Claes Malmberg berättar, under ett seminarium på bokmässan i Göteborg, om konsten att vara rolig och om sökandet efter en frånvarande pappa. Birgitta Haglund var där.

Petter Karlsson – medförfattare till Malmbergs memoarer »Mysteriet Claes Malmberg« (Ekerlids förlag), som utkom i september – behöver inte anstränga sig nämnvärt som samtalsledare under seminariet på bokmässan; Malmberg är självgående, associationerna kränger hejvilt. Han talar snabbt, är självironisk, öppenhjärtig och full av humoristiska oneliners i stil med: »Jag har en sjukdom där mitt tal är kopplat till andningen, är jag tyst så kvävs jag.« Vilket ger honom bifall från publiken.

Karlsson värmer upp samtalet med att tala om den roll Malmberg är mest känd för, pappan till Lotta på Bråkmakargatan.

– Det var en svår film att spela in, det är väldigt svårt att spela snäll. Framför allt om man inte är det.

Sedan är det dags att gå i närkamp med Malmbergs egen barndom och hur hans liv, ända från femårsåldern, har präglats av sökandet efter hans pappa – en försupen operasångare.

– Min pappa försvann väldigt plötsligt när jag var liten, och det gick upp för mig ganska långsamt att han inte skulle komma tillbaka.

De här svåra erfarenheterna har väckt många frågor hos Claes Malmberg, om honom själv och hans liv. Och de födde en stark längtan efter att bli sedd.

– Att vara skådespelare handlar egentligen om ett enormt bekräftelsebehov, ibland ett överdrivet sådant. Det kan gränsa till sinnessjukdom att hålla på med teater.

Med tiden har han förlåtit sin pappa:

– Det är lätt att döma människor, men det är inte så lätt att vara människa.

Malmberg berättar att han är rätt hämningslös och har dålig impulskontroll, det uppskattas sällan hos en 54-åring … Samtidigt har han haft nytta av detta på scen.

– Hjärnan är en överskattad kroppsdel i humoristiska sammanhang. Allting man ska göra på hög nivå bygger på att kunna det så bra att man kan följa sina impulser och vara i ett flöde.

Mycket av förmågan att vara rolig handlar om en känsla för rytm, om ett sväng och om att kunna improvisera, säger han.

– Det är oerhört likt musik. När jag är som bäst är jag mer musiker än skådespelare.

– Ibland när jag får ett flow på scen kan jag stanna upp och tänka: vem fan är det som pratar nu … Jag kan ha lika roligt som publiken, eller roligare.

Malmberg känner ingen ångest inför skådespelandet. Idag har han släppt prestigen, han är på scen för att roa sin publik. Men reaktionerna har inte alltid varit positiva, efter en stand up-show kom en överförfriskad man fram till honom.

– Han hotade mig och sa att jag skulle dö och jag sa att jag är ledsen, men det ska du också …

Det finns en religiös sida hos Claes Malmberg, som är buddhist.

– Jag har alltid varit intresserad av filosofiska och religiösa frågor, av livets mysterium. Det är skönt att ha något slags perspektiv på mig själv och tillvaron jag lever i. Partikelfysik är jävla kul …

Han börjar en lång utläggning om materiens fascinerande och svårbegripliga beskaffenhet, och avrundar med:

– Mer mysterier än så behöver man inte för att bli lite ödmjuk.

Birgitta Haglund

Stockholm

Orionteatern bjuder på »girl power-cirkus«. I »Gynoïdes« möts inte bara akrobatik, vighet och rockringar, utan även så kallad hårhängning. Regissören Marie-Andrée Robitaille och de medverkande artisterna vill hylla kvinnligheten och skapa nya normer inom cirkusen, genom att blanda in element som poesi och dans och ställa enbart kvinnor på scen. Robitaille säger i ett pressmeddelande: »Genom att sätta kvinnlig styrka i centrum vill vi dels bryta oss loss från de stereotyper som kvinnor ofta uppmanas upprätthålla i cirkusvärlden och också ge ett alternativ till hur kvinnor generellt porträtteras i samhället.« Världspremiär den 6 januari.

