Artiklar
En bitch som söker dialog (ur nummer 3/2016)
Foto: Bilge Öner
I »Pavlovs tispe«, som är en samproduktion mellan Den mangfaldige scenen och Brageteatret, berättar Camara Joof om sina erfarenheter av att vara kvinna, svart och bisexuell.
Hur påverkas vi av hur andra människor betraktar oss, vad gör det med vår självbild och vår blick på samhället? Det är frågor som norska scenkonstnären Camara Joof ställer med sin föreställning »Pavlovs tispe«, som spelades under Bibu i Helsingborg. På ett humoristiskt och tankeväckande sätt utgår hon från sitt eget liv för att diskutera rasism och fördomar.
På Bibu rådde det ingen tvekan om vilka ämnen som är mest brännande i Teatersverige just nu. Många seminarier och även föreställningar lyfte frågor kring representation och normkritik. Det diskuterades hur scenkonst för barn och unga kan belysa, och bryta mot, seglivade samhällsstrukturer. Hur teatern kan åstadkomma en förändring. Även högerextremism och rasism berördes. Projektet Shadowland, kopplat till svenska Assitej, som vi skrev om i nummer 2/2016 av Teatertidningen, medverkade inom Bibus ram. Shadowland hade bjudit in fyra föreställningar och arrangerade fem seminarier som kretsade kring hur rasism skildras på dagens scener för barn och unga, även med ett internationellt perspektiv, och hur vi kan arbeta fram strategier för att närma oss frågor kring rasism. En av de inbjudna föreställningarna var »Pavlovs tispe«, av och med Camara Joof, som är en samproduktion mellan Den mangfaldige scenen och Brageteatret. Joof medverkade också i Shadowlands seminarium »Den vita scenen«.
I »Pavlovs tispe«, som är ett slags stand up-show med ett inbjudande och lättsamt publiktilltal, berättar Camara Joof om sina upplevelser av att vara afronorsk kvinna. Om känslan av att inte höra hemma. Hon beskriver bland annat hur hon ända sedan barnsben har blivit tagen för att vara prostituerad, gång på gång. Hon berättar om sin bisexualitet och hur den har tagits emot. Och hon talar även om sina mindre angenäma sidor, utan att framställa sig själv som ett offer. Man kan se hennes show som autofiktion i Knaussgårds anda, men givetvis med ett helt annat perspektiv.
»Pavlovs tispe« betyder Pavlovs tik, det är ett skällsord på norska, i stil med bitch. Titeln refererar till psykologen Ivan Pavlovs behaviorism och hans tankar om betingning.
– Jag har reflekterat kring hur samhället ser på mig och det faktum att hur jag blir bemött också påverkar mitt förhållande till min kropp och hur jag ser på mig själv.
Under föreställningen ställer hon en central fråga till publiken: hur formar andras blick på oss vår blick på oss själva – och vår syn på världen?
– Bara det att jag under min ungdom så sällan fick se mig representerad i en positivt laddad rollkaraktär på tv … Det gör att man nästan börjar känna sig osynlig, irrelevant. Att samhället inte värderar en.
Började censurera sig själv
Camara Joof är uppväxt med sin familj i Sandefjord och flyttade på egen hand till Oslo när hon var 17. Det var där hon på allvar blev medveten om att hon beroende på sin hudfärg betraktades som annorlunda. En upplevelse som skapade ett slags självcensur.
– Min klädstil ändrade sig drastiskt, inte för att jag gillade just de kläderna utan för att jag ville se seriös ut, bli tagen på allvar. Och jag började släta ut mitt lockiga hår.
Känslan av utanförskap manade också fram beteenden hos henne som hon inte tyckte om. I sin föreställning avslöjar hon att hon en period aldrig satte sig bredvid en annan svart person i kollektivtrafiken:
– Jag stod hellre upp för jag var så rädd att samhället skulle tänka att vi skulle se ut som ett kriminellt gäng om vi satt bredvid varandra. Det blev nästan som en internaliserad rasism.
Jag kände det som ett feministiskt ställningstagande, att jag hade rätten på min sida, här satte jag minsann den här neandertalkulturen på plats. Men det var ju inte produktivt.
Hon delger publiken sina tillkortakommanden och stunder när hon själv har gått för långt. Som när en muslimsk man, en vän till hennes pappa, vägrade ta hennes hand när han skulle hälsa. Det var långt ifrån första gången hon råkade ut för detta. De befann sig i en rulltrappa, på en tågstation. Hon blev så provocerad att hon demonstrativt gned sin kropp mot mannens, puffade undan honom, tog hans tunga bagage och bar iväg med det, hela vägen till tåget.
– Jag kände det som ett feministiskt ställningstagande, att jag hade rätten på min sida, här satte jag minsann den här neandertalkulturen på plats. Men det var ju inte produktivt. Vem är jag att tvinga människor att förhålla sig till min kropp?
Mångkulturellt alibi
Camara Joof började sin artistbana som musiker. Hon sjunger fortfarande i två olika band – hip hop-trion Evig poesi och industripopbandet Sid Savant – men är inte lika aktiv längre. Hon har ingen skådespelarutbildning i ryggen, fast just nu har scenkonsten tagit över i hennes liv. Hon var med och grundade norska barn- och ungdomsteatern Den mangfaldige scenen 2007, där hon var projektledare och dramapedagog. Idag har hon lämnat Oslo för Köpenhamn och är mindre involverad i den scenen, men medverkar under året i en av deras teaterproduktioner.
Under seminariet »Den vita scenen« gav hon ett välformulerat, påläst och nyanserat intryck. Inte helt förvånande har hon erfarenhet av att jobba politiskt inom scenkonsten.
– Jag har bland annat gett råd kring hur olika norska konstinstitutioner kan arbeta med mångfaldsfrågor och med jämställdhet.
Det har främst skett i hennes arbete med Den mangfaldige scenen. Men hon har också haft inflytande i dessa frågor i sina jobb för CKI, Det danska centret för konst och interkultur, för Norsk publikutveckling, som är en rikstäckande medlemsorganisation för konstinstitutioner, och för Trap, Office for transnational arts production, som arbetar för att ändra på maktstrukturer inom konstvärlden. Där ingår hon i styrelsen. I det arbetet har hon märkt att de norska institutionsteatrarna är villiga att ta in produktioner med mångkulturella förtecken, som Den mangfaldige scenens föreställningar.
– De visar ett tydligt intresse för att öppna upp, men de vet inte riktigt hur de ska gå till väga. De är rädda för att trampa fel.
Och de är inte så pigga på att erbjuda sina egna resurser till dessa gästspel, när det gäller till exempel hjälp med marknadsföring och press.
– Då märks det att vi mest fungerar som ett mångkulturellt alibi. Att de tycker vi ska vara tacksamma för att vi får lov att spela på deras scener. Det här stöter jag ofta på och jag brottas mycket med det just nu, hur jag ska förhålla mig till att jag förväntas vara så hemskt tacksam för att jag har fått en chans. Jag är 27 och har varit inom branschen i tolv år, jag har jobbat hårt och känner inte längre att jag ska behöva vara mer tacksam än alla andra som också jobbar hårt.
Som svart skådespelare blir hon lätt betraktad som just ett mångkulturellt alibi på scen.
– Folk antar ofta att jag är inkvoterad i branschen, så jag måste hela tiden bevisa min kompetens.
Hur tänker du kring det här med representation och vad det betyder?
– Jag tror det fortfarande är väldigt många som inte är klara över att de här strukturerna existerar. Det första vi måste göra är att prata om strukturerna och synliggöra dem. Vi med mångkulturell bakgrund måste dela våra erfarenheter. Jag tror många i samhället tänker att vi är färdiga med den här problematiken nu. Att det inte längre är något att diskutera.
Det behövs en medvetenhet kring maktstrukturer och en förändringsvilja också bland dem som själva har makten på teatrarna, enas vi om. Att få in människor med annan bakgrund även där är kanske viktigast, för det kommer sprida ringar på vattnet.
– Det handlar inte bara om vilka som står på scenen utan lika mycket om vilka som verkar bakom den, om alla leden ända upp till chefen.
