Nyheter

Det känslomässiga är politiskt

Det som skrämmer dramatikern Åsa Lindholm mest är bristen på empati i dagens samhälle. I sin pjäs »Mamman«, som har premiär den 4 april på Teater Tribunalen, väcker hon tankar kring just medkänsla, solidaritet och civilkurage.

»Mamman« börjar med raden: »Ett enda syfte fanns det med den lilla staden där vi bodde. Fabriken.«

 

Pjäsen utspelar sig i en sagostad med paralleller till verkliga platser. Folket där lever som i en tung grå dimma, där det enda de gör är att arbeta i fabriken och ändå kan de inte klara sig på det de tjänar utan lever i misär och rädsla för att förlora det lilla de har. Mamman och sonen Pavel har dessutom levt under sin makes/fars förtryck och när han försvinner tänds en frihetsgnista i Pavel, som sedan sprids och smittar av sig på fler och fler – även den rädda och oroliga Mamman.

 

Varför valde du att skriva om den här tematiken?

Det började med att vi på Tribunalen läste Brechts pjäs »Modern«, som bygger på Gorkijs roman »En Mor«. Berättelsen om hur en enkel människa som är feg, orolig och hunsad kan hitta vägen till att stå upp mot något och säga ifrån känns väldigt angelägen idag. Vi lever i en tid där vi alla behöver vara modiga och stå upp inte bara för oss själva utan för alla nödställda. Det är en berättelse om solidaritet, empati och civilkurage och jag vet från tidigare arbeten att det här är ett ämne som barn funderar kring och känner starkt inför. Därför fick vi idén att berätta den här historien för barn.

 

Hur ser du på din roll som dramatiker och vad vill du väcka med din pjäs?

Som dramatiker vill jag alltid kommunicera med min publik. Jag vill att de ska se min intention och svara på den. Jag är intresserad av deras svar. Därför gör jag även research och träffar potentiell publik under mitt arbete.

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Ola Kjelbye

 

Jag vill att pjäsen ska vara känslomässig. Den är skriven för dockor och dockspelare – som gör det tacksamt att använda sig av melodramens uttryck – då man till exempel kan leka med distansen mellan dockornas enkla uttryck och en mer komplex verklighet. Det känslomässiga är också politiskt för mig – det som skrämmer mig mest med nutiden är bristen på empati och hur långt vi måste gå för att väcka människors medkänsla med dem som befinner sig utanför den närmaste kretsen. Det måste finnas fler sätt än att visa bilder på barnlik för att nå fram till insikter som att vi alla är lika.

I sagoformen finns också en slags befrielse, där vi kan få syn på de rena mänskliga drivkrafterna, inte färgade av vår verkliga världs ursäkter och omständigheter. Ibland glömmer vi att tanken är fri och att fantasin har outtömliga möjligheter.

Till skillnad från romanen som min pjäs inspirerats av har min pjäs ett barnperspektiv, barnen som ser verkligheten för vad den är, som avslöjar att kejsaren är naken – att något annat är möjligt – och jag hoppas att barnen som ser min pjäs (och även de vuxna) ska känna sig sedda och stärkta.

 

Vad hoppas du att Erik Holmström ska tillföra som pjäsens regissör?

Erik är en visuell regissör och tänker mycket i bilder, vilket jag tycker om. Vi har arbetat med att bygga en stämning och atmosfär som inte bara tar avstamp i ord. Hans tidigare arbete med dockteater i »Funktionell dumhet« har också varit en stor inspiration, hur han där med enkla medel skapade närhet och identifikation.

 

Birgitta Haglund

 

 

Vem bör berätta vad?

Det pågår en livlig diskussion om vem som bör spela vad och vilka historier som ska berättas. Vi har samlat regissören och dramatikern Jens Ohlin, dramatikern och kulturskribenten America Vera-Zavala och regissören och konstnären Karl Dunér för att samtala om representation.

Det konstnärliga ledarskapet på landets institutionsteatrar har förändrats där teatrarnas vd, snarare än deras konstnärliga ledare, har större makt än tidigare över den konstnärliga verksamheten. Vi undersöker vad detta innebär.

