Nyheter
Teatr Weimar till Ö2
Foto: Teatr Weimar
Stockholm
Teatr Weimar kommer denna höst ha sin första premiär i Stockholm, på Jörgen Dahlqvists pjäs Millenials som han regisserar själv.
Pjäsen beskrivs som »ett öppet sår fylld av humor, kärlek och nattsvart ångest«. Den utspelar sig i en lägenhet, någonstans i Sverige, där två systrar besöker sin psykiskt sjuka mamma samtidigt som de försöker hantera olika hot, som klimatkrisen och kriget i Europa. De söker svar på både små och stora frågar, alltifrån hur man förhindrar finnar till om kapitalismen kommer kollapsa.
Pjäsen spelas 11–14 november på Ö2 Scenkonst som flyttat från Södermalm till Bergsgatan på Kungsholmen, och ingår i Ö2 Scenkonsts residens.
Misslyckandets helvete och mirakel
|
Sommarens dubbelnummer har ett tema kring att misslyckas, något som vi alla räds men som ofta är nödvändigt i kreativa processer – att försöka, misslyckas och försöka på nytt … för att lyckas.
Anna Hedelius har samlat tre regissörer till ett rundabordssamtal – Frida Röhl, Mellika Melouani Melani och Pontus Stenshäll – för att belysa deras tankar kring såväl konstnärliga som ekonomiska misslyckanden och vad ett misslyckande egentligen är.
Karin Helander gör i sin essä en historisk exposé kring numrets tema och skriver om hur komik på scen ofta växer fram ur våra misslyckanden och tillkortakommanden.
Vart har ambitionerna tagit vägen när det gäller landets kulturpolitik? Det frågar sig Rikard Hoogland som fördjupar sig i misslyckanden inom kulturpolitiken. Medan David Wiberg i sin teaterkrönika berättar om hur han ofta använt sig av misslyckanden i sitt skapande. Vidare har Sara Beer i vår enkät frågat fem personer, med olika funktioner inom scenkonsten, om vilket som är deras bästa värsta misslyckande.
Sara Beer har även skrivit en artikel om monologen som form och varför den inte klassas lika högt som dialogen. Till sin hjälp har hon Stefan Marling och Magnus Lindman. Vi publicerar även ett utdrag ur Magnus Lindmans monolog Bang.
Vart är den nyskrivna dramatiken på väg och vad behövs för att utveckla och hitta nya former för nyskriven dramatik?
|
Isabel Cruz Liljegren har intervjuat några personer inom scenkonsten för att undersöka detta: Saga Gärde, Balsam Karam, Mattias Andersson, Kristina Ros, Sofia Freden och Mikael Wranell.
Numrets regidagbok är skriven av Nora Nilsson som berättar om regiarbetet med en omfattande och maxad produktion, Mr Burns – en postelektrisk pjäs på Göteborgs stadsteater.
Rikard Hoogland rapporterar från årets Theatertreffen som inte riktigt tagit sig ur pandemiskuggan än. Och Sigrid Herrault intervjuar den ukrainska dramatikern Neda Nezhdana om situationen för teatern i Ukraina medan Birgitta Haglund samtalar med regissören János Szász och registudenten Klaudia Gardenö om läget för teatern i Ungern och om Szász uppsättning av Natthärbärget på Dramaten.
Numrets pjäs är Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg, som väcker frågan vilka uppoffringar Penelope har fått göra under sin långa väntan på Odysseus återkomst.
|
Turteatern fördjupar samtalet om regi
I början av april hölls ett heldagsseminarium på Turteatern, som ställde en rad frågor kretsande kring regissörens roll i den samtida teatern. Syftet att undersöka regirollen utifrån regissörens egna perspektiv blev till en diskussion om både strukturella och konstnärliga frågor, tankar om regiutbildningen i Sverige och begreppet regikoncept.
De deltagande regissörerna – Mellika Melouani Melani, Linn Hilda Lamberg, Nils Poletti, Tatu Hämäläinen och Anja Suša – blev var och en intervjuade på scen av moderatorerna och arrangörerna Gustav Englund, Marie Nikazm Bakken och Olof Runsten. Regissörerna svarade sedan på frågor från publiken i samband med intervjuerna. Upplägget gav publiken en ovanligt generös möjlighet att lära känna regissörerna och deras idéer och tankar kring sitt arbete.
Nils Poletti, som i dag är teaterchef på Östgötateatern, berättade om sin resa genom olika roller i teaterbranschen. Han kunde beskriva många perspektiv – från att som skådespelare ha känt sig begränsad av regissörer som satt honom i snäva rollfack, till att han själv började regissera och fram till idag då han engagerar regissörer i sin roll som teaterchef.
Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.
Anja Suša är professor i teaterregi på Institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. Hennes erfarenheter av att utbilda sig och arbeta i Serbien gav en intressant blick på den svenska teatern och rådande idéer kring regiarbete. Hon betonade vikten av att lära ut ett hantverk på regiutbildningen för att komma åt och utveckla ett konstnärskap. Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.
Under den avslutande diskussionen med hela regissörspanelen berördes frågor om flera brännande ämnen. Hur löser man konflikter inom en ensemble eller ett konstnärligt team? Vad är egentligen ett regikoncept? Varför är just regirollen så rannsakad?
