Foto: Jörgen Kristiansson.

Ishrat Lindblad, filosofie doktor i engelsk litteratur, är en av de medverkande under Shakespearesymposiet denna sommar.

 

 

 

Varje sommar bjuder Romateatern in till ett symposium som diskuterar frågor kring Shakespeare och scenkonst. Det här året undrar de: »Varför ska man spela de här gamla pjäserna?« Vi har mejlintervjuat Gustav Tallving, som tillsammans med Anna Hedelius är programansvarig för Shakespearesymposiet som i år hålls 9-11 augusti.

Berätta lite om idén bakom detta årliga symposium på Romateatern.

Romateatern samlar sedan många år kulturintresserade människor som vill se sommarföreställningarna i klosterruinen. Teaterläger för ungdomar är också en del av verksamheten. Teatern utvecklas nu till ett centrum för förvaltning och utveckling av Shakespeare och arbetet med hans texter, till exempel genom en Shakespeare-akademi där vi erbjuder fortbildning för skådespelare. Symposiet har varit ytterligare ett sätt att bredda teaterns verksamhet. Under tre dagar ser deltagarna Shakespeare och hans verk ur nya perspektiv i en tvärvetenskaplig diskussion om samtiden, samhällsutvecklingen och våra grundläggande livsfrågor.

 

Hur kommer ni närma er frågan kring Shakespeareklassikernas relevans idag?

Som alla år vill vi belysa årets tema på många sätt genom att bjuda in deltagare och föreläsare med olika perspektiv. Klassikernas roll i samtiden kan diskuteras ur ett politiskt perspektiv, inte minst kulturpolitiskt. Därtill är den historiska aspekten intressant – vilka värderingar styrde Shakespeare i hans skrivande och vad hade hans pjäser för funktion i dåtidens England? »Shakespeare was not of an age, but for all time«, menade hans kollega Ben Johnson. Vi provar den tesen. Efter metoo är förstås även genusfrågan aktuell att lyfta i sammanhanget.

 

 

 

Foto: Jörgen Eriksson.

Gustav Tallving, som tillsammans med Anna Hedelius är programansvarig för Shakespearesymposiet. 

 

 

Vilka kommer medverka i seminariet?

Martina Montelius kommer att vara moderator för andra året i rad. Förra året gjorde hon succé när hon intervjuade Ingmar Bergman live från Dödsriket. Professor Karin Helander och Stefan Böhm, tidigare teaterchef för Uppsala stadsteater (med mera), är andra namnkunniga deltagare. Kira von Knorring Nordmark som arbetar med ledar- och organisationsutveckling kommer att demonstrera en arbetsmetod som kallas Mytodrama. Därtill kommer regissör Sara Giese att delta i ett samtal om årets föreställning, »Kung Lear«.

Urvalet sker utifrån målsättningen att göra Shakespeare intressant med hjälp av nya perspektiv genom tvärvetenskapliga inslag, blandat med en tydlig förankring i teatern och årets uppsättning.

 

Vad tycker du själv är det intressantaste med årets symposium?

Det är att du kan få ut så mycket av symposiet, oavsett vem du är. En av de bästa recensioner vi fått var när en forskare i klinisk neurovetenskap påpekade att det här är ett unikt evenemang därför att kompetenser som aldrig möts annars blandas och belyser ett gemensamt tema, där alla kan bidra till helheten. För egen del tycker jag att årets tema i sig är väldigt intressant: Har nutida människor något att hämta i texter som skrevs för flera hundra år sedan? Hur hanterar vi pjäsernas ofta föråldrade perspektiv i en tid som vill utropa sig som jämställd och vidsynt? Är Shakespeare genial eller är han överskattad? Jag hoppas att alla dessa frågor ska få sina svar under de här tre dagarna.

 

Frågeställare: Birgitta Haglund

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2019 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

Foto: Andrew Higgins

 

 

Alan Ayckbourns pjäser spelas sällan i Sverige, men där finns en skatt att ösa ur. Det menar skådespelaren Andreas T Olsson som tar oss med till denne produktive dramatikers hemstad Scarborough för att upptäcka det Ayckbourn benämner som teaterns liveness.