Även scenkonstutbildningarna har såklart en framträdande betydelse för att påverka representationen på teatrarna framöver. Det norske teatret har med hjälp av statliga medel startat utbildningen Det multinorske, i samarbete med högskolan i Nord-Trøndelag, där de enbart utbildar studenter med en bakgrund utanför västvärlden. Det uppstod en debatt kring exkludering eftersom den största invandrargruppen i Norge, som är polacker, inte har rätt att söka den här utbildningen.
– Men det är i alla fall ett försök att öppna upp teatern och när studenterna är färdigutbildade är de garanterade ett års anställning på Det norske teatret, i ensemblen. Sedan får vi se om de andra teatrarna är intresserade, när dessa skådespelare ska ta sig vidare.
Tackade nej till N-ordet
Då Camara Joof fick klartecken och pengar för att producera »Pavlovs tispe« trodde hon först att »nu har allt ordnat sig«, men hon märkte ganska snart att hon av omgivningen fortfarande blev reducerad till en svart konstnär. Hon avslutar sin föreställning med att berätta om en konflikt som dök upp kring titeln. Kai Johnsen, som regisserat, hade ett titelförslag: »Camara show – en neger står upp«.
– Jag blev chockad, här trodde jag att jag skulle få göra något som var mitt, att jag var i ett sammanhang där jag kunde känna mig trygg.
Hur argumenterade regissören för sitt titelförslag?
– Han ville provocera. Men det är jag som blir provocerad, inte publiken. Jag spelar den här föreställningen för unga människor, på skolor, det hade bara varit kränkande för alla, och allra mest för mig, att använda den titeln. Den går emot allt det som jag jobbar för. Men det har varit helt fantastiskt att arbeta med Kai Johnsen och det är inte vem som helst som hade sagt okej till att jag använder mig av den här episoden i föreställningen. Det sätter ju honom i ett riktigt dåligt ljus.
Hon säger att hela arbetsprocessen med föreställningen har lärt henne mycket.
– Jag blev klar över att vare sig jag vill vara politisk eller ej, så blir det politiskt när en svart kvinna ställer sig på scen. Det är bara att acceptera det ansvaret och använda det. Om man inte vill att det ska upplevas som politiskt längre, då måste man arbeta politiskt med det. Så är det bara. Jag kommer inte undan det.
Jag tror att vi måste försöka tala med majoriteten också, om jag bara skulle spela mina föreställningar för dem som är eniga med mig skulle jag inte ändra på något alls.
Hon talade om detta även under Bibu-seminariet, hur tungt det kan vara att alltid känna att hon ska representera en hel grupp, aldrig bara sig själv. Vad gäller representationsfrågorna tycker hon ändå det är mycket som händer just nu, till exempel inom skådespelarutbildningarna i Norge och Danmark där antalet svarta studenter har ökat. Men det finns barriärer som vi inte har tagit oss över än, anser hon. En sådan handlar om hur vi reagerar på skådespelare som bryter på ett annat språk.
– I Norge kopplar vi mycket av vår nationalitet till vår språkliga identitet. När folk hör att min norska är utmärkt blir jag genast accepterad på ett helt annat sätt än om jag hade haft en brytning. Det gör det enklare för mig som skådespelare.
Det händer något med den konstnärliga gestaltningen när någon talar med brytning.
– Ja, men behöver det vara något dåligt? Varför kan det inte få färga publikens upplevelse? Jag märker av det här i min egen föreställning, jag startar med att under några minuter tala med den brytning som min far har. Och jag känner av en lättnad i publiken när jag slutar bryta.
Hon har fått kommentarer, särskilt från vuxna, om att de i starten befarade att det här inte kommer bli bra.
– Idén att vi förbinder kvalitet med det rena, norska språket tycker jag är riktigt oroande.
Jag var på ett Bibu-seminarium om feministisk teater för barn, där en man i publiken ställde frågan hur vi kan arbeta normkritiskt utan att de individer som befinner sig inom normen känner sig exkluderade, utpekade, skuldbelagda eller anklagade som grupp. Har du några tankar kring detta?
– Jag tror att vi måste försöka tala med majoriteten också, om jag bara skulle spela mina föreställningar för dem som är eniga med mig skulle jag inte ändra på något alls.
De som mister ett privilegium upplever det lätt som att de själva plötsligt blir förtryckta, menar Camara Joof. Ett sätt att komma förbi låsningarna mellan olika grupper är att skapa dialog.
– Efter min föreställning har jag alltid tjugo minuters eftersnack med ungdomarna och då brukar jag fråga om det kändes obekvämt att vara vit man i publiken. Om de tycker att jag skjuter över ett för stort ansvar på dem.
Hon tycker sig se att den här generationen vita män förstår att de själva är en del av problemet och frågar sig vad de kan göra för att ändra sitt beteende. De verkar villiga att ta sitt ansvar.
– Jag talar mycket med dem om vem som är ansvarig för att samhället fungerar på det här sättet, präglat av fördomar och rasism – att det är vi alla. Också jag har blivit formad av stereotyper och är med och sprider dem vidare.
Vidgade perspektiv
Det är tydligt i hennes föreställning att hon har ett ifrågasättande förhållande till sina egna perspektiv och hon förklarar att samarbetet med Kai Johnsen har varit avgörande för att vidga hennes blick på de frågor hon väcker.
– Han är en vit, heterosexuell cis-man i femtioårsåldern och har en maktposition. Jag har använt mig av hans blick, en man ur majoriteten, för att se hur han reagerar på de här frågeställningarna. Det har varit ovärderligt för att kunna se till att så många som möjligt kan förstå det jag försöker säga.
När de här ämnena skildras på scener i Sverige är det inte ovanligt att det finns en hel del aggressivitet, ibland något konfrontativt och uppfostrande, nästan anklagande. Fullt begripligt. Men din föreställning känns nedtonad, saklig, humoristisk och inbjudande. Även om där också finns en vrede, men den är samlad. Är det här något du har arbetat medvetet med?
– Ja, det här har jag tänkt väldigt mycket på. Jag är arg, på många sätt. När det kommer till den här majoritetsproblematiken har jag ofta lust att säga: »Fuck you, det är inte mitt problem om du känner dig kränkt.« Men jag är väldigt mån om min målgrupp och jag är inte arg på 17-åriga killar, det vore helt absurt. Jag talar till människor som ska ut i världen och jag önskar ge dem fler perspektiv på hur världen ser ut. Jag vill uppnå dialog, introducera sådana perspektiv som de inte så ofta ser på scener idag. Jag vill ge unga människor ett språk för sina upplevelser och understryka att alla historier har betydelse, också deras. När jag var 17 år önskade jag besatt att någon skulle haft de här samtalen med mig.
Birgitta Haglund
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 3/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
Leve kulturarvet – ner med samtidskulturen (ur nummer 2/2016)
Foto: Johan Fredriksson/Wikimedia Commons
Björn Söder, SD, riksdagens andre vice talman, uppträder gärna i folkdräkt men tycks inte bekymrad över att dessa dräkter har skapats med inlån från andra kulturer än den svenska.
Sverigedemokraterna är ett parti som inte bara gjort sig kända för en stram invandringspolitik, utan som även kämpar för att lägga om kulturpolitiken. Rikard Hoogland granskar här vad det är för värdegrunder och dolda agendor som ligger bakom deras kulturpolitik.
De flesta tänker på SD som ett enfrågeparti, där främlingsfientlighet är en drivkraft till att reducera invandringen till Sverige. Vi har under det senaste året sett hur deras inflytande i debatten har ökat, hur deras ordval har tagits över av andra partier och massmedia. Termen invandringskritisk har ersatt främlingsfientlig i beskrivningen av deras grundhållning. Vi har också sett hur andra partier inom alliansen har börjat glida i frågan om SD kan ingå som en del i ett regeringsunderlag, efter ett eventuellt regeringsskifte. Men att ett samarbete med ett populistiskt och främlingsfientligt parti kostar och också leder till en stegvis förskjutning inom politiken har vi sett i våra nordiska grannländer.
