin tvekade inför att säga ja.

– Visst övervägde jag det, men det kändes spännande att få arbeta med Suzanne Osten, som var kreativ och orädd i kontakten med mig redan från början. Visst var allt nytt och utmanande, men kommunikationen med henne gjorde att jag kände mig trygg genom hela arbetet. Till vardags använder jag inte rösten, i teckenspråk behövs den inte. Talat språk är för örat och beroende av betoning samt nyanser i styrka. I teckenspråk finns motsvarande nyanser i ansiktsuttrycken och i hur tecknen framförs i relation till kroppens positioner.

Döva har genom tiderna utsatts för mycket förtryck, och då det tidvis inte har varit tillåtet att använda teckenspråk, har de istället påtvingats de kommunikationsregler som gäller för det hörande örat. Jag funderade därför över hur döva skulle reagera på att jag gjorde detta, men valde att släppa det och gå in i rollen och samarbetet istället. Rollen som Anna var väldigt spännande, hon är vild, busig, nyfiken och vetgirig. Hon vill att det ska hända saker och har inga begränsningar. Det var en utmanande roll och samtidigt en utmaning för mig att använda min röst offentligt, även om jag delvis har gjort det tidigare. 

Hur kändes arbetet när du väl gick in i det?

– Det var som i en dröm, jag fick nästan nypa mig själv i armen. Jag arbetade mycket med Frida Österberg som spelade manusets Rebecka, vilket var väldigt givande. Det var fantastiskt och upplevelserikt att få vara med i radiostudion, det var en ny erfarenhet för mig.
Vad var det svåraste under inspelningen?

– Det var att ta kontroll över hur min röst låter. Jag är utbildad till skådespelare på svenskt teckenspråk, och är inte van vid att använda enbart min röst som uttryck. Jag har ju egentligen ingen uppfattning om den, även om jag har haft mycket talträning. Dessutom känns det mycket privat för mig att använda rösten, då jag endast använder den tillsammans med mina nära och kära. Trots utmaningen var det enda jag kunde göra att släppa kontrollen och köra. Det fungerade tack vare det fantastiska stöd jag hade av min familj och av de andra medverkande.

Vilken var den största skillnaden mot att spela på teckenspråk?
– Det är mycket stor skillnad, men i varje ny roll avgör den karaktär jag ska spela hur jag ska uttrycka mig. För mig går det inte riktigt att jämföra teckenspråk, som är visuellt, med att enbart agera med min röst, som är auditiv, eftersom jag inte hör den. Teckenspråk är mitt första språk, det är det språket jag fantiserar på, lever med och uttrycker mig på. Teckenspråk är en självklar del av mig. När jag ska använda enbart rösten får jag hämta mod och styrka i mitt inre och ta sats för att komma förbi spärren av osäkerhet och känslan av förbud, vilket är skrämmande men också spännande! Det är viktigt för mig att jag som döv får använda rösten på mina villkor.

 

 

IMG_2369

 

Rebecca Drammeh och Frida Österberg under inspelning.

Foto: Henrietta Hultén

 

 

Ta vara på det sårbara

Frida Österberg, manusets Rebecka, var också debutant i radioteatersammanhang. Hon upplevde att arbetssättet på många sätt var nytt och spännande.

– Rebecca och jag delade erfarenheten av viss nervositet inför förstagångsupplevelsen, men Suzanne arbetar så emotionellt och kroppsligt att vi nog inte hann bli intellektuella kring någonting. I sammanhanget var det inget avvikande att Rebecca inte hörde.

Teckenspråkstolken Inga-Lena Aigner höll sig hela tiden tätt intill Rebecca i spelscenerna.

– Hon var väldigt nära, berättar Frida Österberg. Jag kommunicerade med Rebecca och Inga-Lena var där för hennes skull, för att hon skulle uppfatta mina repliker. Men Rebecca och jag spelade mot varandra.

– Inga-Lena var väldigt känslig och kul, intygar också producent Henrietta Hultén. Det slutade med att hon fick en roll i uppsättningen.