 

»Ayckbourn, lever han?«

Skådespelare, regissörer, dramaturger, teaterfolk i allmänhet och synnerhet höjer unisont på ögonbrynen när jag berättar att jag är på väg till Scarborough för att se ett par nya pjäser av Alan Ayckbourn. När jag sedan upplyser om att Ayckbourn inte bara lever utan fortfarande skriver minst en pjäs om året och regisserar, ackompanjeras de höjda ögonbrynen av omsorgsfullt gapande munnar.

Ayckbourn lever, men kanske är det inte så konstigt att många går runt och tror motsatsen. Som dramatiker är han bevisligen stendöd i Sverige. Om Ayckbourn till äventyrs hamnar på repertoaren brukar det vara någon av hans pjäser från 70-talet som dammas av i hopp om en säker publikdragare: »Familjens Don Juan«, »Sängkammarfars« eller »En fröjdefull jul«. Det blir sällan särskilt lyckat och den förväntade succén brukar utebli eftersom pjäserna i ärlighetens namn passerat sina bäst-före-datum och bara under sällsamt lyckliga omständigheter kan ge ifrån sig något mer än underhållande dödsryckningar.

Ayckbourn har alltid varit en mästare på att lägga örat mot samtiden och avlyssna den samtidigt som den pågår. Han skriver inte för evigheten, utan för ett absolut här och nu. Därför känns det tråkigt men helt naturligt att de flesta av hans pjäser från 60-talet fram till 00-talet är hjälplöst passé och tappat Zeitgeisten. Desto roligare då att kunna berätta att Ayckbourn inte bara lever utan är still going strong vid 77 års ålder.

I varenda intervju numera, senast i BBC Radio 4:s program »Front row« i somras, upprepar Ayckbourn att »theatre must get back it’s liveness«. Han är uppriktigt oroad över att teaterkonsten inte på allvar tar upp kampen med film och tv-serier genom att odla sin absoluta särart, sin liveness. Jag konsulterar min livligaste fantasi, men får inget uppslag till ett svenskt ord som rymmer vad det ayckbournskt konstruerade liveness står för. Låt oss kalla det liveness. Det som Ayckbourn är på jakt efter. Det som jag måste åka till Scarborough för att uppleva.

 

Småstadstristess

Jag är uppvuxen i Den Svenska Småstaden såsom den gärna tedde sig under 80-talet: en nedlagd storindustri, kommunalråd i illasittande kostymer, bildningskomplex, ihållande duggregn och ett framväxande köpcentrum utanför staden. I mitt fall var det Uddevalla, i någon annans fall var det Säffle eller Oskarshamn.

Alldeles för tidigt för mitt eget bästa började jag kvävas av småstadstristessen och förmodligen var det syrebristen som fick mig att fångas av teatern. När den lokala riksteaterföreningen inte räckte till (det var lite för många operetter med Berit Carlberg) tog jag bussen till Göteborg för att svalka mig i andra källor. Där kom jag för första gången i kontakt med en pjäs av Ayckbourn: »Dubbeldörrar« på Göteborgs stadsteater, 1995. Bakom den lättsinniga svenska titeln – på engelska heter den »Communicating doors« – dolde sig ett stycke teater som inte liknande någonting jag sett tidigare. Ayckbourns förmåga att låta tragedi och komedi samsas i samma pjäs var något alldeles oerhört, nästan otänkbart. Dessutom lät han handlingen utspelas i ett hotellrum 1974, 1994 och 2004. Samtidigt.

 

Ayckbourn lever, men kanske är det inte så konstigt att många går runt och tror motsatsen. Som dramatiker är han bevisligen stendöd i Sverige.

 

Fritt spelrum för fantasin

Nu är det september 2016 och jag är på väg till Scarborough, den lilla badorten på den engelska östkusten där Ayckbourn bott och verkat i sextio år. Jag har varit här en gång tidigare och mitt första besök för precis ett år sedan, var mycket omtumlande. Det är därför jag är här igen och det är därför jag kommer vara här om ytterligare ett år. Ända sedan den plötsliga tonårsförälskelsen i Ayckbourns dramatik har jag följt hans författarskap med stigande intresse, men också med stigande förvåning över det faktum att hans nya pjäser inte längre översätts och spelas i Sverige. Det är helt enkelt till Stephen Joseph Theatre i Scarborough man måste bege sig för att få sig en ny Ayckbournpjäs till livs. När jag kom hit första gången var det dock inte den nyskrivna pjäsen, alla sina förtjänster till trots, som blev det mest inspirerande, utan själva teatern. Jag hade läst mycket om Ayckbourn och förstått att han helst vill att hans pjäser ska spelas som arenateater med publiken runt om spelplatsen.

