När konst och pedagogik krockar (ur nummer 2-3/2020)

 

 

Foto: Amelie Herbertsson

 

Drakungar, Teater 23, med manus och regi av Iben West. På bilden syns Josefin Larsson (längst fram) och Elin Rusk.

 

 

Hur mycket behöver teatern anpassa sig för att stämma in med skolans pedagogiska mål? Moa Skimutis har talat med tre teatergrupper i Skåne om när skolans resultatinriktade läroplan och teaterns uppdrag kan kollidera.

 

I skolans läroplan talas det om vikten av tydliga mål och resultat, det barnen upplever på skoltid ska gå att omsätta i användbar kunskap. Men det synsättet kan bli ett problem när man bedriver scenkonst för barn och unga, menar Leila Åkerlund, konstnärlig ledare för Teater Sagohuset i Lund.

– Ett misstag som lätt uppstår när något ska vara pedagogiskt är att man tror att det måste vara väldigt tydligt. Men i tydligheten försvinner möjligheten för olika individer att tolka på olika sätt – och det är det som är konst!

En intressant trend som hon ser är att kommuner inrättar läsombud på skolorna.

– Läsombuden går på möten på betald arbetstid och ersätts av vikarier när de är borta. Men om ett kulturombud ska gå på en av Teater Sagohusets föreställningar så sker besöket på kvällen och på obetald arbetstid.

Uppfattar du det som att skolans budskap är att läsning av litteratur är viktigare än att ta del av teater?

– Läsmålen är mer tydligt uttalade än en teaterupplevelse. Det är skolledningen och rektorerna som bestämmer över insatserna som görs i skolans värld. Jag skulle vilja kommunicera med rektorerna om detta. Når vi inte barnen i skolan så når vi inte heller vårt mål.

Det har också blivit allt vanligare att lärarna säger till Teater Sagohuset: »Vi har inga pengar, men vi kommer gärna till er på vår Skapande skola-peng.« Många lärare vittnar om att de har mycket på sitt bord, berättar Leila Åkerlund, men det handlar även om skolledningens prioriteringar.

– Vi kan i vår direktdialog med lärarna se att det finns intresse för att besöka teatern och se föreställningar. Men! Det är mycket annat som distraherar lärarna, till exempel kan det vara svårt att få ihop den personal som behövs för att gå på teater och kulturombuden har inte längre några pengar att hantera.

Ett av grundproblemen för många teatrar är att skolans värld är pressad med sina kunskapsmål, anser Leila Åkerlund, där tydlighet och nyttoperspektiv premieras.

– En god scenkonstupplevelse är ju tolkningsbar. Jag tror mycket på att erbjuda skolorna pedagogiska efterarbeten, att ge övningar och underlag för diskussioner.

Teater Sagohuset påbörjade i mitten av april deras repetitioner av Insektsorkestern – i regi av Anders Blentare, som även skrivit manus – med utomhuspremiär i slutet av maj.

– Vi skulle egentligen ha turnerat med föreställningen Pojken och Stjärnan av Barbro Lindgren, i regi av Pelle Öhlund, under mars och april. Men den har blivit inställd och framflyttad på grund av corona.

 

 

 

Foto: Christer Järeslätt

 

En god scenkonstupplevelse är ju tolkningsbar. Jag tror mycket på att erbjuda skolorna pedagogiska efterarbeten, att ge övningar och underlag för diskussioner.

Leila Åkerlund

 

På Teater 23, i centrala Malmö, jobbar kommunikatören och turnéläggaren Mario Castro Sepulveda. Teater 23 får verksamhetsbidrag på statlig, regional och kommunal nivå, det vill säga från Statens kulturråd, Region Skåne och Malmö stad.

– Vi är en gammal anrik frigrupp i Malmö och det är vi ytterst medvetna om. Vi marknadsför oss mot vuxenvärlden, men kärnan i vår verksamhet är för en ung publik.

Mario Castro Sepulveda berättar att det finns många gatekeepers mellan teatern och deras målgrupp, såsom lärare, föräldrar och kultursekreterare.

