Foto: Ute Langkafel/MAIFOTO

 

»Zement«, Maxim Gorki Theater, är skriven av Heiner Müller och regisserad av Sebastian Baumgarten. På bilden syns Falilou Seck,, Mateja Meded, Sesede Terziyan, Aram Tafreshian och Peter Jordan.

 

 

 

De arbetar medvetet med att bredda representationen på scen och berättar historier som undersöker frågor kring etnicitet, genus och klass. Birgitta Haglund har träffat Jens Hillje som är konstnärlig ledare för Maxim Gorki Theater i Berlin, en av Tysklands främsta spjutspetsscener.

 

En stor publikskara har samlats på torget framför Maxim Gorki Theater. Det hörs spridda och kanske smått förvånade skratt. Där pågår en gatuteaterföreställning, båda kvällarna i juni som jag är på väg till Gorki Theater för att se deras uppsättningar av »Meteoriten« och »Zement«.

Det är inte konstigt om skratten är förvånade. »Flüchtlinge fressen – not und spele« (»Sluka flyktingar – förtvivlan och spel«) är en drastisk och högaktuell historia som Zentrum für politische Schönheit (Centrum för politisk skönhet) bjuder på, i denna samproduktion med Gorki Theater. För att »fira« det i våras klubbade avtalet mellan EU och Turkiet – där EU gav ekonomisk ersättning till Turkiet i utbyte mot hårdare kontroller mot gränsen till Grekland för att på det sättet drastiskt minska flyktingströmmarna in i Europa – har denna grupp, som beskriver sig som en insatsstyrka som strider för medmänsklighet, låtit bygga en arena med fyra libyska tigrar. Under föreställningen söks det efter människor som är villiga att låta sig ätas levande av tigrarna. Detta som en bild för EU:s nuvarande flyktingpolitik, vars grymhet här jämförs med de barbariska spelen i antika Rom.

Att Maxim Gorki Theater, som i augusti gästspelade under Bergmanfestivalen (se artikel här intill), i och med detta samarbete lyfter fram flyktingfrågan är ingen tillfällighet. Sedan den nya ledningen tog över har teatern fått en ny inriktning och frågor kring bland annat migration, främlingskap, representation och mångfald står högt på deras agenda. Det är också vanligt att de har olika sidoarrangemang i anslutning till sina uppsättningar, det kan handla om utställningar, festivaler, eller som i det här fallet, en gatuteaterföreställning.

Teaterns repertoar kretsar just nu kring en övergripande frågeställning: Hur har vi blivit de vi är nu och vilka vill vi vara i framtiden? Men framför allt: vilka är vi? Jag träffar Gorki Theaters chefsdramaturg Jens Hillje, som sedan 2013 leder teatern tillsammans med Shermin Langhoff, på teaterns uteservering. Han är ledigt klädd i jeans och skinnjacka och hälsar glatt, innan han hämtar kaffe och mineralvatten åt oss. När jag inleder med att undra varför de har valt att utgå från frågeställningen »Vilka är vi?« tystnar han och ser fundersam ut.

 

Foto: Esra Rotthoff

 

Var det en svår fråga? Vi kan börja i en annan ände …

 – Jag behöver två timmar enbart för att kunna besvara det där ordentligt. Men det är kanske bra att starta där.

Han förklarar att i Tyskland debatteras det, precis som i Sverige, ifall mångfalden de har idag är ett samhälle som de önskar sig, eller om det istället är ett hot mot tysk kultur.

– Vad nu tysk kultur är för något?

Sedan tar han ny sats och börjar om, genom att blicka bakåt. För 15 år sedan ändrade Tyskland en av sina lagar, och enligt den nya lagen ska alla som är födda i Tyskland räknas som tyskar, inte enbart de med tyska anfäder:

– Vi har blivit ett immigrationsland. Vår befolkning har olika bakgrunder, så begreppet mångfald i kontrast till renhet har blivit viktigt för vår teatergrupp att undersöka.

Två begrepp står mot varandra i den tyska debatten, dels »befolkningen« som inbegriper alla som är tyska medborgare, oavsett etnicitet, dels »folket« som enbart inkluderar dem med tyska anfäder.

– Begreppet »folket« bygger på idén att de som ingår i den gruppen kommer från en homogen och gemensam, om än konstruerad, bakgrund. Det vill säga en nationalistisk syn på vad ett folk är – nazisternas idé om Tyskland. Men vi har varit en mixad befolkningsgrupp under århundraden, så idén om ett homogent folk är feltänkt från start.