Ett ord betyder så mycket. Arenateater leder fantasin fel. Colosseum? Friends arena? Det låter stort. Stephen Joseph, som var Ayckbourns läromästare och mentor, var brittisk pionjär för arenateater eller som han hellre kallade det: theatre in the round. När Joseph hastigt dog 1967 kom Ayckbourn inte bara att ta över och förvalta hans teater utan hans teatersyn. In the round. Smaka på orden: en intim, rund spelplats med minimala scenografiska möjligheter och maximalt utrymme för fantasin. Det är så Ayckbourn tänker sig att hans pjäser ska framföras. Det är så alla hans pjäser har sett ut vid sin urpremiär i Scarborough. In the round. När de sedan letat sig vidare till West End eller Sergels torg har det i regel blivit tittskåpsteater av dem, eller för att använda ännu ett talande engelskt uttryck: end stage. Det är möjligen en förklaring till varför hans pjäser sällan kommer till sin rätt i Sverige.

Först när jag kom till Stephen Joseph Theatre i Scarborough förstod jag rent fysiskt Ayckbourns dramatik. På ytan är hans pjäser oerhört realistiska och utspelas ofta i vardagsrum, kök och sovrum men där finns inga bärande väggar som står i vägen, varken i texten eller rent scenografiskt. Ayckbourns pjäser blir till i mötet med publiken och när jag första gången tog plats in the round i Scarborough upplevde jag det som att texten, publiken och skådespelarna var en oupplöslig enhet av liveness.

 

 

 

»Consuming passions«, skriven och regisserad av Alan Ayckbourn, hade urpremiär 2016 på Stephen Joseph Theatre i Scarborough. På bilden syns Louise Shuttleworth och Rachel Caffrey.

Foto: Tony Bartholomew

 

 

Tragiskt skratt

Ayckbourn har ett stort problem som dramatiker. Åtminstone i puritanernas ögon. Han är alldeles för rolig. Och Ayckbourn vet att ju mörkare situationer han försätter sina rollfigurer i, desto mer osäkrar han publiken som plötsligt inte kan låta bli att börja skratta mitt i sorgen.

»Komedi är en väsentlig del av varje pjäs. Utan ljus – hur skulle vi då kunna skapa skugga?«, skriver Ayckbourn i sin handbok »Den listiga konsten« (Ordfront 2005). Det är egentligen det enda som behöver sägas om den löjeväckande dragkampen mellan tragedi och komedi. Det andra som bör sägas är att på alla klassiska bilder av de båda teatermaskerna är tragedins och komedins mask lika stora. Att sedan den tragiska masken lagt sig över och tycks vilja kväva den komiska, åtminstone i svensk teater, är så tragiskt att man nog måste skratta åt det.

»En av de behagliga sidorna av den mänskliga naturen är att vi i allmänhet inte kan förhålla oss allvarliga alltför långa stunder åt gången. Var tacksam för det. Om vi kunnat det så skulle vi förmodligen ha varit utdöda för länge sedan.« (»Den listiga konsten«).

 

Pjäs efter pjäs efter pjäs

Sedan många år följer Ayckbourn ett strikt schema: han skriver en ny pjäs varje höst, som sedan får sin premiär i juni året därpå. Regisserad av honom själv. Omedelbart efter premiären börjar han och ensemblen från den nya pjäsen att repetera en av hans äldre pjäser som får premiär i augusti. Den nya och den gamla pjäsen spelas sedan i repertoar fram till oktober, för att därefter turnera runt om i England. Ayckbourns produktivitet är lika häpnadsväckande som den är rastlös. I år har han skrivit och regisserat två nya pjäser: »Consuming passions« och »Karaoke theatre company«, vid sidan av en revival av »Henceforward« från 1987, som är den första pjäs jag ser när jag anländer till Scarborough. I »Henceforward« möter vi en desillusionerad kompositör som spelar in och samplar verkligheten för att förstå den; en framtidsdystopi som gått och blivit en samtidsanalogi.