– Vi har inga dramapedagoger på teatern och därför har vi inte så många samarbeten med Skapande skola heller.

När det handlar om den pedagogiska aspekten samarbetar Teater 23 ofta med Teater Reagera, en interaktiv teatergrupp som jobbar med Forumteater.

– Deras pedagoger kommer till repetitionerna och pratar med målgruppen. Plus att de under resans gång jobbar nära mig och regissören.

På Teater 23 är det viktigt att föreställningarna står för sig själva. Mario Castro Sepulveda anser att det finns ett enormt värde i att unga möter professionell kultur när det gäller skådespeleri, ljussättning, ljud, scenografi och musik.
Under våren spelades Drakungar på teatern, en fantasyberättelse som handlar om kampen mellan två smådrakar och upplevelsen att få ett småsyskon.

– Vi är konstnärer. Vi är inte pedagoger eller dramapedagoger. Men vi är väl medvetna om vad som finns i skolans värld, som mobbing och att barn far illa. Kulturintresserade barn kan ju bli framtidens kulturarbetare inom scenkonst.

Hur lätt är det att sälja in föreställningar till skolorna?

– Jag säljer sällan direkt till skolor, istället jobbar vi hårt för att hamna på utbudsdagar. Vi går direkt på de regionala riksteaterföreningarna, olika regionförbund och kulturförvaltningen där kultursamordnare och kultursekreterare sitter. På så sätt får vi komma med i en kulturkatalog eller på en utbudsdag.

Utbudsdagar vänder sig till arrangörer som arbetar med kultur för barn och unga och där scenkonstnärer erbjuder sina tjänster för att utveckla kulturutbudet i sina regioner.

2011 började kultursamverkansmodellen införas i landet. Den innebär att varje region får en samlad summa statliga medel att fördela till regional kulturverksamhet i respektive region, en fördelning som regeringen tidigare skötte. Modellen har av regeringen beskrivits som en av de största kulturpolitiska reformerna någonsin.

Hur har samverkansmodellen påverkat er?

– Vi får en större möjlighet att bidra med vår expertis och erfarenhet när det gäller de olika samverkansprocesserna. Vi blir inbjudna av Region Skåne till att göra medskick till den regionala kulturplanen, vi får chans att ingå i nätverk bestående av oss skånska kulturaktörer och vi får en större möjlighet till olika former av bidrag och stöd.

Men det är stora skillnader från kommun till kommun. Ett problem som Mario Castro Sepulveda ser är att alla kommuner inte har ett Folkets hus eller ett kommunhus med scen – det saknas spelplatser.

– Dock kan vi skapa ett magiskt teaterrum i en gympasal. Bara för att något är stort och häftigt är det inte likställt med konstnärlig kvalitet. Vissa pjäser behöver bara en person, ett klassrum, en ryggsäck – och det blir magi.

 

 

 

Foto: Jan Vesala

 

Pojken och stjärnan, Teater Sagohuset, Barbro Lindgrens bok i dramatisering och regi av Pelle Öhlund. På bilden syns Åsa Hörling och Åsa Ahlander.

 

2019 fick Region Skåne, som enda region i landet, minskat statligt stöd. Det var en direkt följdeffekt av att det nya borgerliga regionstyret sparade in 17 miljoner kronor på kulturnämnden – en åtgärd som hade stor inverkan på teatergrupperna i Skåne (läs mer om detta i nummer 2-3/2019 av Teatertidningen). Men under loppet av några dagar samlades cirka 40 organisationer inom det fria skånska kulturlivet och hundratals scenkonstnärer på kulturhuset Inkonst i Malmö, för att göra motstånd mot beslutet eftersom det hotade överlevnaden för regionens frigrupper.

– Vi protesterade och skrev debattartiklar. Det är alltid lätt att spara in på kultur utifrån ett vinstperspektiv, säger Mario Castro Sepulveda.

Resultatet blev att Region Skåne till slut återinförde, från och med 1 januari 2020, de sökbara utvecklingsbidragen för det fria kulturlivet i regionen.