Inga-Lena Aigner själv vill med anledning av tystnadsplikten inte tala om specifika tolktillfällen, men även Suzanne Osten bekräftar att hon var en viktig länk i arbetet. Tack vare Aigner kunde Osten arbeta med regin på i stort sett samma sätt som hon alltid gör. Hon berättar:

– Vid mitt och Rebeccas första möte förklarade jag vad jag ville göra, precis som jag gör med alla skådespelare. »Den här svagheten, sårbarheten hos dig vill jag använda. Är du med på det? Här är texten, hur kan vi underlätta vår kommunikation kring den?« Rebeccas talröst existerar ju inte upptränad. Rösten är som en muskel, och den som inte har tränat sin röstmuskel måste ju arbeta med den, det skulle gälla vilken människa som helst som inte har jobbat med rösten. Det som är specifikt med Rebecca är att hon inte hör sin röst, så det förtroendet behövde vi arbeta upp. I motsats till andra skådespelare kunde hon alltså inte kontrollera sin sårbarhet.

Bergmans text bearbetades för att matcha rollsättningen. Dramaturg Magnus Lindman skrev ett fonetiskt manus för Rebeccas repliker samt flyttade en del viktig information till närliggande repliker.

– Poängen i vårt arbete var inte att Rebecca skulle prata bra, berättar Suzanne Osten. Hon spelade en ung människa, en tonåring som inte alls är ambitiös. Dramat handlar om en lärare som tvingar sin elev att lära sig tala. Därför tillför det en extra dimension att höra en person som inte är van att använda rösten. Förutom replikerna spelade vi in Rebecca då hon improviserade med sång, med utgångspunkt i en idé kring att hennes jag finns i hennes andningar, ljud, gråt och sång. Musikduon Niki & the Dove gjorde sedan ett ljudkollage av detta. För mig och ljuddesignern Lena Samuelsson var arbetet med alltsammans en otroligt intressant läroprocess.

 

Översättning som djupläsning

Även på Stockholms dramatiska högskola har mötet med dövvärlden varit en betydelsefull ögonöppnare i och med deras skådespelarutbildning på teckenspråk. Utbildningen som kunde ges tack vare bidrag från Jacob Wallenbergs stiftelse, var internationell och av sextiotalet sökande valdes sju studenter från Finland, Danmark, Norge och Sverige ut att delta.

– Vi mötte många utmaningar, berättar Simon Norrthon. För det första talade studenterna olika språk, det är ju olika teckenspråk i varje land. Dessutom var studenternas bakgrund varierande, några hade varit hörande under delar av sitt liv, någon kunde höra lite grann, och de befann sig på olika nivåer vad gällde att läsa och skriva. Till detta hör att det material skådespelare traditionellt arbetar med övervägande är skrivet. Hur översätter man det skrivna till teckenspråk på bästa sätt?

Just frågan om översättning fick en extra dimension på en skola som arbetar med konstnärlig tolkning.

– Som skådespelare sysslar vi alla i någon mån med översättning. Vi översätter det skrivna ordet till talspråk eller kroppsspråk. Översättningen blir ett slags djupläsning, som det för hörande skådespelare är lättare att slarva med. Om en tecknande skådespelare exempelvis ska gestalta Shakespearestrofen »Kom, ljuva natt« måste hen bestämma sig för om det handlar om döden, om natten eller om erotik. I Shakespeares texter finns många betydelser parallellt. Hur tecknar jag för att lyfta fram åtminstone två betydelser? Den tecknande skådespelaren använder sig av storleken och intensiteten i gesten, samt ansiktsuttrycket, för att uttrycka om repliken sägs ironiskt eller om det kanske är ett barn som säger den.

Innehöll utbildningen någon röstträning?

– De som ville fick undervisning i röstgestaltning av våra röstlärare, men alla var inte lika bekväma med det, och det var inte ett obligatoriskt moment. Det var en möjlighet för dem som ville utforska sin röst i ett tryggt rum, utan att behöva redovisa det på något sätt.

Anser du att det finns ett rätt och fel vad gäller användandet av röst på scenen?
– Jag kan absolut förstå att det är laddat att använda rösten för en person som inte hör och inte vet hur han eller hon framstår. Det är dessutom en politisk fråga. Ska de döva anpassa sig till den hörande publikens behov, när de har slagits så länge för att det egna språket ska få en status? Samtidigt förblir språket litet om inte den hörande publiken kan ta del av det. I slutändan måste varje student och varje skådespelare vara fri att gestalta vad hon eller han vill, utan att behöva representera någon annan än sig själv.

 

Döva har genom tiderna utsatts för mycket förtryck, och då det tidvis inte har varit tillåtet att använda teckenspråk, har de istället påtvingats de kommunikationsregler som gäller för det hörande örat.