Det finns en fråga som SD sätter högt vid sidan av invandringen – kulturpolitiken, som är relativt lågprioriterad av partierna i Alliansen. Kan det finnas en risk att SD, om de kommer att ingå som ett samarbetsparti i en framtida Alliansregering, skulle få ett inflytande på inriktningen av kulturpolitiken? Jag lämnar här den kommunala och regionala nivån åt sidan (det finns förvisso intressanta exempel på politiska utspel där) och ser istället på vad de föreslår i Riksdagen. Det finns enstaka skrämmande försök att stoppa pengar till uppsättningar, uttalanden om kulturens roll – men det som utrycks i Riksdagsmotionerna måste ses som partiets officiella linje.
Motarbetar mångkulturen
Ett centralt dokument är den partimotion de gav som svar på regeringens budgetförslag inom kulturområdet. I motionen föreslås en ökning för utgiftsområdet som gäller kultur, medier, trossamfund och fritid på drygt hundra miljoner men för att förstå den förändrade inriktning som signaleras måste omfördelningarna inom varje utgiftsområde studeras.
I korthet kan de effekter som omfördelningen skulle få beskrivas med följande citat ur en motion där SD föreslår att anslagen ska minskas »till uppenbart mångkulturalistiska och politiserade verksamheter samt delar av samtidskulturen«. Sedan kommer en mening som ger mig kalla kårar: »Dessutom minskas vissa anslag till följd av skarpare reglering och kontroll av att de verksamheter som uppbär statsbidrag delar det svenska samhällets grundläggande demokratiska värderingar.« Jag ser framför mig en statlig politisk kommissarie som ska granska kulturverksamheten utifrån SD:s regler. Det SD satsar på är kulturarvet. Man säger sig utgå från att den svenska kulturen är unik och ställer den i motsats till den betydligt »yngre« mångkulturen. Såhär lyder deras motivation: »Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en förutsättning för alla som vill befrämja en positiv samhällsutveckling.« Detta ska bland annat finansieras genom minskat stöd till konstnärer, som i högre grad än idag är tänkta att kunna »ansvara för sin egen försörjning«.
Det är tydligt att SD ser kulturarvet som oproblematiskt och förmodligen som ett sätt att inpränta nationella värden hos medborgarna, värden som ska försvaras mot mångkultur och ifrågasättande samtidskultur.
Vidare kan man läsa att kulturrådet ska ta fram en nationell kulturkanon, den utvecklas i en annan motion av SD och där framgår det att inspirationen kommer från det, enligt motionärerna, framgångsrika arbetet med en sådan i Danmark: »I en tid präglad av ett utbrett ointresse för kulturpolitiska frågor, rotlöshet, ifrågasättande av den svenska kulturens själva existens och samhällelig fragmentering bedömer vi att det skulle finnas ett stort värde i att uppmuntra till ökad reflektion kring kulturarvet och de delar av detta som skulle kunna anses som särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten och som vi därför vill bära med oss in i framtiden.«
Pengar skall även tas från interkulturell verksamhet och tillförs istället samisk kultur. Samisk kultur är något som återkommer flera gånger, den ska vara inkluderad i det svenska kulturarvet. Satsningen på kulturarv är central och den innehåller två nya inslag: ett speciellt rotavdrag för kulturarv och en statlig kulturarvsfond.
Det är tydligt att SD ser kulturarvet som oproblematiskt och förmodligen som ett sätt att inpränta nationella värden hos medborgarna, värden som ska försvaras mot mångkultur och ifrågasättande samtidskultur. Ett typexempel är deras förslag att minska medlen till samtidskonst för gestaltning av den gemensamma miljön och samtidigt höja medlen till hemslöjdsfrågor.
Kidnappar kulturarvet
Att problematisera kulturarvet och dess ursprung är knappast välkommet i SD:s kulturvärld. Flera av partiets företrädare, som Björn Söder och Jimmie Åkesson, uppträder gärna i folkdräkt, men bekymrar sig inte för hur dessa dräkter i huvudsak har skapats under 1800-talet i en nationalistisk strävan och med inlån från andra kulturer.
Flera i riksdagsdebatten i december reagerade som Olof Lavesson (M): »Jag blir bekymrad när jag träffar politiker som vill definiera och låsa in vad som är Sverige och vad som är svensk kultur och svenskt kulturarv.« Även kulturminister Alice Bah Kuhnke tog också upp SD:s kulturpolitik: »Därför blir Sverigedemokraternas kulturpolitik så intressant. Den känns som en fantasi. Det är en drömvärld med många vackra ord, men när man tittar på Sverigedemokraternas hela politik förstår man att den inte har sin utgångspunkt i alla människors lika värde.«
För mig tonar bilden fram av en stat där enbart kultur som hyllar den svenska nationen och historien tillåts, andra kulturyttringar ska bekämpas.
Hur bedömningen av vilken samtidskultur som ska tas bort egentligen ska gå till framgår inte hos SD. Exempelvis föreslår de att Moderna museets anslag ska minska med tjugo miljoner, men det finns ingen klar motivering till varför stödet till samtidskonst skall minska, mer än att konstnärerna ska bli bättre på att försörja sig själva. Kommer det i ett framtida SD-Sverige utvecklas riktlinjer eller införas experter som kan bedöma vilken samtidskonst som får ställas ut med statliga anslag? Den frågan är totalt öppen och var inte heller en fråga som restes i Riksdagens budgetbehandling av kulturområdet. Är utrensningar av museer och rensningar i teaterrepertoaren att vänta i ett framtida SD-Sverige?
Inspirerade av Ungern
Utvecklingen i Ungern är något som flera ledande SD:are har inspirerats av, inom kulturområdet har det exempelvis lett till att chefer har avskedats och blivit ersatta av nationalistiskt sinnade ledare.
Det är tydligt att kulturpolitiken hos SD ska verka för att »skydda« samhället från det främmande, benämnt som mångkultur. Målsättningen liknar SD:s förslag till invandringspolitik, allt främmande tycks vara av ondo. Vilken nivå skulle svensk kultur ha legat på om vi primärt hade vänt oss till vårt (mångkulturrensade?) kulturarv som källa?
För mig tonar bilden fram av en stat där enbart kultur som hyllar den svenska nationen och historien tillåts, andra kulturyttringar ska bekämpas. Vi måste vara uppmärksamma på att inget av denna kulturpolitik får acceptans hos de övriga partierna och framförallt är det dags att de övriga partierna även vaknar till liv när det gäller kulturpolitiken.
Rikard Hoogland
Källor:
Motion till riksdagen 2015/16:2349 av Aron Emilsson med flera, (SD) Utgiftsområde 17 kultur, medier, trossamfund och fritid.
Motion till riksdagen 2015/16: 1836 av Runar Filper med flera, (SD) Införande av en svensk kulturkanon.
Riksdagens protokoll 2015/16:40, måndagen den 7 december, klockan 11.00-22.43.
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
En fråga om makt och ansvar (ur nummer 1/2016)
Foto: Martin Skoog
Folkteatern Gävleborg tillhör de teatrar som idag har ett delat ledarskap. De är dessutom den första teater i landet som styrs av tre konstnärliga ledare, tillsatta av vd Marcus Hellsten. Här syns gasklockan, som är en av deras scener.
Det konstnärliga ledarskapet på landets institutionsteatrar har förändrats. Idag har det blivit vanligare att teatrarnas vd, snarare än en konstnärlig ledare, har större makt än tidigare över den konstnärliga verksamheten. Är det med andra ord ekonomin som nu helt styr de konstnärliga valen? Sara Beer undersöker saken.
När institutionsteatrarna växte fram under 1960- och 70-talen leddes de av teaterchefer med konstnärlig bakgrund – oftast skådespelare och regissörer. Efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet och de stora rekonstruktionerna inom offentligt finansierade institutioner ombildades flera teatrar till aktiebolag. På till exempel Dramaten och Stockholms stadsteater (som idag ingår i Kulturhuset Stadsteatern) blev dåvarande teaterchefen också utnämnd till vd, men på flera håll infördes istället det delade ledarskapet. Lite förenklat innebar det att teaterns styrelse tillsatte en ledning bestående av en vd som tog hand om ekonomin och en konstnärlig ledare som skötte det konstnärliga arbetet. Sedan ett par år tillbaka kan man se att flera av våra teatrar nu har en vd, ofta med ekonomisk och administrativ bakgrund, som högsta chef – som i sin tur utser den konstnärliga ledningen.