»Consuming passions« består av de två enaktarna »Premonitions« och »Repercussions«. I »Premonitions« möter vi Melanie som sitter och väntar på sin make på en restaurang. Servitören som just serverat henne visar plötsligt in ett par som han placerar vid Melanies bord; paret och servitören ignorerar henne fullständigt. Snart förstår Melanie och vi i publiken hur det ligger till: hon är där på en måndag, paret är där på en tisdag. Hon ser alltså in i framtiden, vilket kompliceras av att paret planerar ett mord som ska se ut som en olycka. I »Repercussions« befinner vi oss en vecka fram i tiden, i den framtid som Melanie kan påverka, eller åtminstone tror sig kunna påverka. Är hon galen eller är det världen som är galen? I all sin enkelhet är »Consuming passions«, Ayckbourns åttionde pjäs, stor teater i det lilla formatet med hitchcockska drag där publiken tror sig veta mer än dem som står på scenen, men också tvingas göra mentala kullerbyttor för att förstå hur det möjligen hänger ihop.

Den som kan sin Ayckbourn vet att hans intresse för liveness följt honom genom alla år; han har tagit varje ny pjäs som ett tillfälle att överraska publiken, både avseende form och dramaturgi, och i nyskrivna »Karaoke theatre company« har Ayckbourn gjort sitt yttersta för att det där med liveness ska uppstå och kännas rent fysiskt hos publiken. »Karaoke theatre company« består av fyra korta pjäser i olika genrer (fars, viktorianskt drama, deckargåta och gotisk skräck) där publikens medverkan accelererar under kvällen. Vi i publiken delas omedelbart in i olika grupper och dirigeras att göra ljudeffekter i den inledande farsen. Det fortsätter i det viktorianska dramat där en man bakom mig får göra ljudet av en klocka som slår och en man på första bänk tilldelas en butlerreplik. När det viktorianska dramat är slut får en dam i publiken välja vilken roll hon skulle vilja spela och så görs det hela igen, nu med damen ur publiken som suffleras av den skådespelare som just gjort rollen. Det låter möjligen lite fånigt, men är faktiskt ganska förtjusande och fram till paus är jag oerhört entusiastisk över den oberäkneliga formen och det generösa tilltalet. Sällan har en lyckligare publik köat till kaffe och toaletter. Andra akten fortsätter i samma anda, men dessvärre utan att nå ytterligare nivåer. Helheten lämnar mig därför aningen snopen; pjäserna i pjäsen var inte tillräckligt engagerande i sig, utan var främst pastischer som helt stod och föll med de improvisatoriska elementen, ljudeffekterna och publikmedverkan. Livenessen var där, men den ayckbournska finessen – som jag några timmar tidigare sett i »Consuming passions« – lös med sin frånvaro. Att publiken var nöjd gick dock inte att ta miste på. Av sorlet efteråt förstår jag att en del varit där flera gånger. Och det är vackert så.

 

 

 

»Karaoke theatre company«, skriven och regisserad av Alan Ayckbourn, hade urpremiär 2016 på Stephen Joseph Theatre. På bilden syns Rachel Caffrey, Louise Shuttleworth, Leigh Symonds, Andy Cryer och Jessie Hart.

Foto: Tony Bartholomew

 

 

Stad på dekis

Vid detta mitt andra besök i Scarborough var det varken Ayckbourns uppfinningsrikedom eller in the round som förvånade mig. Jag förväntade mig båda och blev rikligt belönad. Istället var det själva Scarborough som överraskade mig. Förra gången hann jag i stort sett bara se den charmiga tågstationen och det inte särskilt charmiga hotellet mittemot tågstationen, som i sin tur ligger mittemot Stephen Joseph Theatre. Jag rörde mig inom en mycket liten triangel där teaterupplevelserna stod i centrum och den stenhårda sängen på Victoria Hotel inte ens hann bli en plump i protokollet.

