Nyheter
Ryska teaterarbetare på flykt
|
I det här numret publicerar vi ett samtal av Helena Autio-Meloni med fyra ryska scenkonstnärer, som idag befinner sig i Helsingfors, om det rådande världsläget, skillnaden mellan teaterlivet i Ryssland och Finland och det stigma i att vara rysk som idag har växt fram.
Vi gör också nedslag i några scenkonstfestivaler. Birgitta Johansson har besökt Edinburgh International Festival och fastnade för två skotska uppsättningar – Medea och Burn. Båda har fått henne att se nya sidor hos två gestalter som hon trodde sig känna. Medan Anna Hedelius tar med läsaren till Edinburgh Festival Fringe och berättar om bredden hos de föreställningar som fyllde hennes intensiva dagar där. Birgitta Haglund har varit i Harstad och tagit del av Festspillene i Nord-Norge där hon såg två föreställningar som bands samman av klimatkatastrof, postapokalyps-stämning och countrymusik – och intervjuade regissörerna bakom verken: Philippe Quesne och Kelly Copper.
Yael Feiler vrider och vänder i sin artikel på begreppet representation och berättar om hur en laddad gest – att knyta en knytblus på scen – skapade sprickor under ett repetitionsarbete. Hon undersöker hur detta ska tolkas och vad det fick för konsekvenser.
|
Sandra Grehn fördjupar sig i funkisestetik och hur den kan utveckla scenkonsten. Hon har intervjuat skådespelaren Christine Bylund, som medverkade i Dramatens uppsättning av Liv Död Sex Pop och scenkonstnären Ellen Spens, som ingår i Kollaborativet.
Regidagboken är denna gång skriven av Anja Suša som berättar om sitt arbete med Älskarinnorna på Uppsala stadsteater och diskuterar vad representation egentligen ska fylla för syfte på scen.
I numrets pjäs, Min pappas ögon, lyfter Rebecka Cardoso trosfrågor samt en längtan efter att hitta sin kärna och bli accepterad för den man är.
|
Moneybrother gästar Västanå
Sunne
Västanå Teater avslutar sitt jubileumsår, där de firat att de fyllt femtio, med en färgstark julkonsert i berättarladan i Rottneros – med tillhörande julmiddag i pausen. Ljus, glädje och överraskningar utlovas. Ingen kväll kommer vara den andra lik. Enligt Magnus Stinnerbom, kompositör och musikansvarig på Västanå Teater, är ledorden för denna kväll »nyfikenhet, äkthet och kärlek«, stämningar som bandet ska skapa tillsammans med gästartisten Anders »Moneybrother« Wendin. Hans medverkan bådar för att det kommer bjudas på patos, hög energi och stark utlevelse under konserten, som kommer innehålla både jul- och teatermusik och spelas 1–18 december.
Teatr Weimar till Ö2
Foto: Teatr Weimar
Stockholm
Teatr Weimar kommer denna höst ha sin första premiär i Stockholm, på Jörgen Dahlqvists pjäs Millenials som han regisserar själv.
Pjäsen beskrivs som »ett öppet sår fylld av humor, kärlek och nattsvart ångest«. Den utspelar sig i en lägenhet, någonstans i Sverige, där två systrar besöker sin psykiskt sjuka mamma samtidigt som de försöker hantera olika hot, som klimatkrisen och kriget i Europa. De söker svar på både små och stora frågar, alltifrån hur man förhindrar finnar till om kapitalismen kommer kollapsa.
Pjäsen spelas 11–14 november på Ö2 Scenkonst som flyttat från Södermalm till Bergsgatan på Kungsholmen, och ingår i Ö2 Scenkonsts residens.
Misslyckandets helvete och mirakel
|
Sommarens dubbelnummer har ett tema kring att misslyckas, något som vi alla räds men som ofta är nödvändigt i kreativa processer – att försöka, misslyckas och försöka på nytt … för att lyckas.
Anna Hedelius har samlat tre regissörer till ett rundabordssamtal – Frida Röhl, Mellika Melouani Melani och Pontus Stenshäll – för att belysa deras tankar kring såväl konstnärliga som ekonomiska misslyckanden och vad ett misslyckande egentligen är.
Karin Helander gör i sin essä en historisk exposé kring numrets tema och skriver om hur komik på scen ofta växer fram ur våra misslyckanden och tillkortakommanden.
Vart har ambitionerna tagit vägen när det gäller landets kulturpolitik? Det frågar sig Rikard Hoogland som fördjupar sig i misslyckanden inom kulturpolitiken. Medan David Wiberg i sin teaterkrönika berättar om hur han ofta använt sig av misslyckanden i sitt skapande. Vidare har Sara Beer i vår enkät frågat fem personer, med olika funktioner inom scenkonsten, om vilket som är deras bästa värsta misslyckande.
