Vårt senaste nummer innehåller flera internationella utblickar. I Ungern är läget för den fria scenkonsten, för dem som inte är lojala med Orbáns regering, väldigt kringskuret. Det finner teaterkritikern Svante Aulis Löwenborg när han besöker festivalen Dunapart i Budapest och där talar med tre som är verksamma inom ungerskt teaterliv. Men det finns ungerska teaterarbetare som trots sin prekära situation försöker visa på vägar framåt och få hoppet om en ljusare framtid att spira hos publiken.

Regissören Bobo Lundén har besökt New York för att ta reda på om uppsättningarna på Broadway idag på något sätt belyser vår mörka tid där kriserna tycks avlösa varandra och där polariseringen breder ut sig. Medan regissören Hilda Hellwig i sin artikel skriver om varför hon älskar Ibsens pjäser och berättar om hur hon tog sig an uppdraget att iscensätta Gengångare i en helt annan kultur än den skandinaviska – på ön Aruba i Karibien. Frilansskribenten och skådespelaren Amelie Kiyomi Marmenlind har i sin tur varit i Tokyo och deltagit i en workshop i no-teater. Hon introducerar oss i vad som kännetecknar Japans äldsta teaterform.

Att bygga upp en ny konstnärlig verksamhet i storstadens periferi, utan någon finansiering i ryggen, är en utmaning. Birgitta Haglund tog pendeln till Gnesta och scenkonsthuset Salong Central, för att intervjua scenkonstnären Magdi Beky Winnerstam och skådespelaren och regissören Dag Andersson om deras gemensamma satsning att bygga upp denna verksamhet och hur de hittar framkomliga vägar.

Sara Beer har träffat Linda Zachrison, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, för att tala om hennes visioner för den teatern – att bryta upp institutionens väggar och öppna upp för samarbeten – och om hennes bakgrund. Och teaterkritikern Anna Hedelius gör en trendspaning i detta nummer och upptäcker att badkar idag har blivit legio på våra scener. Vad står allt detta bandande för?

I vår scenkonststafett skriver skådespelaren Emelie Garbers om hur scenografen Anna Heymowskas kostymer har påverkat hennes eget rollarbete, medan Heymowska beskriver hur ljusdesignern Eller Ruges skulpterande med ljuset kan bli som en medspelare på scen.

Numrets pjäs Heavy as the heart av dramatikern, skådespelaren och regissören Josefin Ankarberg är en personlig monolog om kvinnors utsatthet, om »grismän« och övergrepp, till tonerna av heavy metal.

Sverige

Riksteatern barn och unga och Centrum för barnkulturforskning utlyser för första gången ett dramatikerresidens som äger rum under hösten 2024. Riksteatern söker pjäser för den yngre publiken. Målet är att utveckla nya former av dramatik och att utbyta erfarenhet och kunskap mellan dramatiker, forskare och studenter.

Residenset innebär att man som dramatiker får en kontorsplats vid CBK, konstnärlig och akademisk handledning samt en arvoderad grovmanusbeställning 

Foto: Sara P Borgström

från Riksteatern barn och unga.

Ansökan ska vara inne senast den 31 mars.

Följ med till Grönlands Nationalteater och deras uppsättning Homo Sapienne, som i vid bemärkelse handlar om ett land som länge varit och fortfarande är en koloni. Teatern startade för 13 år sedan. I tre artiklar belyser Birgitta Johansson denna teaters arbete för att försöka hjälpa till att läka de sår som grönländarna bär på, utifrån sin koloniala historia.

Isabel Cruz Liljegren, som tog initiativet till manifestationen Tre Tysta minuter, skriver i en debattartikel om vad som händer med scenkonsten och dess utövare när det ekonomiska läget är konstant pressat – det blir tyst.

Är scenografins status i landet på väg att sjunka? Annika Bromberg och Anna Ardelius ser tecken på det. I sin debattartikel frågar de sig varför Stockholms konstnärliga högskolas studenter i scenografi inte fick möjlighet att delta i årets Prague Quadrennial – den stora mötesplatsen för scenografer.

Margareta Sörenson tar oss med till starten av Scenkonstbiennalen, för trettio år sedan, och kritikerjuryns arbete genom åren. Hon menar att biennalen kan vara en bra måttstock när det gäller tillståndet för både scenkonsten och kritiken.