Jens Hillje är själv född i Tyskland, men delvis uppvuxen i Italien. Hans föräldrar flydde från Östtyskland till väst.

– Jag var den första i min familj som hade möjlighet att utbilda mig på universitet. Nästan alla kollegor jag har haft på olika teatrar kommer från akademiska familjer. Det här med klass är också en aspekt av vad Gorki handlar om.

Vi återkommer till det.

 

Mitt i kulturarvet

 Gorki Theater ligger vid Unter den Linden, på Museumön i Berlin där de stora muséerna tronar. I närheten finns bland annat det välkända Humboldt-universitetet och slottet.

– Vi ligger mitt i hjärtat av det tyska kulturarvet, i ett symboliskt centrum för vad tysk kultur har handlat om. Du har Kungliga operan på andra sidan gatan. Den här teatern är byggd 1827 som en motpol till det Operan stod för.

Teatern byggdes av Berlins sångakademi, och fungerade på den tiden som ett konserthus. Berlins sångakademi sägs vara världens äldsta mixade kör. Deras ambition var att kören skulle innehålla en mångfald av till exempel samhällsklasser och åldrar – som en blomsterträdgård. Något som har inspirerat dagens Maxim Gorki Theater.

 

»Vi har varit en mixad befolkningsgrupp under kanske de senaste två tusen åren. Så idén om ett homogent folk är feltänkt från start.«

Jens Hillje

 

Berlins stadsteater

Shermin Langhoff, som ursprungligen kommer från Turkiet, var senast konstnärlig ledare för Ballhaus Naunynstrasse, i Kreuzberg, och Jens Hillje har tidigare arbetet på den teatern som dramaturg och dramatiker, liksom som en del av den konstnärliga ledningen för Schaubühne. Hillje beskriver hur konstnärliga ledare i Tyskland tar med sig stora delar av sitt konstnärliga team när de byter arbetsplats. Det är alltså inte bara den konstnärlige ledaren som byts ut, utan en stor del av teaterns anställda. Han kallar det för »konstnärliga familjer« som flyttar runt. För Gorki Theaters del innebär det numer att nästan samtliga i personalen har en mångkulturell och mångfaldig bakgrund.

– Shermin Langhoff och jag startade ett nytt och annorlunda kompani när vi kom hit, eftersom vårt team representerar hela Berlins samhälle. Det är ett väldigt mixat kompani. Bara hälften av skådespelarensemblen bär tyska familjenamn. Det är en stor sak här, vi spräckte ett glastak, för på de andra fyra stora teatrarna i Berlin har runt 90 till 95 procent av personalen tyska familjenamn. Vi försöker spela teater som representerar hela staden och gör projekt som ifrågasätter och kritiserar samhället och dess konflikter. Vi kallar oss också för Berlins stadsteater.

En tredjedel av Berlins befolkning betalar skatt för institutionsteatrarna, utan att själva vara representerade där, påpekar Jens Hillje, och syftar på dem med migrantbakgrund. Det finns en önskan, från Gorki Theaters sida, att »ta över makten« när det gäller vilka som representeras på scen och i deras berättelser. Hillje liksom vidgar begreppet:

– Även om du exempelvis har en turkisk bakgrund representerar du inte bara den gruppen. Vi har många produktioner som visar på hur någon från en specifik grupp i samhället representerar sig själv och den gruppen, men samtidigt också hela samhället. Idén om mångfald är landets framtid. Det är därför det är så mycket tal om Gorki Theater.

 

En fråga om klass

Gorkis projekt lyfter fram frågor kring genus, klass och etnicitet, förklarar Jens Hillje, nästan i sann agitpropanda.

– Många i vårt konstnärliga team kommer från arbetarklassfamiljer. Glastaket vi har spräckt handlar kanske inte så mycket om kultur och etnicitet, utan kanske mer om klass. Tyskland anses inte längre ha problem med arbetar- eller underklass, utan med migranter. Så det som var en social fråga för tjugo år sedan har idag blivit en kulturell fråga, vi har etnifierat sociala frågor.

Tror du att teater kan påverka och förändra samhället …

– Ja, det är klart jag gör, svarar han, med ett hjärtligt skratt. Om vi till exempel tar »Meteoriten«, som du såg, det är inte så många av de fem institutionsteatrarna i Berlin som ger föreställningar om queera frågor. De allra flesta av deras uppsättningar handlar om majoritetsgrupperna och deras problem.