Flera i publiken var studenter på olika utbildningar på SKH, eller skådespelare som särskilt intresserade sig för regi. Därför blev seminariet på många sätt en unik master class med många spännande ingångar. Efter seminariet blev det middag och barmingel där det förstås fanns tillfälle till vidare kontakter och samtal.
Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken menar att det uppenbarligen finns ett stort behov av den här typen av samtal.
– Jag hade själv erfarenhet av öppna samtal när jag var en ung scenkonstnär inom dansfältet. Då lärde jag mig mycket av seminarier och diskussioner där olika generationer, teatrar och yrkesgrupper möttes. Därför tycker vi att det också är viktigt att seminariet pågår under en hel dag. Det betyder att folk måste investera lite tid, för att ta del av programmet. Samtidigt kan man då också vara ärlig med att det är lite internt, det får bli nördigt.
Turteatern planerar att fortsätta med seminarierna som de kallar Forum T.
Sara Beer
Osten, Gedeon och Ohlin
|
Årets första nummer av Teatertidningen har ett tema kring Suzanne Osten och hennes stora inflytande på svensk teater. Vi har samlat några Suzanne Osten-konnässörer – Simon Norrthon, Tiina Rosenberg och Gustav Deinoff (samt en separat intervju med Hilda Hellwig) – i ett rundabordssamtal för att samtala om hennes värv. Vidare publicerar vi ett utdrag ur Suzanne Ostens självbiografi samt en recension av boken. Kompositören, dramatikern och regissören Erik Gedeon belyser, ofta på ett humoristiskt vis, existentiella och etiska frågor i sina uppsättningar. Vi har samtalat med honom om bland annat vår fria vilja. Dirk Gindt, professor i teatervetenskap, skriver om Giron Sámi Teáhters verksamhet och argumenterar för varför denna teater borde bli en nationalscen. I regidagboken berättar Jens Ohlin om arbetet med uppsättningen (Macbeth) på Dramaten, en pjäs som han skrivit tillsammans med skådespelaren Hannes Meidal, och om sitt motstånd inför att skriva om sina regimetoder. Vi har intervjuat konstkollektivet Konst AB, senast aktuella med sin uppsättning av Stormen på Göteborgs stadsteater, om bland annat kulturens kommersialisering. Vi skriver om en av Polens största institutionsteatrar, Teatr Powszechny, som gästspelade på Dramaten med
|
 Illustration: Adam Herlitz
Mein Kampf och har talat med analytikern Stefan Ingvarsson om polsk teater. Carolina Frände, regissör och doktorand i företagsekonomi, avslutar sin serie med krönikor och berättar denna gång om etnografiska metoder, vardagens koreografier och om återvändandet till en gammal brottsplats. Medan poeten Gabriel Itkes-Sznap i sin teaterkrönika dyker ner i författaren Witold Gombrowicz estetiska värld. Numrets pjäs är Gasljus: Malmö av Henrik Bromander, serietecknare, författare och dramatiker, där han skildrar hur en parrelation långsamt förändras och blir alltmer lik en sekt.
|
Osten och hopp (ur nummer 1/2022)
Foto: Lena Blomqvist
»För vissa människor är denna dag den sista.« Det kunde gälla vilken dag som helst, men nu kommer orden från Ukrainas premiärminister Zelenskyj. Han syftar på de ukrainare som kommer dö medan de försvarar sin rätt till ett fritt land, då han via länk håller sitt omtalade brandtal inför EU-parlamentet. När jag börjar skriva på den här ledaren har Rysslands krig mot Ukraina pågått under sju dygn. Än så länge står Ukraina emot. Det har varit en vecka där världen plötsligt ställts inför hot om kärnvapenkrig. På radion talar de om krisberedskap och att MSB:s hemsida inte går att nå på grund av alla besökare som vill leta upp sitt närmaste skyddsrum. Under kommande natt tar Ryssland kontroll över Europas största kärnkraftverk, beläget i Ukraina. Tillvaron känns just nu oroande och overklig och att här presentera ett nytt nummer av Teatertidningen känns kanske aningen … futtigt. Går världen att känna igen när detta nummer når dig?
Nåväl, här hittar du ett tema kring en teatergigant som inte går att komma runt när det gäller svensk scenkonst, såväl för barn som vuxna – Suzanne Osten. Personligen var I lusthuset en av mina första riktigt omtumlande teaterupplevelser. Kanske har du någon egen Osten-favorit? Vi publicerar ett utdrag ur hennes självbiografi, en recension av boken och inte minst ett samtal med Simon Norrthon, Gustav Deinoff, Tiina Rosenberg samt Hilda Hellwig (i en separat intervju) om Ostens betydelse och arbetsmetoder. De lyfter bland annat fram att hennes föreställningar i grunden förmedlar något hoppingivande.
Teatr Powszechny, en av Warszawas största teatrar, har gjort sig känd för att spela vass och provokativ politisk teater. En av deras tidigare uppsättningar fick högerpopulister att samlas utanför teaterbyggnaden i protest, teatern blev hotad. I vintras gästspelade de på Dramaten med sin iscensättning av Hitlers Mein Kampf – apropå despoter som startar krig – och jag träffade då regissören och biträdande teaterchefen. De talade om hotet mot demokratin, om växande nationalism, men ingen av oss trodde väl då att mängder av människor några månader senare skulle komma flyende över den polska gränsen, från grannlandet. Kanske är det i tider som dessa som vi verkligen behöver teater, ja, all form av kultur, för att samlas, få perspektiv och just hopp.
Birgitta Haglund