Nu hade jag tre dagar till mitt förfogande och såg mycket fram emot att upptäcka Scarborough, som var ett populärt utflyktsmål för vikingar redan på 900-talet. Det var dock på 1800-talet som Scarborough etablerade sig som kur- och badort. Då uppfördes det imposanta Grand Hotel som jag den här gången bytt upp mig till. Det ligger på en höjd med bedårande utsikt över piren. Hotellet i sig har en dramaturgisk idé som vore den påhittad av Ayckbourn: fyra torn representerar de fyra årstiderna, tolv våningar månaderna, femtiotvå skorstenar veckorna och 365 sovrum årets dagar.

Men skenet bedrar. Fasaden är illa skött. Personalen har den där särskilda blandningen av stolthet och fördom som Basil Fawlty excellerar i. Och rummet, som kostar tredubbelt det på Victoria hotel, är visserligen större men lika dragigt, sängen lika hård och badrummet lika undermåligt. Frukosten låter jag både bli att äta och att kommentera.

Scarborough visar sig i stort och smått vara en stad på dekis. Man kan lätt föreställa sig att det var ett populärt resmål under den viktorianska eran. Därom vittnar alla gamla hus som nu vittrar bort och förfaller. Staden skriker arbetslöshet och vibrerar av friterade kolhydrater. Scarboroughs centrum består uteslutande av lågprisbutiker, second hand-butiker och lågprisbutiker med second hand-varor. Det är inte här det händer. Jobben är någon annanstans. Det enda som finns kvar är pensionärer på permobiler, strykarkatter och en pub i varje gathörn. Nere vid piren ligger ett casino, några karaokeklubbar och ett tivoli som är så nedgånget att man inte ens skulle placera sin värsta ovän i pariserhjulet. Det känns overkligt, men samtidigt märkligt bekant …

Ayckbourn föddes i London 1939, men kom till Scarborough 1957 och har i princip tillbringat hela sitt arbetsliv här. Och på samma sätt som man måste åka till Scarborough för att uppleva Ayckbourns dramatik in the round, måste man nog också åka till Scarborough om man på allvar är intresserad av att förstå bottensorgen i Ayckbourns dramatik. För det är trots allt här det händer: för honom och för rollfigurerna i hans pjäser. Ayckbourn är ingen Noel Coward, han skriver inte salongskomedier med drinkvagnar och sirliga oneliners. På Stephen Joseph Theatre sitter publiken in the round och ser sig själva. Både på scenen och i den publik mittemot i vilken de speglar sig. Det är en insikt som kommer till mig när jag går i den blåsiga stadskärnan och förgäves försöker hitta någonstans att fika. Den andra insikten kommer lika plötsligt som oväntat när jag förstår vad som måste drabbat mig hos Ayckbourn i min ungdom.

Jag sitter på caféet med det svårslagna namnet Eat me och försöker få i mig något som kanske är en cappuccino. Och jag tänker på att jag flugit från Stockholm till Manchester, bilat genom den engelska landsbygden för att hamna i … Uddevalla.

 

Ayckbourn har ett stort problem som dramatiker. Åtminstone i puritanernas ögon. Han är alldeles för rolig.«

 

Snegla åt Ayckbourn

Det talas om en teaterkris i Sverige den här hösten. Att publiken sviker. Eller är det kanske publiken som är sviken? Publiken har väl ändå rätt att kräva en repertoar som den känner sig inspirerad av och engagerad i? Och nog är det tankeväckande att en gammal stöt som Ayckbourn tycks mer intresserad av publiken än betydligt yngre och på ytan mer engagerade personer. Jag menar naturligtvis inte att lösningen är att alla plötsligt ska spela Ayckbourn, men att åtminstone kasta ett getöga åt hans håll vore ett medel och en metod på vägen. Ayckbourns teatersyn är inkluderande och utgår från förutsättningen att publiken ska känna igen sig i hans pjäser, därför är det inget annat än tjänstefel att spela hans äldre pjäser när han väl spelas och helt bortse från hans senare dramatik. Istället för den evigt repriserade »En fröjdefull jul« kunde man spela »Life & Beth« (2008), en svart julkomedi om Beth vars man har dött vilket betyder att hon ska tillbringa helgerna ensam; alla är nervösa för det, utom hon själv som är glad över att hon äntligen slipper den man hon varit rädd för ett helt liv. Eller »Neigbourhood watch« (2011), som skär rakt in i vår samtid, där en manisk grannsamverkan skapar problem som inte finns och spårar ur totalt. Det finns hur många pjäser som helst … På snart tjugo år har inte en enda nyskriven pjäs av Ayckbourn spelats i Sverige och eftersom han skriver minst en om året kan ju var och en lägga ihop två och två.  