– Jag hoppas att politikerna förstod att det faktiskt inte var så lätt att ta bort pengar. Vi behöver mångfalden. Ju mer scenkonst för barn och unga, desto bättre.

Hur ser ni på det konstnärliga arbetet kopplat till barnteater?

– Vi är mycket bättre på den yngre publiken än den äldre. Vi vet vilka uttryck som funkar och inte funkar och att det vi skildrar kan ligga nära den unga publikens egna liv. Om vi inte tar hänsyn till detta riskerar vi att föreställningen klingar falskt. En klass upphör inte bara för att föreställningen börjar, skoldagen och det sociala samspelet pågår samtidigt som vår föreställning spelas.

Tillbaka till Sagohusets Leila Åkerlund. Hon berättar att hon vid kollationeringar ofta lyfter fram ett citat av Lennart Helsing: »All pedagogisk konst är dålig konst. Men all god konst är pedagogisk.«

– Jag brukar använda det citatet när vi både har konstnärer och pedagoger i ensemblen och vi ska prata om hur vi ska jobba.

Nu när Skapande skola-pengarna blivit mer villkorade, så att den konst som eleverna får ta del av måste ingå i en pedagogisk verksamhet – har det skapat några problem?

– Det finns utmaningar i det och en lösning som vi ser är att anställa en pedagog till Teater Sagohuset. Jag har svårt att se hur det ska gå till annars. Efterfrågan på Teater Sagohusets pedagogik ökar för varje år.

Men ska inte teater vara teater? Vad händer med den konstnärliga verksamheten när man hela tiden måste se till nyttoperspektivet?

– Jag tror att man som teater måste göra ett val. Nyttoperspektivet kan vara ett positivt problem där teatrar tar ställning till hur de vill jobba pedagogiskt och inte bara lägga arbetsbördan på de enskilda konstnärerna. Det handlar om att hitta en hållbar och väl fungerande strategi.

Leila Åkerlund poängterar att Sagohusets uppdrag är att nå ut till barn och unga, medan skolan ska föra barnens talan och se till att barnen kommer till teatern.

– Samtidigt ska vi inte vattna ur vår konstnärlighet. Att försöka hålla den högsta konstnärliga kvaliteten och samtidigt fuska med den pedagogiska kvaliteten är något som jag tycker är oerhört förmätet.

Att hitta bryggan mellan skolans värld och teatrarna är av stor vikt, anser Teater Sagohusets konstnärliga ledare och påpekar att just det är något som Backa Teater i Göteborg och Unga Klara i Stockholm ägnar sig åt.

– Båda teatergrupperna har en person anställd som hela tiden tänker utifrån skolans värld. På deras hemsidor finns bra utformat lärarmaterial kopplat till specifika föreställningar.

Något sådant arbete existerar ännu inte i Skåne, berättar hon, det finns helt enkelt inte de resurserna i det fria kulturlivet.

– Men det är det vi kämpar för! Vi vill ju inte göra massa scenkonst som ingen kommer och ser.

 

 

 

Foto: Alexander Tenghamn

 

Farligt, Banditsagor, med manus av Alexandra Loonin. På bilden syns Sanne Ahlqvist Boltes (längst fram), Oskar Stenström och Ronja Svedmark.

 

Oskar Stenström är skådespelare och verksamhetsledare på Banditsagor i Malmö. Under våren har gruppen spelat föreställningen Farligt för högstadiet, ett thrillerartat tonårsdrama som utspelar sig i en skolbuss. Publiken får sätta på sig hörlurar och skådespelarna använder mikrofoner, på så sätt skapas en nästan filmisk upplevelse. Banditsagor har jobbat med ljudet som kollega sedan 2015.

– Jag måste förhålla mig till ljudet på samma sätt som jag förhåller mig till mina motspelare, säger Oskar Stenström.

Han tycker att det är en osäker tid just nu inom kulturpolitiken, med mycket nedskärningar. Han menar att det är en missvisande bild, när folk pratar om att det satsas på kulturpolitik.