Pjäsen är inspirerad av Ovidius »Metamorfoser« och är skriven av Sasha Marianna Salzmann, som tidigare var konstnärlig ledare för Gorkis scen Studio R, under tre år. Hon immigrerade från Ryssland till Berlin under 90-talet och är nu deras husdramatiker. Hennes pjäs håller en humoristisk och ganska lättsam ton, även om den behandlar tunga ämnen. Alla rollerna är inflyttade »nytyskar« och visar upp ett spektrum av olika identiteter – israel, arab, ryss, bög, lesbisk, trans … Det är en känslosam föreställning, enkel att ta till sig, som visar på svårigheterna att bli accepterad som queer, önskan att söka sig en ny identitet, ett nytt jag, och något så allmängiltigt som längtan efter att hitta hem.

 

Foto: Ute Langkafel/MAIFOTO

 

»Metoriten«, Maxim Gorki Theater, är skriven av Sasha Marina Salzmann, husdramatiker på teatern, och regisserad av Hakan Savaş Mican. På bilden syns Mehmet Ateşçi, Dimitrij Schaad och Thomas Wodianka. 

 

 

Komplexa identiteter

Jens Hillje nämner även Yael Ronens uppsättning »The situation«, som ett exempel på hur de med sina berättelser breddar representationen på scen. Ronen är för övrigt Gorki Theaters huvudregissör. »The situation« öppnade deras vårsäsong och blev utsedd till Theatertreffen 2016. I pjäsen flätas de olika skådespelarnas personliga bakgrunder i Mellanöstern samman med Mellanöstern-konflikten.

– Det speciella med Gorki är att skådespelarna alltid kan bearbeta sin biografi, att utgå från sina egna liv, men de är inte tvungna att göra det. Det finns alltid en möjlighet att kliva fram och vara tydlig med vem du är, men du kan också kliva tillbaka och representera någon helt annan. Du ska inte bli reducerad till enbart din bakgrund. Vi har alla komplexa identiteter.

Skådespelarstilen i »Meteoriten« är direkt och rakt på, påpekar Jens Hillje, medan spelstilen i »Zement«, den andra föreställningen som jag såg på Gorki, är mer stiliserad och förhöjd. Heiner Müllers pjäs från 1972 bygger på Fyodor Gladkovs novell med samma titel. Pjäsen utspelar sig 1921 och handlar om en rysk man som återvänder som en revolutionär hjälte, men istället för att möta ett socialistiskt samhälle konfronteras han med hunger, resignation och rädsla. Huvudpersonen har kommit tillbaka till ett samhälle som inte längre behöver hjältar som honom. Och hans forna arbetsplats, cementfabriken, är på väg att gå i graven. Fabriksarbetarna har sina arbetsskjortor målade direkt på huden, som ett slags fernissa, men under föreställningens gång nöts motivet bort så att skådespelarna ter sig alltmer avklädda och kanske utsatta. Gestaltningen är uttrycksfull och formsäker, energin hög, med bitvis humoristiska koreografier och dansinslag.

I båda föreställningarna används det bildprojektioner, vilket ju är vanligt på tyska scener, och i båda finns det kopplingar till antika myter, som exempelvis den om Prometheus och Hermafrodite.

– Vi använder den grekiska kulturen som ett resonansrum. Alla byggnaderna häromkring refererar också till grekisk kultur. Och i Grekland ansågs teatern vara samhällets kärna, så vi vill som stadsteater fungera som ett torg, en agora, där vi kan reflektera över vårt samhälle och vår demokrati.

Gorki Theater lyfter gärna fram de konflikter som skaver i samhället, men samtidigt är de noga med att som teater inte välja sida, förklarar Jens Hillje, när jag hör honom tala om deras arbete ett par månader senare på ett seminarium under Bergmanfestivalen. Det ska vara högt i tak där alla får uttrycka sina åsikter, även kontroversiella sådana. Ett annat sätt att vidga perspektiven är att skådespelarna på scen ibland får ikläda sig motpartens roll, berättar han. Om det till exempel handlar om Mellanöstern-konflikten kan den som är israel i ensemblen få spela pjäsens palestinier, och vice versa, som ett sätt att öka möjligheten att förstå den andra. Vilket Jens Hillje ser som teaterns kärna.

