Nyheter

Trippelpremiär i Göteborg

 

Göteborg

Den 18 september öppnar Göteborgs stadsteater på nytt efter renovering och ombyggnation, med hela tre premiärer. William Shakespeares Stormen i bearbetning och regi av Ossian Melin blir en maximalistisk föreställning som siktar på att både manipulera och beröra. Pontus Stenshäll regisserar och dramatiserar Selma Lagerlöfs Kejsarn av

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Ola Kjelbye

 

Portugallien, där det blir. Och Samuel Becketts Slutspel, i regi av Ronny Hallgren, kommer rymma både galghumor och förtvivlan.

 

 

 

 

Digital biennal

Sverige

18-20 maj är det dags att bänka oss tillsammans framför datorerna, då startar Scenkonstbiennalen. I år utan fysiska möten – men däremot digitala i form av seminarier, paneldebatter och workshops. Givetvis ingår även de utvalda, elva biennalproduktionerna. Bland dem märks bland annat Teater Galeasens Är det krig än? (bilden), i regi av Nathalie Ringler, Folkteaterns Don Quijote, i regi av Erik Holmström, Unga Klaras För att jag säger det, i regi av Farnaz Arbabi och Orionteaterns På spaning efter den tid som flytt, med manus och regi av Maja Salomonsson och Nina Jeppsson.

Allt kommer vara gratis att ta del av.

Foto: Jens Sethzman

Rättelse

I 1/2021 av Teatertidningen finns det en felaktig uppgift som vi beklagar, i artikeln om improvisationsteater med titeln ”En objuden gäst i teatersalongerna”. Vi skriver bland annat om Västerbottensteaterns uppsättning av ”Tre systrar”. Det står att det är Dotterbolagets föreställning, men det är Västerbottensteatern som har initierat, skapat och producerat den uppsättningen. Camilla Persson, som är konstnärlig ledare för Dotterbolaget, har regisserat och bearbetat manus.

Artikeln finns att läsa här på hemsidan under rubriken ”Artiklar” och där är felet korrigerat.

 

 

 

Utan munkavlar

I det här numret skriver vi om teaterns överlevnad i samhällen där yttrandefrihet och konstnärlig frihet är under attack. Spanien är det land där flest konstnärer i världen fängslades under 2019. Astrid Menasanch Tobieson skriver om den nya »munkavlelagen«, som inskränker demonstrationsrätt och yttrandefrihet, och hur den påverkar spanska konstnärer. David Isaksson presenterar Rysslands mest kontroversiella teater, Teater.dok, som inte bara är politiskt utan också estetiskt medvetna. Medan Dmitri Plax fördjupar sig i teaterns situation i Belarus, där han menar att teaterarbetare ofta är extra utsatta.

Improvisationsteater är en teaterform som ofta behandlas styvmoderligt på de etablerade teaterscenerna, men som samtidigt används rätt flitigt av en del regissörer som arbetar där. Det menar Sara Beer som inviger oss i improns förtjänster och svårigheter.

Hur ser egentligen skådespelarens relation till sin loge ut? Ludvig Josephson berättar om sina egna minnen från Dramaten och teaterns loger, i sin essä om boken En etta på Nybroplan.

I höstas startades Radioteatern – en ny scen för dramatik som når oss via det digitala. Anna Hedelius har samtalat med gruppen om repertoar och inriktning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Igor Berezin 

 

 

Isabel Cruz Liljegren chattar med Stina Kajaso, bildkonstnär och performanceartist, om hur moderskapet har påverkat deras skapande.

I sin teaterkrönika skriver Gunilla Heilborn om ett projekt som stötte på patrull i och med coronapandemin. Lösningen blev att göra en föreställning om en havererad föreställning.

Numrets pjäs är Luciakandidaterna där Johanna Svalbacke berättar om tre unga tjejer som tävlar om att bli Trollhättans lucia. Det handlar om vänskap, konkurrens, sökandet efter en identitet och övergrepp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Robotar och dockor

I det här numret har vi ett litet tema kring robotar och marionetter på scen, ur ett filosofiskt perspektiv.

Magnus Florin skriver i sin essä om hur han fascineras av marionetter, och vad de berättar för oss om vad det innebär att vara människa. Han möter bland annat några självrörliga dockor som ingår i utställningen Karl Dunér – Öar på Prins Eugens Waldemarsudde, och beskriver hur dockorna tycks andas.

Sigrid Herrault undersöker hur robotar används på scen, alltifrån människor som får gestalta robotar till en föreställning där en humanoid AI är uppbyggd som en kopia av författaren Thomas Melle – som får möta sin dubbelgångare.

Henrietta Hultén tar oss med in i fäktningens värld och skriver om hur skådespelare närmar sig denna teknik. Det krävs mycket träning för att få fäktningsscener att se trovärdiga ut. Vill det sig illa kan man skada sig.

I numrets regidagbok skriver Nancy Ofori – som varit regiassistent på uppsättningen av Varsel, Uppsala stadsteater, i regi av Josette Bushell-Mingo (som intervjuas i dagboken) – om deras gemensamma arbete som tog tvärstopp bara några dagar innan premiären: corona.

Nina Jeppsson har blivit omtalad för hur hon bygger upp sina egna världar på scen. Vi samtalar med henne om konstnärligt mod och motstånd, om drivkrafter och om att lyssna aktivt på scen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Foto: Chrisander Brun

 

 

 

 

Koreografen Sasha Waltz bryter upp genregränser och kombinerar existentiella teman med politiska. Vi har intervjuat Waltz om hennes interdisciplinära dialogprojekt och om att skapa närhet på distans. 

I sin teaterkrönika skriver Svante Weyler om hur coronapandemin har påverkat teaterlivet. Kommer publiken tillbaka när restriktionerna lättas?

Numrets pjäs är Trollkarlen från Chicago –Dag Thelanders musikal om den nyliberala nationalekonomen Milton Friedman – som ger både pedagogiska och roliga inblickar i vad som får världsekonomin att snurra.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kan du swisha din gåva
Här kan du swisha din gåva
Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

Månadens citat

»Man hör ibland påståendet: ›Skådespelaren är sitt eget instrument.‹ Ingmar Bergman drog på sin tid till med att likna sin favoritskådespelerska vid en Stradivariusfiol. Bilden förutsätter väl att det är regissören själv som för den välhartsade stråken, gnider och knäpper. Jag anser att Bergman pratade i nattmössan.«

 

Staffan Göthe

 

Folkoperan