Dramatikern och författaren Henrik Bromander och regissören John Hanse ifrågasätter i sin artikel begreppet politisk teater, utifrån sitt arbete med uppsättningen »Våld och pedagogik«.

I höstas gjorde dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson en debattartikel i Teatertidningen upp med den postmoderna teatern. I det här numret problematiserar dramaturgen Stellan Larsson några av Jens Peter Karlssons teser.

Improvisationsteatern har idag ett lågt konstnärligt erkännande, men uppskattas desto mer av publiken som strömmar till. Vi samtalar med några improvisatörer om denna konstform.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att vara konstnärlig ledare för Radioteatern idag innebär att stå mitt uppe i en teknisk revolution. Malin Axelsson berättar i vår intervju om sina planer att utveckla radiodramat.

I vår teaterkrönika skriver föreläsaren och pedagogen Jenny Åkerman hur man kan lära sig övervinna sin osäkerhet att tala inför en skara människor.

Regissören Georg Genoux har startat Flyktingteatern i ett krigshärjat Ukraina, för att ge flyktingar en plattform att delge sina egna berättelser. Vi intervjuar honom.

Numrets pjäs är »Förslag till framtiden«, av dramatikern och regissören Maja Salomonsson. Hon har baserat sin pjäs på intervjuer med barn i Malmöområdet, som har fått frågor kring deras drömmar och farhågor om framtiden.

 

Komik är som musik

Claes Malmberg berättar, under ett seminarium på bokmässan i Göteborg, om konsten att vara rolig och om sökandet efter en frånvarande pappa. Birgitta Haglund var där.

Petter Karlsson – medförfattare till Malmbergs memoarer »Mysteriet Claes Malmberg« (Ekerlids förlag), som utkom i september – behöver inte anstränga sig nämnvärt som samtalsledare under seminariet på bokmässan; Malmberg är självgående, associationerna kränger hejvilt. Han talar snabbt, är självironisk, öppenhjärtig och full av humoristiska oneliners i stil med: »Jag har en sjukdom där mitt tal är kopplat till andningen, är jag tyst så kvävs jag.« Vilket ger honom bifall från publiken.

Karlsson värmer upp samtalet med att tala om den roll Malmberg är mest känd för, pappan till Lotta på Bråkmakargatan.

– Det var en svår film att spela in, det är väldigt svårt att spela snäll. Framför allt om man inte är det.

Sedan är det dags att gå i närkamp med Malmbergs egen barndom och hur hans liv, ända från femårsåldern, har präglats av sökandet efter hans pappa – en försupen operasångare.

– Min pappa försvann väldigt plötsligt när jag var liten, och det gick upp för mig ganska långsamt att han inte skulle komma tillbaka.

De här svåra erfarenheterna har väckt många frågor hos Claes Malmberg, om honom själv och hans liv. Och de födde en stark längtan efter att bli sedd.

– Att vara skådespelare handlar egentligen om ett enormt bekräftelsebehov, ibland ett överdrivet sådant. Det kan gränsa till sinnessjukdom att hålla på med teater.

Med tiden har han förlåtit sin pappa:

– Det är lätt att döma människor, men det är inte så lätt att vara människa.

Malmberg berättar att han är rätt hämningslös och har dålig impulskontroll, det uppskattas sällan hos en 54-åring … Samtidigt har han haft nytta av detta på scen.

 

 

 

 

 

 

– Hjärnan är en överskattad kroppsdel i humoristiska sammanhang. Allting man ska göra på hög nivå bygger på att kunna det så bra att man kan följa sina impulser och vara i ett flöde.

Mycket av förmågan att vara rolig handlar om en känsla för rytm, om ett sväng och om att kunna improvisera, säger han.

– Det är oerhört likt musik. När jag är som bäst är jag mer musiker än skådespelare.

– Ibland när jag får ett flow på scen kan jag stanna upp och tänka: vem fan är det som pratar nu … Jag kan ha lika roligt som publiken, eller roligare.

Malmberg känner ingen ångest inför skådespelandet. Idag har han släppt prestigen, han är på scen för att roa sin publik. Men reaktionerna har inte alltid varit positiva, efter en stand up-show kom en överförfriskad man fram till honom.