Det finns flera frågor om hur det här påverkar det svenska teaterlivet. Är det en trend att det inte längre är konstnärer som leder våra teatrar? Om man talar med olika teaterchefer och konstnärliga ledare får man förstås olika svar. Det finns idag dessutom flera konstruktioner för hur våra teatrar i Sverige är organiserade – till exempel som stiftelse eller som del av ett större bolag med fler verksamheter.
Ett tydligt exempel på en förändrad ledningsstruktur finns i dag på Göteborgs stadsteater. Historiskt hade teatern, som de flesta andra teatrar i Sverige, en allenarådande teaterchef med konstnärlig bakgrund. Ett typexempel är regissören och teaterchefen Mats Johansson som satt på chefsposten 1962-1982. Hans uppdrag var att lägga repertoar och kontraktera skådespelare och regissörer, såväl som att ha ekonomiskt ansvar för övrig verksamhet på teatern. Teaterchefen tillsattes av styrelsen.
Efter att Göteborgs stadsteater hamnat i en djup ekonomisk kris på 1990-talet gjordes stora nedskärningar och man införde ett delat ledarskap. 1998 fick Jasenko Selimovic uppdraget som konstnärlig ledare och vice vd. Han ledde teatern under större delen av sin tid tillsammans med vd:n Gunvi Silwander. 2006 övertog Ronnie Hallgren vd-skapet, med Anna Takanen som konstnärlig ledare och vice vd, fram till 2015. Både konstnärlig ledare/vice vd och vd tillsattes under de här åren av teaterns styrelse. Idag har detta förändrats. Nuvarande vd:n Björn Sandmark är tillsatt av styrelsen och han har i sin tur tillsatt den nya konstnärliga ledaren Pontus Stenshäll.
Vd sitter på slantarna
Vad betyder den här utvecklingen för den konstnärliga ledarens roll? En rundfrågning via mejl och telefon bland några av landets teatrar tydliggör hur ledningsstrukturen ser ut på flera av våra institutioner idag. Dramaten, Uppsala stadsteater och Malmö stadsteater har inte hittills påverkats av den här utvecklingen, men det har flera läns- och regionteatrar gjort. Det ser inte likadant ut överallt, men den ekonomiska och därmed exekutiva makten på många teatrar ligger nu hos en vd snarare än hos en teaterchef med konstnärlig bakgrund. Ett exempel på detta är Teater Västernorrland, med vd:n Mikael Flodström, som är en del av Scenkonstbolaget och ägs av Västernorrlands landsting och Sundsvalls kommun. I bolaget ingår även bland annat Norrdans och Film i Västernorrland. Mikael Flodström har tillsatt Lena Engqvist-Forslund som teaterchef.
Riksteatern genomgick en stor omorganisation som implementerades 2015, men är fortfarande en ideell förening som ägs av sina medlemsföreningar i hela landet. Samtidigt finns riktlinjer från staten som styr verksamheten – ordförande och ytterligare en ledamot tillsätts av kulturdepartementet. Teatern leds av vd Magnus Aspegren som har tillsatt teaterchefen Måns Lagerlöf.
Med den här modellen blir också hela teaterns personal som en fjärde konstnärlig ledare, med mer inflytande över det konstnärliga arbetet.
Marcus Hellsten
Helsingborgs stadsteater är en del av nya kommunägda Helsingborg scen och arena AB där Max Granström är vd. I bolaget ingår också Helsingborg konserthus och Helsingborg arena med fotbollsstadion och idrottsanläggning. Mats Granqvist tillsatte nyligen Kajsa Giertz som teaterchef. Hon var tidigare teaterchef och vd på Västmanlands teater med både ekonomiskt och konstnärligt ansvar. Där fick hon sitt uppdrag av den politiskt tillsatta styrelsen för teatern.
På frågan hur hon tror att den större bolagsformen i Helsingborg kommer påverka hennes konstnärliga arbete säger Kajsa Giertz att hon ser både möjligheter och utmaningar med jobbet i det nya bolaget.
– Det är smart att samordna funktioner mellan verksamheterna och samtidigt är det viktigt att de olika delarna har sin egen konstnärliga profil och särart. I min roll som teaterchef ser jag många fördelar: teatern får mer muskler genom att ingå i ett större bolag och som teaterchef ingår jag i ett ledningsforum och får kollegor på samma nivå.
Foto: Martin Skoog
Marcus Hellsten, vd för Folkteatern i Gävleborg, säger att teaterns ambition med deras tredelade ledarskap är att hitta konstnärer som på olika sätt ger dem möjligheter till olika konstnärliga uttryck och perspektiv.
Trehövdat ledarskap
Folkteatern i Gävleborg ägs av en stiftelse med en politiskt tillsatt styrelse som 2014 utsåg Marcus Hellsten till teaterchef och vd. Han har nyligen tillsatt tre konstnärliga ledare – Kajsa Isakson, Erik Uddenberg och Mattias Brunn.
Marcus Hellsten har arbetat på Folkteatern i Gävleborg sedan 2006. Hans huvudområden har varit arbete med produktion och kommunikation och han blev biträdande teaterchef 2011. Han beskriver tankarna kring den nya konstnärliga ledningen så här:
– Vår konstnärliga ledning har ingen chefsfunktion. De har ett femårigt förordnande som regleras varje år beroende på anställningens omfattning – om de gör egna produktioner eller om de har uppdrag på andra teatrar. Idén med den tredelade konstnärliga ledningen handlar inte om tre specifika uppdrag, till exempel att någon ska jobba med barnperspektivet. Istället var vår ambition att hitta konstnärer som på olika sätt ger oss möjligheter till olika konstnärliga uttryck och perspektiv. Med den här modellen blir också hela teaterns personal som en fjärde konstnärlig ledare, med mer inflytande över det konstnärliga arbetet.
Marcus Hellsten ser det inte som ett problem att han som teaterchef, med kontroll över repertoaren, inte själv är utövande konstnär. Han framhåller att han under hela sitt yrkesliv sett sitt uppdrag som att skapa förutsättningar för god konst.
– För mig är det inte någon konfliktsituation. Jag har jobbat med konstnärer i många år och ser inte mitt jobb som en vd-post, på det sättet. I min bild av den bästa scenkonstverksamheten är alla konstnärer inom sin egen profession.
Han menar också att teatern i allmänhet står inför stora utmaningar och att det behövs flera röster och fler perspektiv. Folkteatern i Gävleborg kommer att kunna stå för något nytt, tror han.
– En enda konstnär kan inte driva alla de olika perspektiv vi behöver och vill ha framöver. Med den här modellen tror vi att vi ska kunna undersöka och utveckla det konstnärliga utan att det blir för spretigt, instrumentellt eller endimensionellt.
Foto: Riksdagen
Jasenko Selimovic, som sitter i EU-parlamentet för liberalerna, anser att när det inte är konstnärerna själva som formulerar den konstnärliga linjen på teatrarna finns det en risk att formuleringen blir känslig för politikernas agenda.
Konstnärernas ansvar
Jasenko Selimovic är idag politiker och sitter i EU-parlamentet för Liberalerna. Efter sina år som regissör och teaterchef i Göteborg och på Radioteatern är han också en flitig debattör kring kulturfrågor. Hur ser han på den här utvecklingen?
– Dels handlar det om det formella. Bolagiseringen har påverkat mycket. När teatern drivs som aktiebolag är det vd:n som är chef och enligt lagen ansvarig för ekonomi och budget. Det spelar ingen roll vilken intern arbetsordning man gör på teatern. Och om du har kontrollen över pengarna har du också kontrollen över repertoaren. Det här verkar inte konstnärer vilja förstå. Idag finns en ovilja att ta ansvar – konstnärerna låter någon annan räkna pengarna medan man sysslar med det konstnärliga. Men det har ett pris! I realiteten ger man en räknenisse kontroll över repertoaren. Det är som att låta en finansminister styra landet.
Selimovic lägger en stor del av ansvaret för den här utvecklingen på konstnärerna själva och använder sina egna erfarenheter som exempel.