 

Mångfald på scen – och i publiken

Gorki Theaters breda representation på scen påverkar såklart vilken publik som söker sig till deras föreställningar. Deras publik sticker ut, jämfört med andra tyska teatrars. Här bör nämnas att de textar alla sina föreställningar på engelska, vilket antagligen breddar publiken ytterligare.

– Vår publik är väldigt blandad och kommer från många olika bakgrunder, vi har också den yngsta teaterpubliken i Berlin. Trettio procent är under tjugo år. Det beror på att vi ofta samarbetar med skolor.

Den unga publiken får alltid gå in via sceningången, där de kan se en skylt med en närvarolista på de skådespelare som ingår i föreställningen. Hälften av skådespelarnas namn är inte tyska.

– Det här är ett sätt att verkligen kunna påverka människor. Du kan föreställa dig vilka slutsatser ungdomarna drar – teater är något som är möjligt för dem också att hålla på med i framtiden. Och det här är även deras teater.

 

Vad söker ni efter för typ av pjäser?

– Vi sätter upp tre typer av pjäser: till att börja med klassiker som vi gör nytolkningar av. Förra året spelade vi »Körsbärsträdgården«.

Jens Hillje beskriver hur de konflikter som uppstår på scen, bland skådespelarna, också reflekterar dem som finns i »Körsbärsträdgården« och dess rollgalleri.

– Vi har många sådana stunder i våra föreställningar där skådespelarna går in i ett ambivalent läge: gestaltar de rollen, talar de i egenskap av samhällsmedborgare eller som konstnär …?

 

»… många tvivlar på att nyanlända eller andra grupper är kapabla att själva uttrycka sig konstnärligt. Den frågan, om de verkligen håller måttet, är en del av glastaket.«

Jens Hillje

 

Eller som sig själva?

– Ja, som sig själva, men inte enbart i egenskap av privatperson, kanske som både privat och politisk person. Den här ambivalensen hos skådespelarna kommer från Brechts estetik och tradition, att skådespelarna både är medborgare och aktörer på scen. Nuförtiden försöker vi modernisera detta och förnya det genom att leka med det autentiska: Nu tror du att jag är mitt verkliga jag eftersom jag talar direkt till dig, men det är bara en annan roll jag spelar, att jag är privatperson nu.

Utöver nytolkningar av klassiska pjäser framför de nyskrivet material, som exempelvis »Meteoriten«. De spelar även pjäser av progressiva tyska dramatiker och författare som Bertolt Brecht, Rainer Werner Fassbinder och tidigare nämnde Heiner Müller.

Oftast jobbar de utifrån devising-metoden, där hela ensemblen är involverad i skrivandet och arbetar fram texten under repetitionsprocessen.

– Dramatikerna skriver direkt för skådespelarna och vi håller en hel del workshops innan vi sätter igång, där vi talar om de frågor och teman som vi vill undersöka.

 

Desintegration härnäst

Tidskriften Theater Heute valde 2014 Maxim Gorki Theater till årets teater i de tyskspråkiga länderna. De har fått flera andra priser också.

– Jag tror vi blir uppskattade för att vi står för en bra och riktig idé, kulturellt och politiskt, att bredda representationen, men många tvivlar på att nyanlända eller andra grupper är kapabla att själva uttrycka sig konstnärligt. Den frågan, om de verkligen håller måttet, är en del av glastaket. Helt enkelt för att du växer som konstnär om du får möjlighet att arbeta.

Som ett sätt att ytterligare öppna upp teatern har de nu startat en exilensemble, vars medlemmar alla befinner sig i exil och har tillfälliga uppehållstillstånd, berättade Jens Hillje under tidigare nämnda seminarium. På Gorki Theater erbjuds de möjlighet att genomföra projekt under en kortare tid. Han avslöjade också att temat för säsongen 2017 blir begreppet »desintegration« och beskrev att många idag har bilden av att Gorki Theater har lyckats fullt ut med integrationen och att det arbetet i samhället därmed är slutfört, för nu finns Gorki Theater. Då tycker Jens Hillje det är dags att problematisera deras eget arbete med integration och förändra den gamla bilden av teatern, för att istället skapa en ny. Vem ser inte fram mot detta?

 

Birgitta Haglund

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

Foto: Bilge Öner

I »Pavlovs tispe«, som är en samproduktion mellan Den mangfaldige scenen och Brageteatret, berättar Camara Joof om sina erfarenheter av att vara kvinna, svart och bisexuell.