 

En Molière för vår tid

Efter att jag sett »Dubbeldörrar« på Göteborgs stadsteater skrev jag en uppsats om Ayckbourn. Vi skulle välja en valfri författare att skriva om. De andra i min gymnasieklass valde Selma Lagerlöf eller Jan Guillou. Min svensklärare gapade med ögonbrynen när jag ville skriva om Alan Ayckbourn. »Vår tids Molière«, förklarade jag. Det var nämligen rubriken på en text om Ayckbourn i programbladet.

Jag hittade uppsatsen häromåret när jag tömde gamla lådor. Tyvärr var den inte särskilt bra. När jag skrev den hade jag knappt sett något annat av Ayckbourn, istället läste jag om andras upplevelser av hans pjäser. Förmodligen borde jag ha väntat med att skriva den. Kanske borde jag skriva den nu … Eller inte. Bättre att uppmana dig som läser det här att läsa Ayckbourn. Nej, förresten. Uppleva Ayckbourn. In the round. Skynda dig. Hans senaste pjäser är snart passé, men å andra sidan kan man vara säker på att han redan är på spaning efter den liveness som flyttat.

 

Andreas T Olsson

Skådespelare som tillhör Dramatens fasta ensemble. Även verksam som dramatiker och författare.

 

 

Referenser och lästips:

Ayckbourn, Alan, »Den listiga konsten«. Ordfront 2005. Översättning: Johan Huldt.

Elsam, Paul, »Stephen Joseph. Theatre Pioneer and Provocateur«. Bloomsbury 2014.

Alan Ayckbourns officiella hemsida: www.alanayckbourn.net. Föredömligt informativ och välskött av Ayckbourns arkivarie Simon Murgatroyd.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

Falk Richters föreställning »Safe«, som inledde Bergmanfestivalen i augusti 2018 på Dramaten. På bilden syns Electra Hallman och Ruth Rebekka Hansen.

Foto: Hans Malm

 

 

Falk Richters pjäser är som ett förföriskt kinderägg med explosivt innehåll. Att parodiera högerextrema parlamentariker har för hans del tidigare resulterat i mordhot och fyra rättsprocesser. Men framför allt sätter han ljuset på demokratitrötthet och utmanar vår förpuppade ängslighet. Marie Starck har träffat honom.

 

När rädslan styr världen förvandlas den till sin egen mardröm. Frågan är om vi vill veta sanningen om oss själva.

Falk Richter är inte bara en av Tysklands och Europas främsta dramatiker och regissörer, han är även en av de farligaste. Åtminstone enligt de högerextrema krafter, med rötter i nationalsocialismen, som mordhotat och polisanmält honom för förtal. Fyra rättsprocesser har inletts, men han har vunnit dem alla.

– Jag hade kunnat överklaga den senaste domen, där jag bara dömdes till att ändra en mening och ta bort ett namn.

Men han vill hellre bekämpa högerns arga kulturkamp mot kultur och konst. Inte med hjälp av juridik. Att fortsätta skriva är ett vassare vapen än en ny process.

 

Varför är du så farlig?

– För att jag säger sanningen. De högextrema är verkligen rädda för konstens makt. Under en period var jag ett hatobjekt i deras parallelluniversum. Många i Alternative für Deutschland, AfD, kommer från gamla nazistklaner som gömt sig i Chile och återvänt. De nya högerextrema rörelserna är extremt farliga om de får fritt spelrum och hatet mot muslimer och oliktänkande får fortsätta. Ni svenskar måste förstå att en röst på Sverigedemokraterna också är en röst på en människoföraktande världsbild.

Så vad handlar det om?