– När jag kom till Göteborg krävdes det stora förändringar. Teatern förlorade femtio miljoner om året och hade ingen publik. Jag tror att jag fick jobbet för att ingen annan ville ha det. Varför anställer man annars en 28-årig invandrare som konstnärlig ledare för Sveriges tredje största teater? Konstnärerna abdikerade från ansvaret att rädda teatern.
Han menar att det också handlar om hur teatrarna finansieras i Sverige. Våra teaterinstitutioner är högst bidragsberoende med bara tio till tjugo procent egna intäkter. Det betyder att styrelsen på en institutionsteater rimligtvis måste anställa någon som kan säkra statsbidragen och kulturstödet från olika offentliga medel.
– Man behöver alltså en politruk som vet vilka dörrar man ska knacka på, som har de rätta kontakterna och så vidare. De flesta konstnärer kan inte det – de är inte smidiga och kräver bara pengar till sin konst. Men när det inte är konstnärer som formulerar den konstnärliga linjen finns en risk att formuleringen blir känslig för politikernas agenda. Man ändrar retoriken för att den ska stämma med nästa kulturströmning. Bolagiseringen och det offentliga stödets utformning kräver på sätt och vis kulturbyråkrater på vd-posten.
Idag finns en ovilja att ta ansvar – konstnärerna låter någon annan räkna pengarna medan man sysslar med det konstnärliga. Men det har ett pris! /…/ Det är som att låta en finansminister styra landet.
Jasenko Selimovic
Man kan ändå undra om det här enbart är en negativ utveckling. På flera teatrar verkar man se positivt på framtiden, samtidigt som man letar efter nya sätt att organisera verksamheten i en hård ekonomisk verklighet. Det finns också höga konstnärliga ambitioner på många av våra institutionsteatrar – särskilt de som hämtar sina konstnärer från fria grupper.
– Det är klart att det kan gå bra ändå. Det här är inte någon digital värld med bara ettor och nollor! Men risken är att man så småningom helt fråntar konstnärerna ansvaret. Politikerna måste insistera på att hitta konstnärer som kan ta ansvar för ekonomin. Och trycket måste komma från branschen och från media så att frågan om den konstnärliga utvecklingen på våra teatrar inte blir ett sidospår. Annars kommer alltfler att ställa frågan varför vi genom våra skatter betalar åttio till nittio procent av teatrarnas finansiering, påpekar Jasenko Selimovic.
Foto: Petra Hellberg
Anna Takanen, teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, menar att det idag har uppstått en förskjutning när teatrarna anställer chefer, som handlar om vem som »äger« själva anställningsfrågan och därmed kan tillsätta och avsätta.
Krävs utrymme för konflikter
Varför ser vi den här utvecklingen just nu? Handlar det om en svag kulturpolitik som gör att teatrarnas styrelser inte längre orkar ta något konstnärligt ansvar? Eller finns det någon dold agenda?
Anna Takanen, som sedan april 2015 är teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm menar att det har uppstått en förskjutning som handlar om vem som »äger« själva anställningsfrågan och därmed kan tillsätta och avsätta. Det här påverkar i sin tur hur teaterns ledning och styrelse hanterar eventuella intressekonflikter som rör innehåll och ekonomi.
– De »farliga« konstnärerna klarade inte av att sköta ekonomin, vilket ledde till det delade ledarskapet, som i sin tur är en krävande och dynamisk ledarform eftersom det alltid måste finnas ett visst utrymme för konflikter.
Jag tror på två chefer, en administrativ och en konstnärlig – det delade ledarskapet i praktiken, i ett jämlikt arbete där man har olika ansvarsområden och att det avspeglar sig i lika lön och anställningsform.
Anna Takanen
Valet blir nu att prioritera ekonomin framför det konstnärliga, ett slags ekonomisering, menar Anna Takanen.
– Självklart kan en skicklig vd i samråd med en rekryteringsgrupp också utse en konstnärlig ledare eller teaterchef. Så länge allt går bra är det här inte ett problem. Men det kräver god personkemi och överenskommelser som grundar sig på värderingar kring kärnverksamheten och uppdraget. Som jag ser det är den konstnärliga ledaren eller teaterchefen alltid den som är innehållsskapande och det är den tjänsten som betraktas som chefen utåt, i branschens ögon. Jag tror på två chefer, en administrativ och en konstnärlig – det delade ledarskapet i praktiken, i ett jämlikt arbete där man har olika ansvarsområden och att det avspeglar sig i lika lön och anställningsform, säger hon.
På många institutionsteatrar har alltså styrelsen valt att överlämna ansvaret för teaterns konstnärliga ledning till en vd som inte nödvändigtvis har konstnärlig bakgrund. Man kan fråga sig hur den här förskjutningen kunnat ske utan någon större diskussion. Att det handlar om en vilja att begränsa teaterkonstens uttryck eller om politikernas ointresse/okunskap på grund av en svag kulturpolitik är båda rimliga förklaringar. En annan observation är att det övervägande är män som sitter på dessa vd-poster. Därmed blir jämställdhetskollen bland teaterchefer och konstnärliga ledare minst sagt missvisande när den egentliga makten och ansvaret inom svensk teaterkonst finns på den högsta posten inom den ekonomiska organisationen, teaterns vd.
Sara Beer
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
Detta är inte »politisk teater« (ur nummer 1/2016)
Foto: Alexander Tenghamn
Bild från arbetet med »Våld och pedagogik«, som Henrik Bromander och John Hanse båda har skrivit manus till och regisserat. På bilden syns Sanne Ahlqvist Boltes, Oskar Stenström, Olof Mårtensson och Sofia Snahr.
Dramatikern Henrik Bromander och regissören John Hanse ifrågasätter i sin debattartikel, utifrån arbetet med scenkonstverket »Våld och pedagogik«, begreppet politisk teater. De efterfrågar scenkonstnärer som vågar vara obekväma och granska grunden de själva står på.
Våld är ett laddat ämne, på vissa sätt tabu. Politiskt våld, det vill säga att genom mer eller mindre våldsamma metoder framtvinga förändring eller försvara framsteg, är ännu mer laddat i en tid då demokratin både tas för given och upplevs vara hotad. Att säga att man vill undersöka det politiska våldet utan att på förväg ta ställning för eller emot kan upplevas som provocerande, men det är den väg vi har valt i arbetet med scenkonstverket »Våld och pedagogik«.
När Bertolt Brecht satte upp sin pjäs »Åtgärden« 1930 skapade den rabalder. Av liberala kritiker sågs den som ett fundamentalistiskt försvarstal för blodiga utrensningar, och socialistiska kritiker rynkade på näsan åt Brechts uppriktighet, att han sa för mycket om det revolutionära våldets praktikaliteter. Pjäsen går i korthet ut på att fyra agitatorer från Moskva ställs till svars för sina handlingar under sina försök att sprida revolutionen i Kina. Under dessa strävanden har agitatorerna dödat en av sina egna, Den unge kamraten. Pjäsen är ett återberättande av ett antal incidenter där Den unge kamraten låter hjärtat snarare än hjärnan styra, där han gör vad som i stunden verkar vara rätt men rent strategiskt är helt fel och sumpar chanserna till en revolutionär förändring. Till slut ser agitatorerna inget annat alternativ än att skjuta Den unge kamraten och kasta honom i en kalkgrop, vilket han ger sitt medgivande till efter att ha blivit övertalad om sitt »felaktiga« agerande.
»Åtgärden« är ett så kallat lärostycke, ett bland flera som Brecht skrev med tanken att de som framför dem ska lära sig genom att delta. Ursprungligen skrevs det som ett körverk för de stora och livaktiga socialistiska arbetarkörer som existerade i Tyskland på 20- och 30-talet. Under 70-talet återupptäcktes lärostyckena och kom att användas som ett slags rollspel med konfliktlösning som mål. I Sverige är nog den mest kända uppsättningen av »Åtgärden« Teater Tribunalens från år 2000. Då arrangerades också, vid ett tillfälle, ett påföljande seminarium på teatern mellan bland annat moderaten Gunnar Hökmark och DDR:s förre spionchef Marcus Wolf.
»Åtgärden« är i sig en väldigt tät och drabbande text som bjuder på många tolkningsmöjligheter. På sätt och vis bland det intressantaste som skrivits om politiskt våld, samtidigt som den återskapande formen, närmast som en brottsplatsrekonstruktion, inbjuder till stora möjligheter och experiment.