Hur påverkas vi av hur andra människor betraktar oss, vad gör det med vår självbild och vår blick på samhället? Det är frågor som norska scenkonstnären Camara Joof ställer med sin föreställning »Pavlovs tispe«, som spelades under Bibu i Helsingborg. På ett humoristiskt och tankeväckande sätt utgår hon från sitt eget liv för att diskutera rasism och fördomar.

På Bibu rådde det ingen tvekan om vilka ämnen som är mest brännande i Teatersverige just nu. Många seminarier och även föreställningar lyfte frågor kring representation och normkritik. Det diskuterades hur scenkonst för barn och unga kan belysa, och bryta mot, seglivade samhällsstrukturer. Hur teatern kan åstadkomma en förändring. Även högerextremism och rasism berördes. Projektet Shadowland, kopplat till svenska Assitej, som vi skrev om i nummer 2/2016 av Teatertidningen, medverkade inom Bibus ram. Shadowland hade bjudit in fyra föreställningar och arrangerade fem seminarier som kretsade kring hur rasism skildras på dagens scener för barn och unga, även med ett internationellt perspektiv, och hur vi kan arbeta fram strategier för att närma oss frågor kring rasism. En av de inbjudna föreställningarna var »Pavlovs tispe«, av och med Camara Joof, som är en samproduktion mellan Den mangfaldige scenen och Brageteatret. Joof medverkade också i Shadowlands seminarium »Den vita scenen«.

I »Pavlovs tispe«, som är ett slags stand up-show med ett inbjudande och lättsamt publiktilltal, berättar Camara Joof om sina upplevelser av att vara afronorsk kvinna. Om känslan av att inte höra hemma. Hon beskriver bland annat hur hon ända sedan barnsben har blivit tagen för att vara prostituerad, gång på gång. Hon berättar om sin bisexualitet och hur den har tagits emot. Och hon talar även om sina mindre angenäma sidor, utan att framställa sig själv som ett offer. Man kan se hennes show som autofiktion i Knaussgårds anda, men givetvis med ett helt annat perspektiv.

»Pavlovs tispe« betyder Pavlovs tik, det är ett skällsord på norska, i stil med bitch. Titeln refererar till psykologen Ivan Pavlovs behaviorism och hans tankar om betingning.

– Jag har reflekterat kring hur samhället ser på mig och det faktum att hur jag blir bemött också påverkar mitt förhållande till min kropp och hur jag ser på mig själv.

Under föreställningen ställer hon en central fråga till publiken: hur formar andras blick på oss vår blick på oss själva – och vår syn på världen?

– Bara det att jag under min ungdom så sällan fick se mig representerad i en positivt laddad rollkaraktär på tv … Det gör att man nästan börjar känna sig osynlig, irrelevant. Att samhället inte värderar en.

Började censurera sig själv

Camara Joof är uppväxt med sin familj i Sandefjord och flyttade på egen hand till Oslo när hon var 17. Det var där hon på allvar blev medveten om att hon beroende på sin hudfärg betraktades som annorlunda. En upplevelse som skapade ett slags självcensur.

– Min klädstil ändrade sig drastiskt, inte för att jag gillade just de kläderna utan för att jag ville se seriös ut, bli tagen på allvar. Och jag började släta ut mitt lockiga hår.

Känslan av utanförskap manade också fram beteenden hos henne som hon inte tyckte om. I sin föreställning avslöjar hon att hon en period aldrig satte sig bredvid en annan svart person i kollektivtrafiken:

– Jag stod hellre upp för jag var så rädd att samhället skulle tänka att vi skulle se ut som ett kriminellt gäng om vi satt bredvid varandra. Det blev nästan som en internaliserad rasism.

Jag kände det som ett feministiskt ställningstagande, att jag hade rätten på min sida, här satte jag minsann den här neandertalkulturen på plats. Men det var ju inte produktivt.

Hon delger publiken sina tillkortakommanden och stunder när hon själv har gått för långt. Som när en muslimsk man, en vän till hennes pappa, vägrade ta hennes hand när han skulle hälsa. Det var långt ifrån första gången hon råkade ut för detta. De befann sig i en rulltrappa, på en tågstation. Hon blev så provocerad att hon demonstrativt gned sin kropp mot mannens, puffade undan honom, tog hans tunga bagage och bar iväg med det, hela vägen till tåget.

– Jag kände det som ett feministiskt ställningstagande, att jag hade rätten på min sida, här satte jag minsann den här neandertalkulturen på plats. Men det var ju inte produktivt. Vem är jag att tvinga människor att förhålla sig till min kropp?