Pjäsen »Fear« väckte starka reaktioner inom det nationalistiska, högerextrema partiet AfD, då den sattes upp på Schaubühne i Berlin 2015. EU-parlamentarikern Beatrix von Storch och partiets ordförande Frauke Petry, parodierades som zombies och som massmördare.

Att det blev just Beatrix von Storch som häcklades är ingen tillfällighet. Hennes morfar var Hitlers finansminister som både planerat och ligger bakom kalkylerna för gaskamrarna.

– Hennes egen paroll är »Make Germany great again«, men det är oklart vad hon faktiskt menar. Syftar hon på nazitiden eller något annat?

Man kan undra vad Dramaten förväntade sig när de beställde en pjäs som skulle inleda årets Bergmanfestival. Hittills har Falk Richter varit relativt okänd för den stora svenska publiken, så när som på Annika Silkebergs uppsättning av pjäsen »Trust« på Galeasen 2013. En samtidssatir med en dubbeltydig titel, vilket blivit något av hans signum.

 

Ni svenskar måste förstå att en röst på Sverigedemokraterna också är en röst på en människoföraktande världsbild.

Falk Richter

 

Den här intervjun görs mitt i repetitionsarbetet och valrörelsen, men artikeln når sina läsare först en månad efter valet. En tidslucka där precis allt kan hända, även om den politiska utvecklingen som Falk Richter sätter strålkastarljuset på är långt ifrån över.

»Safe« må vara specialskriven för Dramaten och en svensk publik. Men det är framför allt en pjäs om den politiska situationen i Europa idag.

– Jag är ingen politisk konstnär, men som konstnär intresserar jag mig för samhällssituationen både på ett privat och ett politiskt plan. Hur tänker människor idag? Hur ser deras relationer ut? Vilka rädslor brottas de med? Men jag intresserar mig också för den växande nationalismen och de högerextrema krafter som idag tar plats i tyska riksdagen. Vem hade kunnat ana det för tio år sedan?

 

 

 

Tyske regissören och dramatikern Falk Richter.

Foto: Bernhard Musil

 

»Safe« är betydligt mer poetisk än »Fear« och behandlar nutidsmänniskans känsla av otrygghet i sina relationer och i samhället. En, som många upplever det, hotfull tillvaro i en ömtålig och splittrad värld på väg mot upplösning och en klimatkatastrof.

Tyskarnas förkärlek för Bullerbyn och djupa skogar har påverkat scenografin som föreställer en naturskön skenbar idyll, där videoprojektioner på svenskt midsommarfirande störs av brinnande bilar som rufsar till den tyska glorifierade Sverigebilden. I centrum står en avskalad huskonstruktion som skulle kunna symbolisera folkhemmet, eller en kyrka på väg att raseras.

Pjäsen driver friskt med kyrkan, med den så kallade Kulturprofilen och hans täta band till Svenska Akademien och med den svenska självbilden: »Vi går in i smärtan. Det är bara vi … som kan komma med fred och frihet i världen.«

Ensemblen har i högsta grad varit involverad i processen och har beskrivit den aktuella politiska situationen i Sverige utifrån sin egen erfarenhet.

– Jag är verkligen begeistrad av skådespelarna. De är väldigt finstämda och precisa i sitt sätt att måla upp emotionella stämningar. Mina texter däremot är mer postdramatiska, i samma tradition som Brecht och Jelinek, och fokuserar mer på text än handling.

 

 

 

 

Falk Richters föreställning »Safe«, Dramaten, med Reuben Sallmander och Ana Gil de Melo Nascimento.

Foto: Hans Malm

 

 

Att även Sverige har osäkra stadsdelar där människor inte känner sig trygga chockade Falk Richter. Senaste årets Nobelpriskris och Me too-debatten har också förvånat honom.

– Vem hade trott det. Allt brister. Till och med i Sverige.

Falk Richters pjäser är suggestiva och tonsäkra allkonstverk som även inkluderar dans, video och musik. Dansarna har repliker och skådespelarna dansar. Allt flyter samman.

– För mig är det viktigt att undersöka vad dessa politiska teman betyder för kroppen.