Attackerade demonstranter
När vi för några år sedan arbetade med att göra scenkonst av den fascistiska ideologin i form av »Smålands mörker« (Regionteatern Blekinge Kronoberg, 2014) föddes idén att även undersöka den autonoma vänstern, med »Åtgärden« som utgångspunkt, vilket så småningom mynnade ut i föreställningen »Våld och pedagogik«. Den autonoma eller utomparlamentariska vänstern är en politisk rörelse som är märkligt frånvarande från svensk litteratur, med få undantag som Salka Sandéns »Deltagänget« (Vertigo, 2007). Delvis beror detta på den slutenhet och det säkerhetstänk som präglar vänsterns grupperingar och gör det svårt för utomstående att få insyn. Vi själva har dock på olika sätt bakgrunder inom aktivistkretsar och kunde via kontakter knyta de nödvändiga band som krävdes för att påbörja ett omfattande researcharbete.
Vi valde att ta fasta på Brechts tankar kring lärostyckena där publiken/deltagarna lär sig genom att handla. Vår tanke var att publiken tillsammans med fyra skådespelare återskapar ett antal händelser, för att sedan kunna ta ställning till en större helhet. I en scen deltar publiken i en demonstration mot rasism som plötsligt blir attackerad av nazister. De kastar stenar gjorda av skumgummi på publiken, som av skådespelarna uppmanas att försvara sig och kasta tillbaka stenarna. Scenen är talande för vårt arbete. Här har publikens val ingen avgörande roll för händelseförloppet, publiken ska bara hjälpa till med att visa hur något ägde rum, i det här fallet demonstranter som försvarade sig mot ett angrepp tills polis kom till platsen. Den enskilde deltagaren kan välja att testa att kasta en sten eller avstå, handlandet har ingen påverkan på det större förloppet. Det är inte valfriheten som är viktig, utan den kroppsliga erfarenheten av att försvara sig mot fascister. Vi vill inte bjuda publiken på falsk interaktivitet utan är från första början tydliga med att det handlar om ett gemensamt återskapande. Vi är kritiska till hur publiken i vissa föreställningar erbjuds att göra aktiva val som påverkar det stora förloppet och hur pjäsmakarna därmed påstår att det är så verkligheten fungerar. Det bygger på en individualistisk människosyn där var och en anses vara herre över sitt eget öde, vilket vi tycker visar på en ignorans för såväl klassamhället som sexistiska och rasistiska strukturer.
Under vårt förarbete har vi genomfört ett antal provföreställningar. Publiken har bestått av människor med blandade erfarenheter, dels har personer från den utomparlamentariska vänstern deltagit, dels publik utan gatupolitisk erfarenhet. Under diskussionerna efteråt fick vi många intressanta reaktioner, allt från de som tyckt det var obehagligt till en i publiken som känt att det var så kul att kasta skumgummistenarna att hen inte ville sluta. En aktivist beskrev det som »att delta i en kravall i slow motion« medan ett par husockupanter från Warszawa, med erfarenheter av våldsamma nazister, uppskattade känslan av kontroll, att det var en slags lekfull terapi.
Genom att säga att man som scenkonstnär skapar politisk teater görs en falsk distinktion gentemot resten, vissa frias från ansvar samtidigt som man positionerar sig själv.
Föränderlig pjäs
I höstas fördjupade vi vårt arbete under ett seminarium kring Brechts lärostycken i samtida form. Närvarande på seminariet i Varberg var Kent Sjöström, forskare och rörelselärare på Teaterhögskolan i Malmö, Michael Wehren, doktorand i Brechts lärostycken vid universitetet i Leipzig, Ebba Petrén, scenkonstnär och medlem i scenkonstkollektivet Nyxxx samt skådespelaren Ester Claesson, som deltagit i en uppsättning av »Åtgärden« och som spelade en av aktivisterna i vår provföreställning.
Michael Wehren pratade om den experimentella karaktär som »Åtgärden« har, om hur föreställningen inte var färdig vid urpremiären utan sågs som ett test. Vid senare uppsättningar under 30-talet arbetade Brecht om texten och den existerar idag i flera versioner där ingen ses som den definitiva, snarare finns idag »Åtgärden« som en intertextualitet mellan de olika versionerna. Att inte se pjäsen som en färdig produkt utan något som kan förändras i mötet med publiken och i de påföljande diskussionerna är något vi vill ta med oss i vårt arbete med »Våld och pedagogik«.
Vi pratade också om olika lager av undervisning i »Åtgärden«. Visst är det en föreställning som vill undervisa sin publik om det korrekta marxistiska agerandet, men det är också en pjäs som handlar om undervisning, där de fyra agitatorerna försöker lära Den unge kamraten att agera »rätt«, vilket han ständigt misslyckas med. Därmed handlar pjäsen också om att inte lära sig. Vi diskuterade vidare skillnaden mellan att undervisa och att lära ut, och hur Brecht på sin tid verkade i en historisk och politisk position där han trodde sig kunna ge sin publik svar på hur samhället skulle förändras, medan vi idag, med allt som hänt sedan 30-talet, enbart kan ställa frågor. Vår pedagogik blir därför av naturliga skäl mer utforskande och prövande än Brechts. Vi vill varken fördöma eller omfamna, vi vill med konstens hjälp undersöka potentiellt farliga situationer i ett tryggt rum, situationer där vi själva saknar svar.
Skådespelaren Ester Claesson beskrev under seminariet sina erfarenheter från provföreställningen. Skillnaden från annat skådespeleri var att man här mer fungerade som en guide eller kanske regissör av publiken. Skådespelarna utförde handlingarna ihop med publiken, en publik som i vissa fall var mer »experter« än skådespelarna i sådant som att stå i kedja och frita kamrater som gripits av polisen. Ester menade att det vanligtvis är svårt att få publiken att agera i pjäser med interaktivitet, men här var det snarare svårt att få dem att sluta. En annan intressant notering Ester gjorde var att de i publiken som fick agera nazister spelade över, genom gester och minspel distanserade de sig medvetet genom »dåligt skådespeleri« från den roll de tilldelats. Detta skedde inte när de deltog i andra scener, som återskapandet av en socialistisk demonstration.
Inåtvänt gruppbygge
Under arbetet har vi diskuterat det som av vissa beskrivits som en trend av politisk teater på svenska scener. Först och främst vänder vi oss mot termen »politisk teater«. Antingen är all teater politisk eller så är ingen teater politisk. Genom att säga att man som scenkonstnär skapar politisk teater görs en falsk distinktion gentemot resten, vissa frias från ansvar samtidigt som man positionerar sig själv. Vi menar att det inte går att göra teater utan att vara en del av samhällsstrukturerna. Även ett underhållande men harmlöst revystycke är politiskt då det blir ett indirekt uppmanande till ett bevarande av status quo eller ett upphävande av detsamma.
Vidare är det ett allvarligt problem att de pjäser som kallar sig för »politiska« oftast predikar för de redan frälsta genom det tilltal som används och vilka grupper föreställningen når ut till. Det blir till ett bekräftande av de egna åsikterna, en uppmuntran som kanske kan vara värdefull för en intern krets men som aldrig kommer leda till reell förändring trots att det är detta som basuneras ut. Kanske borde man vara öppen med att det snarare handlar om inåtvänd teambuilding. Inget fel i det, och något som vi själva då och då sysslar med, men om det finns en ärlighet och transparens blir det lättare att se resultatet eller bristen på resultat.
Vi ser på teater och annan konst som en verktygslåda som möjliggör ett undersökande och isärmonterande av samtiden, som debattartiklar eller vetenskapliga texter saknar. Genom att gestalta fiktiva situationer och låta folk stiga in i denna fiktivitet skapas nya erfarenheter. Kanske, men bara kanske, kan dessa erfarenheter sedan användas i faktiskt politiskt arbete. Men för att dessa verktyg ska fungera måste vi våga vara obekväma, våga ifrågasätta den grund vi själva står på. Mycket av den »politiska teatern« pekar ut olika företeelser som är dåliga i samhället. Upphovspersonerna säger sig vara mot dessa företeelser, och indirekt påstår man sig vara bättre själv. Det är en extremt bekväm och ofarlig position att inta. Istället tycker vi att man borde ta tillvara på teaterrummet som en plats där vi kan blotta våra egna svagheter och visa på fiendens styrkor. Helt enkelt vara ärlig med den allvarliga situation vi står inför vad gäller den växande fascismen både på hemmaplan och ute i Europa.