Psykologen Alva Kättström har gjort en studie om skådespeleri. Vad händer med en skådespelare som lånar sin kropp och sin röst åt en fiktiv karaktär och kväll efter kväll genomlever ett annat livsöde? Johan Holmberg samtalar med henne.

Dramatikern Marianne Goldman berättar i Birgitta Haglunds intervju att hon inte ser sig som en judisk dramatiker. Men hon låter det judiska träda fram i  många av

.

sina pjäser, där hon vill visa på det allmängiltiga i de judiska familjer hon skildrar. Sex av pjäserna är nu utgivna i antologin Nätter med familjen Cohen.

Regissören Bobo Lundén har skrivit regidagbok om sin uppsättning av Jernbanan på Västerbottensteatern, där Sara Lidmans epos har blivit sjusjungande musikteater.

I vår scenkonststafett tar sig dramatikern David Wiberg an skådespelaren Maia Hansson Bergqvists tonsäkra tolkningar, i det här fallet som 17-åriga Hanna i Ambulans på Dramaten. Hansson Bergqvist lyfter i sin tur fram skådespelaren Emelie Garbers och hennes gestaltning i Unga Klaras Tröstar jag dig nu? som inspirerat henne.

Numrets pjäs är Vampyrer av dramatikern och dramaturgen Manda Stenström. I den skildrar hon ungdomars rädsla för att en sexuell upplevelse ska gå fel. Med hjälp av vampyren som metafor ställer Stenström lust och begär mot en oro att tappa kontrollen.

I detta nummer har vi ett tema kring yttrandefrihet – hur teatern kan göra motstånd i länder där det pågår ett krig, råder diktatur eller där demokratin är svag.

David Isaksson har talat med oppositionella i Ryssland om läget för teatern efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Många ryska teaterarbetare har lämnat landet och de som valt att stanna är tvungna att vara lojala med regimen, om de inte ska riskera att hamna i fängelse.

Sofia Nyblom har i sin tur intervjuat ukrainska dramatikern Natalka Blok som ingår i Theatre of Playwrights. De vill sätta den ukrainska dramatiken på kartan och avrussifiera ukrainsk teater för gott.

Birgitta Haglund har samtalat med Dmitri Plax, konstnärlig ledare för Dramaten.Doc som med sina »gestaltade läsningar« reagerar väldigt snabbt på händelser som skakar vår värld. Plax vill påminna publiken om att vi inte kan ta vår demokrati för given.

I ett samtal under Scenkonstbiennalen medverkade Monirah Hashemi (Afghanistan) och Aksel Bonfil (Turkiet), båda dramatiker och skådespelare, och talade om vad de är beredda att riskera för att försvara demokratiska värden. Birgitta Haglund har intervjuat dem.

Kulturpolitik debatterades livligt i media under sensommaren och hösten. Också i vårt grannland verkar kulturpolitiska frågor väcka heta diskussioner. Svante Aulis Löwenborg rapporterar från årets Kulturytring i Drammen, Norges motsvarighet till konventet Folk och kultur.

Augusto Boal och Keith Johnstone förändrade teatern, inte minst genom 

.

sina banbrytande böcker De förtrycktas teater och Impro – improvisation och teater. Sara Beer skriver om vilket inflytande dessa två framlidna regissörer haft och vad som förenar dem och skiljer dem åt.

Wiener Festwochen är en av Europas största teaterfestivaler. Rikard Hoogland besökte årets festival som innehöll drygt 35 olika produktioner och frågar sig när vi i Sverige ska få till något liknande – en rik, internationell scenkonstfestival.

Vår scenkonststafett fortsätter, den här gången med bidrag av två skådespelare. Marall Nasiri skriver om ett par av Eva Rexeds rolltolkningar i pjäserna Ambulans och Lost Lake medan Eva Rexed dyker ner i David Wibergs pjäs Sörja.

Numrets pjäs är Människor slukar allt de älskar – till Pier Paolo Pasolinis pojkar och till deras mamma, av dramatikern Annika Nyman. Genom att ta avstamp i Pasolinis film Mamma Roma skildrar Nyman en sårig mor- och sonrelation.