Rebecca Drammeh

 

Att pressa gränserna

Josette Bushell-Mingo är konstnärlig ledare på Tyst Teater, den professionella ensemble som grundades 1970 och sedan 1977 finns under Riksteaterns paraply. På Tyst Teater arbetar man med det svenska teckenspråket som grund och vänder sig till både döva och hörande i alla åldrar, främst till de teckenspråkiga.

I sitt yrke har Bushell-Mingo under drygt tio år brottats med utmaningen att rucka på invanda tänkesätt inom scenkonsten och förbättra tillgängligheten till teater på teckenspråk.

– Vi jobbar på olika sätt i varje uppsättning, men den enklaste sammanfattningen för vårt arbete är »stor teater på svenskt teckenspråk«, säger hon. Med det följer mycket styrka och inspiration, men också många utmaningar. En av dem är att nå både teckenspråks- och icke teckenspråkspubliken. Gång på gång återkommer vi därför till kärnfrågan – hur ska vi kommunicera med vår publik av döva och hörande? Vi vill att Tyst Teater ska bli en mötesplats för alla, så vi måste hitta en väg att göra det på båda sätt. Hade vi bara spelat för teckenspråkspubliken hade vi inte haft samma fokus, men vi vill använda Tyst Teater till att lyfta kraften i teckenspråkig scenkonst. Genom att visa för alla att vi existerar visar vi även den hörande scenkonstvärlden vår styrka och leder dem in i en värld de normalt sett inte ramlar över. Vi kämpar hela tiden för tillgänglighet, väl medvetna om att den hörande världens kultur inte är tillgänglig för många av våra kolleger.

Hur gör ni det rent konkret i föreställningssituationen?

– Vi löser det olika i olika produktioner. Det går att texta, ha en talande skådespelare som översätter eller gestalta visuellt. Det går också att låta replikerna höras i ljudsystemet, men det har vi provat och det gör vi nog inte om igen. Till hösten sätter vi upp »Bernardas hus«. I den kommer det att ingå sex teckenspråksskådespelare från olika länder (varav Rebecca Drammeh är en, redaktionens anmärkning) på scenen och en röstskådespelare. Vi kommer att arbeta på svenskt teckenspråk, med norska ord när vi spelar i Norge. Den hörande skådespelaren är integrerad som en karaktär. Hon är inte där som en tolk, utan vi försöker skapa en dynamisk, scenisk situation. Den översättning hon gör skriver vi in i hennes rolls repliker, i stil med: »Varför frågar du mig vad klockan är? Jag vet inte vad klockan är.« Det är förstås också ett medvetet val att använda en klassiker, som många känner till – det ger lite mer frihet. Vi gör dessutom en avvägning kring vad publiken behöver förstå. Ofta går det att förstå mycket bara med hjälp av ögonen, men många blockeras i tron att de inte gör det. För den hörande publiken handlar det om att vara beredd på att försöka förstå. Det är en utmaning för alla, men det för kulturerna samman.

Hur mycket använder ni ljud i Tyst Teater?

– Ibland arbetar vi med ljud eller vibrationer. I »Bernardas hus« ska vi arbeta med flamenco, rytmer och puls, men föreställningen ska inte vila på musiken. Tyst Teater är inte tyst, men hos oss låter vi inte döva tala på scenen. Om vi använder röster på scenen sker det inte samtidigt som det talas teckenspråk. De som talar teckenspråk använder aldrig sin röst.

Finns det något fel och rätt vad gäller användande av rösten i scenkonst på teckenspråk?

– Varje individ måste välja vad som är rätt eller fel för dem själva men vara beredd på konsekvenser, då det handlar om både politik och konst. Det är det enda svar jag har på den frågan. Alla måste ha möjlighet att expandera, ta mer ansvar, kanske känna sig ensamma ibland, plöja vägen för nästa, ta plats och säga: »Det här är jag och jag har rätt att göra detta, jag gör det inte för alla andra utan för mig. Jag förstår att andra kanske inte tycker om det, men jag gör det för mig själv.« Ur det kan det födas frågor och idéer som ingen annan kan komma på, och i så fall är det en gåva.
Josette Bushell-Mingo är van att ifrågasätta och att bli ifrågasatt. Då hon under förra året regisserade »En druva i solen« på Riksteatern med en hörande ensemble ville hon använda just Rebecca Drammeh som regiassistent. Hon fick mothugg både i och utanför huset.