De föreställningar vi sett som kommenterat politiskt våld har haft ett utifrånperspektiv på politiska rörelser som dramatikerna verkar ha liten eller ingen förståelse för. Vi arbetar tvärtom. Vårt material bygger på intervjuer med aktivister och under processen fortsätter vi diskutera med personer med vitt skilda erfarenheter av politisk kamp. Vi vill inte erbjuda kulturkonsumenter en kittlande inblick i en hemlig värld, vi vill bidra till ett pågående samtal om strategier och drömmar. Vår föreställning blir på så sätt en del av en pågående kamp.
Vi hoppas att vi med vår artikel och vår föreställning kan bidra till att höja ribban inom de delar av Teatersverige som anser sig syssla med samhällskritik, och förhoppningsvis spräcka hål på några ballonger.
Henrik Bromander och John Hanse
Fakta: »Våld och pedagogik« hade premiär den 23 mars på Inkonst i Malmö och kommer sedan turnera i landet samt till Tyskland och Storbritannien. För turnéplan, se www.valdochpedagogik.se.
Tips: I nummer 2/2016 av Teatertidningen återkommer John Hanse för att medverka i en större artikel kring hur scenkonst för barn och unga skildrar och tacklar främlingsfientlighet och rasism. Hur bemöts de här tendenserna från teaterns sida? John Hanse kommer berätta om sina erfarenheter från uppsättningen »Smålands mörker«, som nämns i denna artikel.
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826
En länk som når långt (ur nummer 5/2015)
Foto: Bengt Larsson Heppling
Textworkshop med pjäsen »Bortom upproret«. På bilden syns regissören Rebecca Forsberg, dramatikern Johanna Emanuelsson, som skrivit pjäsen, och Jonas Jansson från Teater 16 i Ljungby.
Länk vill mycket, som att stödja unga människors kreativa uttryck, nå ut i hela landet och bygga upp en pjäsbank med nyskriven dramatik för unga ensembler. Sara Beer berättar här om ett ambitiöst projekt som skapar synergier och som blir större för varje gång.
När Edward »Buffalo« Bromberg, projektledare för Länk-projektet, och Bengt Andersson, konstnärlig ledare för Barn och unga på Riksteatern, klev upp på scenen på Helsingborgs Stadsteater under Bibu (scenkonstbiennalen för barn och unga) för att ta emot Prix d´Assitej 2014, löd motiveringen: »Länk ger teaterkonsten livsviktig näring. I detta landsomfattande projekt får teaterintresserade ungdomar spela nyskrivna pjäser och samtida dramatiker får en unik möjlighet att skriva för en stor ensemble. En skatt av dramatik för unga är under uppbyggnad. Länk involverar, engagerar och skapar nya förutsättningar – Länk når ut!«
Sammanfattningen av Länk:s gärning ger ny mening åt det lite uttjatade begreppet »synergiska effekter«. Grundidén är att ungdomsensembler i åldrarna 15-20 år – från kulturskolor, estetiska gymnasieutbildningar och amatörteatrar över hela landet – vartannat år erbjuds tillgång till sex nyskrivna pjäser, av etablerade dramatiker, som beställts med unga ensembler i åtanke. Inom projektet arrangeras också regionala teaterfestivaler i samarbete med lokala regions-, läns- eller friteatrar och sedan avslutas projektet med en nationell festival i Stockholm, samt publicering av det årets pjäser i en antologi.
Det kan tyckas märkligt att projektet inte fått uppmärksamhet på kultursidorna. Kanske är det för stort och knepigt att beskriva. Länk vill stödja unga människors kreativa uttryck samtidigt som man stödjer svenska dramatiker med beställningar av nya pjäser och bygger upp en unik pjäsbank. Dessutom finns den viktiga demokratiska aspekten att man vill nå ut i hela landet. Man vill också fortbilda pedagoger inom estetutbildningar och gör anspråk på att rädda nationens intresse och engagemang för teaterkonsten. Men trots att dramatikerna, dramaturger och regissörer, som engageras av Riksteatern, är professionella i allra högsta grad är det svårt att väcka intresse för amatörteater – hur viktig den än är för teaterns framtid.
Internationellt koncept
Edward »Buffalo« Bromberg är hjärtat, hjärnan och framförallt motorn i Länk. När vi träffas för att prata om projektet blir det en timme fullproppad med minnen, siffror och framtidsvisioner.
– Jag gick i gymnasiet på en riktig hippie-skola i början av 1970-talet, vi kallade den Marshmallow High. När vi hade dramaundervisning spelade vi inte musikaler eller julspel – vi fick spela Beckett, Ionesco, Pinter, Albee och tidiga pjäser av Sam Shepard, berättar Edward.
Där började hans passion för dramatik och dramatiker. Från uppväxten i Pittsburgh via Living theatre i New York och teaterkollektivet Jordcirkus i Stockholm är han sedan trettio år verksam i Sverige som regissör, projektledare och översättare till engelska av främst ny svensk dramatik.
Det var på ett internationellt möte med nordiska regissörer som han fick höra talas om det brittiska projektet Connections, som The national theatre i London startade 1995, och om Den unge scenen på Det norske teatret i Oslo, som skapade en norsk version tio år senare.
– Jag är inget fan av att uppfinna hjulet flera gånger, så vi tog hit idén, men vi har gjort vår egen variant på Riksteatern. Våra pjäser vänder sig endast till gymnasieåldern, i England och Norge är högstadiebarn också med. Det betyder att vi i Sverige kan ha ämnesval i pjäserna som kanske inte skulle passa för en tolv- till trettonåring. Vi ser också till att ensemblerna ser varandras uppsättningar under festivalerna. Det gör de inte i England, men vi tycker det är en viktig del av Länk – att ensemblerna ska kunna se varandras arbete.
De flesta ungdomarna tänker bara på skådespeleriet. Det är en stor upplevelse att inse pjästextens betydelse. Dramatikerna är »the rockstars of Länk«.
Edward Buffalo Bromberg
Pekar framåt
Sedan starten 2011 tycks Länk, mer än många andra satsningar, visa en väg framåt för intresset för teaterkonsten bland ungdomar i Sverige. Under den första festivalen 2012 deltog 29 ensembler i 6 regionala festivaler. De fick välja mellan pjäser av Åsa Lindholm, Dennis Magnusson, Mirja Unge, Emma Broström, Stefan Lindberg och en översatt pjäs, som ingick i Connections, av den engelska dramatikern Moira Buffini.
År 2014 deltog 52 ensembler i 8 regionala festivaler. Då spelades pjäser av Anders Duus, Sofia Fredén, Cristina Gottfridsson, Rasmus Lindberg, Martina Montelius och en översatt pjäs av den prisbelönta amerikanska dramatikern Katori Hall. Hennes »Mördarnas barn« handlar om de ödesdigra efterdyningarna av folkmorden i Rwanda och spelades av nio grupper det året. De regionala festivalerna under våren 2014 hölls till exempel i Uppsala på Gottsunda dans och teater, i Göteborg på Backa teater, i Falun på Dalateatern och i Sundsvall på Teater Västernorrland. Inför Länk 2016 är 65 ensembler anmälda och man planerar 10 regionala festivaler.
Pjäserna som grupperna fick välja emellan denna gång släpptes i april 2015: »Bortom upproret« av Johanna Emanuelsson, »Jonathan« av Mattias Brunn, »Best in show« av Gertrud Larsson och »Star People« av Isa Schöier. I år ingick också två översatta pjäser, »Buy nothing day« av den norske dramatikern Kim Atle Hansen och »Trogen dina seder« av den walesiska dramatiken Daffyd James.
Edward leder arbetet med att ta fram pjäserna tillsammans med dramaturgerna på Riksteatern. I början av arbetet presenterar han cirka fyrtio namn och så diskuterar gruppen vilka man ska tillfråga. När pjäsbeställningarna är gjorda får dramatikerna kontakt med en dramaturg som följer deras arbete. Edward läser alla versioner av pjäserna innan de är klara. Han översätter också de pjäser som valts från brittiska Connections eller, som i år, även systerprojektet i Norge, Den unge scenen.