Sara Beer har även skrivit en artikel om monologen som form och varför den inte klassas lika högt som dialogen. Till sin hjälp har hon Stefan Marling och Magnus Lindman. Vi publicerar även ett utdrag ur Magnus Lindmans monolog Bang.
Vart är den nyskrivna dramatiken på väg och vad behövs för att utveckla och hitta nya former för nyskriven dramatik?
|
Isabel Cruz Liljegren har intervjuat några personer inom scenkonsten för att undersöka detta: Saga Gärde, Balsam Karam, Mattias Andersson, Kristina Ros, Sofia Freden och Mikael Wranell.
Numrets regidagbok är skriven av Nora Nilsson som berättar om regiarbetet med en omfattande och maxad produktion, Mr Burns – en postelektrisk pjäs på Göteborgs stadsteater.
Rikard Hoogland rapporterar från årets Theatertreffen som inte riktigt tagit sig ur pandemiskuggan än. Och Sigrid Herrault intervjuar den ukrainska dramatikern Neda Nezhdana om situationen för teatern i Ukraina medan Birgitta Haglund samtalar med regissören János Szász och registudenten Klaudia Gardenö om läget för teatern i Ungern och om Szász uppsättning av Natthärbärget på Dramaten.
Numrets pjäs är Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg, som väcker frågan vilka uppoffringar Penelope har fått göra under sin långa väntan på Odysseus återkomst.
|
Turteatern fördjupar samtalet om regi
I början av april hölls ett heldagsseminarium på Turteatern, som ställde en rad frågor kretsande kring regissörens roll i den samtida teatern. Syftet att undersöka regirollen utifrån regissörens egna perspektiv blev till en diskussion om både strukturella och konstnärliga frågor, tankar om regiutbildningen i Sverige och begreppet regikoncept.
De deltagande regissörerna – Mellika Melouani Melani, Linn Hilda Lamberg, Nils Poletti, Tatu Hämäläinen och Anja Suša – blev var och en intervjuade på scen av moderatorerna och arrangörerna Gustav Englund, Marie Nikazm Bakken och Olof Runsten. Regissörerna svarade sedan på frågor från publiken i samband med intervjuerna. Upplägget gav publiken en ovanligt generös möjlighet att lära känna regissörerna och deras idéer och tankar kring sitt arbete.
Nils Poletti, som i dag är teaterchef på Östgötateatern, berättade om sin resa genom olika roller i teaterbranschen. Han kunde beskriva många perspektiv – från att som skådespelare ha känt sig begränsad av regissörer som satt honom i snäva rollfack, till att han själv började regissera och fram till idag då han engagerar regissörer i sin roll som teaterchef.
Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.
Anja Suša är professor i teaterregi på Institutionen för scenkonst på Stockholms konstnärliga högskola. Hennes erfarenheter av att utbilda sig och arbeta i Serbien gav en intressant blick på den svenska teatern och rådande idéer kring regiarbete. Hon betonade vikten av att lära ut ett hantverk på regiutbildningen för att komma åt och utveckla ett konstnärskap. Hon menade att vi i Sverige så klart kommit bort från de patriarkala strukturerna som hon upplevt som ung regissör, men att hon saknade ett samarbete och kunskapsutbyte både inom och mellan scenkonstens olika discipliner.
Under den avslutande diskussionen med hela regissörspanelen berördes frågor om flera brännande ämnen. Hur löser man konflikter inom en ensemble eller ett konstnärligt team? Vad är egentligen ett regikoncept? Varför är just regirollen så rannsakad?
Flera i publiken var studenter på olika utbildningar på SKH, eller skådespelare som särskilt intresserade sig för regi. Därför blev seminariet på många sätt en unik master class med många spännande ingångar. Efter seminariet blev det middag och barmingel där det förstås fanns tillfälle till vidare kontakter och samtal.
Turteaterns konstnärliga ledare Marie Nikazm Bakken menar att det uppenbarligen finns ett stort behov av den här typen av samtal.
– Jag hade själv erfarenhet av öppna samtal när jag var en ung scenkonstnär inom dansfältet. Då lärde jag mig mycket av seminarier och diskussioner där olika generationer, teatrar och yrkesgrupper möttes. Därför tycker vi att det också är viktigt att seminariet pågår under en hel dag. Det betyder att folk måste investera lite tid, för att ta del av programmet. Samtidigt kan man då också vara ärlig med att det är lite internt, det får bli nördigt.
Turteatern planerar att fortsätta med seminarierna som de kallar Forum T.
Sara Beer