– Alla tyckte att det var märkligt. »Behöver du inte någon som förstår vad skådespelarna säger?« frågade de. I det här huset! Jag blev så arg och förolämpad. Men vi var envisa och fick igenom vårt förslag och det blev sedan Rebecca som arbetade med de hörande skådespelarna fysiskt. Hon kunde se saker på ett fantastiskt sätt, hon var en briljant medregissör, som förstod allt som hände i pjäsen, ibland bättre än jag.

– Det var i den produktionen dessutom en stor tillgång att hon är afrosvensk, fortsätter Bushell-Mingo. Rebecca hör till tre minoriteter, kvinna, svart, teckenspråkig. Det gör henne komplex, men också extremt rik. Hennes sätt att förflytta sig mellan den hörande och den döva världen, med ett krav gentemot den hörande världen, men också mot den döva världen genom att säga: »Det här är min rätt« – det är väldigt dynamiskt.

Som konstnärlig ledare ser Josette Bushell-Mingo som sin viktigaste uppgift att se till att fler teckenspråkstalande människor kan få vara i scensammanhang, både på scenen och bakom. Samma dag som vi ses står det klart att Riksteaterns nya verksamhetsledare heter Mindy Drapsa. Hon är första döva, teckenspråkiga person på posten.

­– I dag har historia skrivits, jublar Bushell-Mingo. Det är så här jag vill bli ihågkommen, för att inspirera till viktig förändring, pressa gränserna och tillsätta den positionen med en person som tillhör den här communityn. I den hörande världen finns fortfarande en stor oförmåga att förstå styrkan och makten som dövsamhället har, det finns en fortsatt ignorans för att de dövas historia är en del av svensk historia. En stor del av mitt jobb har bestått av att bråka med det där.

 

Genom att visa för alla att vi existerar visar vi även den hörande scenkonstvärlden vår styrka och leder dem in i en värld de normalt sett inte ramlar över

Josette Bushell-Mingo

 

Patriarkala lärdomar
Suzanne Osten gräver vidare i »64 minuter med Rebecka«. För närvarande arbetar hon tillsammans med manusförfattaren Åsa Linder med att bryta ned Bergmans manus och krocka det med sin egen tid i kvinnorörelsen. Målet är att långfilmen »Love Duet« ska få premiär under Bergmanåret 2018.

– Jag fick en vision av hans manus, att det aldrig hade kunnat skrivas om inte hela det gamla samhället höll på att störtas i gruset och ett annat höll på att byggas upp. Han skrev det 1969, samma år som vi startade Grupp 8. Överhuvudtaget är jag just nu inne i ett livsskede när jag funderar mycket på vad jag har lärt mig av patriarkatet. Jag har jobbat med otroligt många konstnärliga män – författarna Lars Norén och Erik Uddenberg, filmfotografen Göran Nilsson, men det är väldigt konstigt att så många manliga konstnärer stoltserar med att de inte läser böcker av kvinnor eller inte känner till kvinnliga filmare. Bergman var en person som kvinnorörelsen inte hade mycket till övers för, men jag har en förnimmelse av att jag kan göra en intressant fusion av Osten och Bergman.

Hur tänker du kring Annas roll i filmen?

– Jag ska nog provfilma Rebecca, jag gillade henne mycket, men kanske är hon för gammal för den rollen på film. Det var en bra kontakt och hon hade så många roliga uttryck som det inte går att se i radio.

Vi återkommer till Rebecca Drammeh. Hon som ju inledningsvis tvekade vid frågan om hon ville kliva in i rollen som döva Anna. En av anledningarna var att hon oroade sig för hur dövvärlden skulle reagera.
Hur blev det då? Fick du några reaktioner?

– Nej, men det beror nog på att inte så många känner till pjäsen. Pjäsen är inte översatt till teckenspråk. Inga döva har ännu kunnat ta del av den.

 

Anna Hedelius

 

 

Tips:

Se en video från inspelningen av »64 minuter med Rebecka« här: https://www.facebook.com/dramasverigesradio/videos/1388429241184742/

ps://www.facebook.com/dramasverigesradio/videos/1388429241184742/

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2017 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Annonser
Annonser
Scenkonstnärer sökes
Scenkonstnärer sökes
Sök kurser på Marieborg
Sök kurser på Marieborg
Sök kurser på Marieborg
Sök kurser på Marieborg
Månadens citat

»Jag letar efter vilka historier vi utelämnar eftersom det i förlängningen är de historier vi som samhälle inte vill sammankopplas med.«

Astrid Menasanch Tobieson

Folkoperan