– Det är ovanligt i Sverige att man jobbar med dramaturger under en skrivprocess, men manusutveckling är också något vi vill jobba mer med.
Foto: Bengt Larsson Heppling
Edward »Buffalo« Bromberg är hjärtat, hjärnan och motorn i Länk.
Givande möten
Ensemblernas möte med den professionella scenkonstens utövare ger Länk en speciell kaliber. Under den viktiga regi-helgen i oktober på Riksteatern i Hallunda börjar jag förstå projektets storhet. Två representanter från alla anmälda grupper deltar – regissören får ha med sig en mentor, assistent eller så kallad »viktig person«. Under två dagar får ett drygt hundratal deltagare träffa dramatiker, professionella regissörer och dramaturger på seminarier och workshops om regikoncept, textanalys och scenografiska lösningar – allt detta som en förberedelse inför arbetet med den pjäs som ensemblerna valt. Regissörerna erbjuds också ren kompetensutveckling med workshops om hur man arbetar med övergångar och scenbyten, scenografi och kostym och röst- och dramaövningar.
Precis innan det hela drar igång på lördag morgon träffar jag Kenny Palm och Julia Sundmark, från Bergslagsteatern i Avesta, som deltar i Länk för tredje gången.
– Jag var med som skådespelare i första omgången, förra gången regisserade jag vår föreställning och nu är jag mentor till Julia som är regissör i år. Det är verkligen viktigt för våra produktioner att få komma hit på regihelgen, berättar Kenny.
Bergslagsteatern är en amatörteaterförening som funnits i fyrtio år och deras ungdomsensemble har varit med i Länk sedan starten. I Länk 2012 spelade de »Allt som lever här dör« av Emma Boström och gick vidare till den nationella festivalen. 2014 spelade de »Mördarnas barn« och den här omgången har de valt »Trogna dina seder«. Idag kommer Kenny och Julia att få ställa frågor både till olika regissörer och till dramatikern Daffyd James om hur de kan jobba med sin uppsättning.
– Ikväll har vi ett panelsamtal med alla dramatikerna. Det viktigaste är ändå att ensemblerna får träffa dem. De flesta ungdomarna tänker bara på skådespeleriet. Det är en stor upplevelse att inse pjästextens betydelse. Dramatikerna är »the rockstars of Länk«, förklarar Edward.
Disney på kokain
Det är något av en kärleksfest för dramatikerna att delta i regihelgen. Jag satt med i ett seminarium där Johanna Emanuelssons pjäs »Bortom upproren« diskuterades utifrån regikonceptet. Tillsammans med samtalsledaren och dramaturgen Ninna Tersman svarade regissörerna Rebecca Forsberg och Carl Johan Karlsson på frågor som till exempel »vad är pjäsens hook?«, »vilken är nyckelscenen?«, »hur ser det ut på scen i din uppsättning av pjäsen?«. På den sista frågan svarar Carl Johan Karlsson »lite som Disney på kokain«, till deltagarnas stora förtjusning. Sedan har Johanna också varit med på den första av tre workshops där regissörerna får arbeta med pjäsen på olika sätt utifrån bland annat tolkning, tematik eller rollbesättning.
– Det är fantastiskt att sitta på en workshop med 14 regissörer som säger att den här pjäsen vill vi göra, säger Johanna.
Det har funnits ramar för pjässkrivandet utifrån gruppernas sammansättning och resurser, till exempel att de ska skriva för 10-15 skådespelare (varav de flesta är unga kvinnor) och att scenografin är begränsad. Samtidigt är ämnesvalet fritt (även om man rekommenderat att undvika skolmiljön, som har använts flitigt). Johanna har fått mycket stöd av »sin« dramaturg Gustav Tegby. Men hur har hon förhållit sig till begränsningarna?
– Många har faktiskt sagt åt mig att passa på att njuta. När kommer jag att någonsin få skriva en pjäs med 15 roller igen? Och så tänkte jag på när jag själv spelade teater. Då ville jag gärna ha en stor roll men jag ville inte spela någon som liknade mig, alltså en ung tjej. Jag ville spela någon helt annan. Därför finns det många gubbar i min pjäs och alla roller är ganska jämnstora, förklarar Johanna.
Det är förstås unikt för en dramatiker att genast få se sin pjäs uppsatt så många gånger, samtidigt som det är tveksamt om pjäsen någonsin kommer att produceras professionellt, bland annat på grund av det stora antalet roller. Jag frågar Johanna om hon därför känt mindre engagemang i pjäsarbetet.
– Tvärtom! Tänk om ingen hade valt min pjäs! Och den här helgen är så speciell. Att vara med människor som brinner är så vackert. Jag menar inte att de som jobbar professionellt inte brinner för teater, men det här är inte bara ännu en produktion … Och jag tycker om att skriva för barn- och ungdom. Jag vill ju gärna säga någonting med mina pjäser och i ungdomsteatern känns det som om det finns ett utrymme för att säga nästan vad som helst.
Många har faktiskt sagt åt mig att passa på att njuta. När kommer jag att någonsin få skriva en pjäs med 15 roller igen?
Johanna Emanuelsson
Oroande feedback
Daffyd James var med i brittiska Connections 2014 då fyrtio grupper valde hans pjäs »Heritage«, som nu översatts till svenska. När vi talas vid under regihelgen blir han också plötsligt uppfylld av tanken på att det nu faktiskt kommer att finnas över femtio uppsättningar av hans pjäs. Elva grupper inom Länk 2016 har valt »Trogen dina seder«, en mörk men också komisk pjäs som utforskar gränserna mellan patriotism, nationalism och fascism, där större delen av ensemblen befinner sig på scen hela tiden.
– Femtio uppsättningar är många fler än alla mina andra pjäser tillsammans. Och jag har lärt mig mycket av att se de olika uppsättningarna. Det var till exempel intressant att upptäcka hur olika dialekter i olika delar av Storbritannien fungerade med min text, som kommer från en walesisk språkmelodi. Nu ska det bli spännande att se vad de gör med pjäsen i Sverige – och hur de här frågorna är relevanta här.
Den workshop om »Trogen dina seder«, som jag deltog i, leddes av regissören Måns Lagerlöf. Daffyd inledde med en gemensam sångövning med den fiktiva nationalhymnen »Northbridge anthem« som ingår i pjäsen och som handlingen delvis kretsar kring. Det var ett mycket effektivt sätt att komma åt pjäsens smärtpunkt – »det är så härligt att sjunga tillsammans, men vad är det vi sjunger?«. Senare kom det upp frågor om hur skådespelarna ska förhålla sig till att vara på scenen utan repliker under stora delar av föreställningen, hur man löser slutscenen med katten i ryggsäcken och om vissa av killarnas roller är stereotypa. Efteråt säger Daffyd:
– Att ha alla på scenen bygger på att man har ett högt tempo i dialogen, precis som många ungdomar pratar – snabbt, ibland utan att lyssna på varandra, utan att stanna upp eftersom de då skulle vara tvungna att tänka efter vad som egentligen pågår. Och att de tyckte att killarnas roller var stereotypa var oroande! Jag skrev min avhandling i teatervetenskap om queerteori …
Precis som under tidigare år kommer alla pjäserna att finnas tillgängliga genom Amatörteatrarnas riksförbund, efter att festivalerna under Länk 2016 är avklarade. Det är en unik pjäsbank som håller på att byggas upp och som också används flitigt i hela landet, särskilt under de år då Länk inte arrangeras.
Nytt inför 2017/2018 är planer på en masterutbildning i »applied drama«, med fokus på arbete med unga ensembler, i samarbete med teatervetenskapen på Stockholms universitet och med Stockholms dramatiska högskola. Utbildningen skulle bestå av vissa teoretiska kurser och en praktisk del som består av att sätta upp en Länk-pjäs inom projektet. Det ser ljust ut för Länk, som förhoppningsvis kan fortsätta att vara en kraft inom svensk teater att räkna med i framtiden.
Sara Beer
Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2015 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826