– Han hotade mig och sa att jag skulle dö och jag sa att jag är ledsen, men det ska du också …

Det finns en religiös sida hos Claes Malmberg, som är buddhist.

– Jag har alltid varit intresserad av filosofiska och religiösa frågor, av livets mysterium. Det är skönt att ha något slags perspektiv på mig själv och tillvaron jag lever i. Partikelfysik är jävla kul …

Han börjar en lång utläggning om materiens fascinerande och svårbegripliga beskaffenhet, och avrundar med:

– Mer mysterier än så behöver man inte för att bli lite ödmjuk.

 

Birgitta Haglund

 

 

 

Normkritisk cirkus

Stockholm

Orionteatern bjuder på »girl power-cirkus«. I »Gynoïdes« möts inte bara akrobatik, vighet och rockringar, utan även så kallad hårhängning. Regissören Marie-Andrée Robitaille och de medverkande artisterna vill hylla kvinnligheten och skapa nya normer inom cirkusen, genom att blanda in element som poesi och dans och ställa enbart kvinnor på scen. Robitaille säger i ett pressmeddelande: »Genom att sätta kvinnlig styrka i centrum vill vi dels bryta oss loss från de stereotyper som kvinnor ofta uppmanas upprätthålla i cirkusvärlden och också ge ett alternativ till hur kvinnor generellt porträtteras i samhället.« Världspremiär den 6 januari.

 

 

 

 

 

 

  Foto: Einar Kling Odencrants

 

Delta eller iakta

I det här numret återvänder vi till den interaktiva trenden på våra scener, där publiken förväntas delta istället för att iakta. Vi skriver om en teaterform som vill omsluta sin publik och som det inte krävs någon inskolning för att ta del av – »immersive theatre«. Vi har även intervjuat gruppen Bombina Bombast som arbetar med interaktiv scenkonst, exempelvis »immersive theatre«.

Länk vill stödja unga människors kreativa uttryck, nå ut i hela landet och bygga upp en pjäsbank med nyskriven dramatik för unga ensembler. Läs vår artikel om Riksteaterns ambitiösa projekt.

Vi har samtalat med Folkteatern Göteborgs konstnärlige ledare, Frida Röhl. Hon värnar om en gruppteateranda som tillåter olikheter och månar om att publiken ska känna sig välkommen och inkluderad.

2016 är det 400 år sedan Shakespeare dog. Med regissören Jenny Andreasson diskuterar vi vad som gör Shakespeares pjäser relevanta idag, utifrån hennes uppsättning av »Hamlet«.

Hur ser villkoren för iransk teater ut? Vi intervjuar dramatikern och regissören Hamid Amjad som menar att censuren har begränsat livet i Iran, speciellt för kreativa människor, men att korruptionen idag är det största hotet.

 

 

 

 

 Regissören Lucien Bourjeily har satt Libanon på den internationella teaterkartan. I vår artikel berättar han om hur han låtit ungdomar ur två olika milisgrupper mötas på scen, för att på det sättet riva barriärer.

Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, skriver i sin teaterkrönika om hur scenkonstvärlden skulle kunna bli bättre på att använda sig av det engagemang som deras föreställningar väcker hos publiken.

Numrets pjäs är dramatikern och regissören Nicolas Kolovos »Himmel över Göteborg« som är baserad på filmen »Himmel över Berlin« men förlagd till dagens Sverige, med högaktuell flyktingproblematik.

 

ANNONSER
ANNONSER
Stöd Teatertidningen!
Stöd Teatertidningen!
Här kan du swisha din gåva
Här kan du swisha din gåva
Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

Scenpasset

Alla Riksteaterns medlemmar får rabatt på en ettårig prenumeration (fem nummer) av Teatertidningen. Erbjudandet gäller både papperstidningen och vår digitala utgåva.

Månadens citat

»Man hör ibland påståendet: ›Skådespelaren är sitt eget instrument.‹ Ingmar Bergman drog på sin tid till med att likna sin favoritskådespelerska vid en Stradivariusfiol. Bilden förutsätter väl att det är regissören själv som för den välhartsade stråken, gnider och knäpper. Jag anser att Bergman pratade i nattmössan.«

 

Staffan Göthe

 

Folkoperan