  Foto: Einar Kling Odencrants

I det här numret återvänder vi till den interaktiva trenden på våra scener, där publiken förväntas delta istället för att iakta. Vi skriver om en teaterform som vill omsluta sin publik och som det inte krävs någon inskolning för att ta del av – »immersive theatre«. Vi har även intervjuat gruppen Bombina Bombast som arbetar med interaktiv scenkonst, exempelvis »immersive theatre«.

Länk vill stödja unga människors kreativa uttryck, nå ut i hela landet och bygga upp en pjäsbank med nyskriven dramatik för unga ensembler. Läs vår artikel om Riksteaterns ambitiösa projekt.

Vi har samtalat med Folkteatern Göteborgs konstnärlige ledare, Frida Röhl. Hon värnar om en gruppteateranda som tillåter olikheter och månar om att publiken ska känna sig välkommen och inkluderad.

2016 är det 400 år sedan Shakespeare dog. Med regissören Jenny Andreasson diskuterar vi vad som gör Shakespeares pjäser relevanta idag, utifrån hennes uppsättning av »Hamlet«.

Hur ser villkoren för iransk teater ut? Vi intervjuar dramatikern och regissören Hamid Amjad som menar att censuren har begränsat livet i Iran, speciellt för kreativa människor, men att korruptionen idag är det största hotet.

 Regissören Lucien Bourjeily har satt Libanon på den internationella teaterkartan. I vår artikel berättar han om hur han låtit ungdomar ur två olika milisgrupper mötas på scen, för att på det sättet riva barriärer.

Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiska chefredaktör, skriver i sin teaterkrönika om hur scenkonstvärlden skulle kunna bli bättre på att använda sig av det engagemang som deras föreställningar väcker hos publiken.

Numrets pjäs är dramatikern och regissören Nicolas Kolovos »Himmel över Göteborg« som är baserad på filmen »Himmel över Berlin« men förlagd till dagens Sverige, med högaktuell flyktingproblematik.

Hot och påtryckningar från nationalistiska strömningar, mot scenkonstinstitutioner, har blivit allt vanligare. Vi belyser ett projekt som kretsar kring nationalism och handlar om hur scenkonsten kan mobilisera motkrafter till, och bemöta, den här typen av hot.

Vi samtalar med ÖFA-kollektivet och Poste Restante om vilka etiska dilemman de ställs inför som skapare av interaktiv teater. Hur utmanar man publiken utan att utestänga den eller utsätta den för »övergrepp«?

Dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson gör i sin debattartikel upp med den postmoderna teatern, vars inriktning han själv länge tillhörde, kritiserar dagens trend av interaktiv teater och pekar ut en ny färdriktning – med fiktionen i sikte.

I numrets chefsintervju berättar Dalateaterns Lisa Hugoson att de framöver kommer undersöka det svenska kulturarvet och vad Dalarnas starka traditioner egentligen innebär.

Läs om en omskakande resa, arrangerad av The Freedom Theatre, i Palestina. Den innehöll både en tumultartad demonstration med skottlossning och teater på liv och död.

Vi presenterar en teaterman som alltid börjar i det lokala för att öppna upp mot det globala och vars uppsättningar är en lek på fullaste allvar – Robert Lepage.

I vår litterära essä kan du läsa om Tadeusz Kantor och hans verk, där det förflutna och samtiden vävs samman. I år skulle denna konstnär och regissör ha fyllt hundra.

Carin Jämtin, partisekreterare i Socialdemokraterna, berättar i sin teaterkrönika att hon ofta får lust att fortsätta de samtal som olika teaterupplevelser sätter igång, även utanför salongen.

Numrets pjäs är dramatikern och regissören Freja Hallbergs »Sedlar«, som hon skrivit tillsammans med ensemblen i PotatoPotato och som gjuter liv i de kulturpersoner som pryder våra nya sedlar.