Sedan flera år samarbetar han med den isländske kompositören Valgeir Sigurðsson, som med elektroniska klangbilder förstärker den dystopiska känslan av förvirring och främlingskap. På scen sitter den isländske singer-songwritern Helgi Harfn Jónsson vid flygeln.

– Helgi har en underbar röst med både en maskulin och feminin klang som spänner över tre oktaver. Sångens skönhet ger en värme och skapar en förtätning i denna annars så kalla värld.

Om Europa vore en person så skulle man kunna beskriva denne som en splittrad och osäker människa som saknar sammanhang. Nationella strömningar söndrar, även trygga och rika länder, menar Falk Richter.

– Vi har det oförskämt bra, ändå växer den här typen av politiska krafter som piskar upp en stämning av osäkerhet och rädsla.

– Som konstnär och som människa har jag ingen optimistisk hållning. Istället ser jag splittring och konflikter. Det finns en form av urrädsla som frammanas av onda, politiska krafter. Man talar om en rädsla för flyktingströmmar, trots att vi egentligen har betydligt större problem att tackla; miljöförstöring och social rättvisa. Istället framkallar man ett slags panik.

Pjäsens titel är även här, precis som i »Fear«, dubbeltydig. I »Safe« talar man om ett konstverk som låses in i en välbevakad transithall på en schweizisk flygplats. »Världens säkraste plats«, enligt honom, där många konstverk förblir rena spekulationsobjekt eftersom de aldrig visas för omvärlden. Vad betyder det för konsten?

Men man kan också associera till gated communities och till ett allt mer »säkert« och slutet samhälle för de priviligierade, med höga murar som utestänger fattiga, oliktänkande och flyktingar.

 

Hur politisk är Bergman?

– Jag ser faktiskt Bergman som väldigt politisk. Filmen »Fanny och Alexander« är en radikal kommentar till en repressiv och strukturell kyrka. Jag har ju skrivit ett verk för att fira Bergman. Men vad är det för kulturellt arv som vi firar? Hans filmer är fulla av traumatiserade människor som inte känner sig älskade, som är olyckliga i sina relationer, och av mödrar oförmögna till kärlek.

 

Texterna är personliga och därmed blir de också politiska. Den distinktionen är viktig för mig. Jag tar upp samhällsrelevanta teman, men aldrig partipolitiska.«

Falk Richter

 

Trots att Falk Richters egna pjäser beskrivs som politiska vägrar han se sig som en politisk konstnär.

– Texterna är personliga och därmed blir de också politiska. Den distinktionen är viktig för mig. Jag tar upp samhällsrelevanta teman, men aldrig partipolitiska. På ett personligt plan önskar jag mig reella politiska förändringar. För tio år sedan kunde jag inte föreställa mig att vi skulle ha riksdagspartier med samma politiska agenda som nazisterna. AfD förnekar Förintelsen och står för en upplösning av demokratin.

– Jag kommer från ett land där sådana som jag blev dödade; konstnärer och öppet homosexuella. Nu finns nazisterna åter i den tyska riksdagen och när man ser vad som händer i Polen blir man rädd. Om AfD kommer in i regeringen kommer de kunna ändra grundlagen och det kommer bli ännu farligare för mig. Då kommer jag lämna Tyskland.

Hoten har knappast gjort honom mer försiktig och ängslig.

– Snarare mer aktiv och progressiv. Jag har haft tillfälligt polisbeskydd. Men jag måste ändå försöka leva så normalt som möjligt.

 

Tror du verkligen att teater kan förändra något?
 – Konsten kan leda till ett djupare reflekterande. Som konstnär kan jag spetsa till vissa frågeställningar och varna för vissa företeelser som jag får syn på. Men konst är ingen agitation eller revolutionär kraft. Ändå har jag under de senaste åren förvånats över vilken kraft mina pjäser har. Vi får inte glömma att nazisterna först gav sig på konstnärerna. De förbjöd viss konst och brände böcker. Sedan gav de sig på homosexuella. Och vi vet alla vad som hände bara några månader senare.

 

Det låter tröstlöst.

– Men konsten kan också ge kraft. Att ge individen en tydligare insikt och klarhet. Teatern spelar på vårt känsloregister, men kan också ge gemenskap och samhörighet.

 

Marie Starck

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2018 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826