– Tittar du på det i ett helhetsperspektiv går det stadigt neråt, bidragen blir mindre och färre. Det påverkar branschen, från arrangör till aktör till publik. Det är många som är oroliga. För det tar lång tid att bygga upp kultur och det går fort att rasera kulturlivet.

Själv tycker han att Banditsagor har en bra regional spridning och att de i sina produktioner når många barn och unga. Gruppen får, precis som Teater 23, stöd från alla tre instanser – Malmö stad, Statens kulturråd och nyligen ett årligt långsiktigt stöd från Region Skåne.

Men om han blickar framåt några år så känner både han och gruppen sig enormt oroliga inför nästa val.

– Om det till exempel skulle bli en ny koalition mellan Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna känner vi att kulturpolitiken inte är det som kommer premieras, att det är något som man kommer satsa på i ännu mindre skala än nu. Vi är oroliga för vad som ska hända i branschen, och det handlar inte bara om oss utan om alla våra kollegor också.

 

Det är många som är oroliga. För det tar lång tid att bygga upp kultur och det går fort att rasera kulturlivet.

Oskar Stenström

 

Något annat som har oroat Banditsagor och alla andra teatergrupper under våren är coronapandemin, som bröt ut under skrivandets gång av den här artikeln. Det har självklart också påverkat de här tre gruppernas verksamhet.

Eftersom Banditsagor har stöd från Kulturrådet till Skapande skola-projekt, och från kommunen, räknar de med att i de fall där skolorna avbokar föreställningar kan de ändå fakturera. En av teaterns uppsättningar har blivit utvald till årets Bibu (nationell scenkonstbiennal för barn och unga), som nu har ställts in likt många andra festivaler.

– Det är vi otroligt ledsna över. Att få medverka med en juryutvald produktion hade betytt mycket för oss som aktör inom fältet, säger gruppens producent Karin Frankenstein.

Leila Åkerlund berättar att Teater Sagohusets arrangörer i dagsläget har avbokat föreställningar motsvarande cirka 400 000 kronor, under mars och april.

– Som det ser ut nu klarar vi oss utan alltför stora inskränkningar på personal under våren och sommaren. Men det kommer att se betydligt värre ut i höst, om inte allt återgår till det normala snart.

När denna artikel skrivs, i mitten av april, har Teater 23 ännu inte behövt ställa in några föreställningar för förskolebarn, det vill säga på sin egen scen i Malmö.

– Så länge som vi har bokade föreställningar och en frisk ensemble fortsätter vi att spela. Vi har kontinuerlig kontakt med kulturförvaltningen kring detta. Men när det gäller våra turnéföreställningar har hela vårsäsongen tyvärr blivit inställd. I största möjliga mån försöker vi att flytta vårens föreställningar till hösten, säger Mario Castro Sepulveda.

 

 

 

Foto: Amelie Herbertsson

 

Bara för att något är stort och häftigt är det inte likställt med konstnärlig kvalitet. Vissa pjäser behöver bara en person, ett klassrum, en ryggsäck – och det blir magi. 

Mario Castro Sepulveda

 

Banditsagor har under flera år spelat för förskolan och har inarbetade kanaler där. Farligt är deras första föreställning för högstadiet. De fick höra från flera håll att det är en svår målgrupp.

– Att spela för högstadiet är något annat än att spela för yngre barn. Det är så mycket runt omkring som tar uppmärksamhet i den åldern och då krävs det att det finns eldsjälar på skolorna. Det är många vikarier och utarbetade människor i skolan, men det är en del av ett större problem, säger Oskar Stenström.

Anledningen till att Banditsagor kan göra exklusiva föreställningar med endast 30 platser i en buss är deras förhållandevis stora ekonomiska stöd.

– Annars skulle detta aldrig gå.

Oskar Stenström tycker tendensen att kulturen har krav på sig att den ska kunna användas pedagogiskt i skolan är fel och menar att all bra kultur är just pedagogisk.

– Har du mycket kultur i skolan får du på köpet bättre betyg i kärnämnena, som matte, svenska och engelska. Det är inget att diskutera. Ge barnen mer kultur så får de bättre betyg. Punkt.

 

Moa Skimutis

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 2-3/2020 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826