Mångkulturellt alibi

Camara Joof började sin artistbana som musiker. Hon sjunger fortfarande i två olika band – hip hop-trion Evig poesi och industripopbandet Sid Savant – men är inte lika aktiv längre. Hon har ingen skådespelarutbildning i ryggen, fast just nu har scenkonsten tagit över i hennes liv. Hon var med och grundade norska barn- och ungdomsteatern Den mangfaldige scenen 2007, där hon var projektledare och dramapedagog. Idag har hon lämnat Oslo för Köpenhamn och är mindre involverad i den scenen, men medverkar under året i en av deras teaterproduktioner.

Under seminariet »Den vita scenen« gav hon ett välformulerat, påläst och nyanserat intryck. Inte helt förvånande har hon erfarenhet av att jobba politiskt inom scenkonsten.

– Jag har bland annat gett råd kring hur olika norska konstinstitutioner kan arbeta med mångfaldsfrågor och med jämställdhet.

Det har främst skett i hennes arbete med Den mangfaldige scenen. Men hon har också haft inflytande i dessa frågor i sina jobb för CKI, Det danska centret för konst och interkultur, för Norsk publikutveckling, som är en rikstäckande medlemsorganisation för konstinstitutioner, och för Trap, Office for transnational arts production, som arbetar för att ändra på maktstrukturer inom konstvärlden. Där ingår hon i styrelsen. I det arbetet har hon märkt att de norska institutionsteatrarna är villiga att ta in produktioner med mångkulturella förtecken, som Den mangfaldige scenens föreställningar.

– De visar ett tydligt intresse för att öppna upp, men de vet inte riktigt hur de ska gå till väga. De är rädda för att trampa fel.

Och de är inte så pigga på att erbjuda sina egna resurser till dessa gästspel, när det gäller till exempel hjälp med marknadsföring och press.

– Då märks det att vi mest fungerar som ett mångkulturellt alibi. Att de tycker vi ska vara tacksamma för att vi får lov att spela på deras scener. Det här stöter jag ofta på och jag brottas mycket med det just nu, hur jag ska förhålla mig till att jag förväntas vara så hemskt tacksam för att jag har fått en chans. Jag är 27 och har varit inom branschen i tolv år, jag har jobbat hårt och känner inte längre att jag ska behöva vara mer tacksam än alla andra som också jobbar hårt.

Som svart skådespelare blir hon lätt betraktad som just ett mångkulturellt alibi på scen.

– Folk antar ofta att jag är inkvoterad i branschen, så jag måste hela tiden bevisa min kompetens.

Hur tänker du kring det här med representation och vad det betyder?

– Jag tror det fortfarande är väldigt många som inte är klara över att de här strukturerna existerar. Det första vi måste göra är att prata om strukturerna och synliggöra dem. Vi med mångkulturell bakgrund måste dela våra erfarenheter. Jag tror många i samhället tänker att vi är färdiga med den här problematiken nu. Att det inte längre är något att diskutera.

Det behövs en medvetenhet kring maktstrukturer och en förändringsvilja också bland dem som själva har makten på teatrarna, enas vi om. Att få in människor med annan bakgrund även där är kanske viktigast, för det kommer sprida ringar på vattnet.

– Det handlar inte bara om vilka som står på scenen utan lika mycket om vilka som verkar bakom den, om alla leden ända upp till chefen.

Även scenkonstutbildningarna har såklart en framträdande betydelse för att påverka representationen på teatrarna framöver. Det norske teatret har med hjälp av statliga medel startat utbildningen Det multinorske, i samarbete med högskolan i Nord-Trøndelag, där de enbart utbildar studenter med en bakgrund utanför västvärlden. Det uppstod en debatt kring exkludering eftersom den största invandrargruppen i Norge, som är polacker, inte har rätt att söka den här utbildningen.

– Men det är i alla fall ett försök att öppna upp teatern och när studenterna är färdigutbildade är de garanterade ett års anställning på Det norske teatret, i ensemblen. Sedan får vi se om de andra teatrarna är intresserade, när dessa skådespelare ska ta sig vidare.

Tackade nej till N-ordet

Då Camara Joof fick klartecken och pengar för att producera »Pavlovs tispe« trodde hon först att »nu har allt ordnat sig«, men hon märkte ganska snart att hon av omgivningen fortfarande blev reducerad till en svart konstnär. Hon avslutar sin föreställning med att berätta om en konflikt som dök upp kring titeln. Kai Johnsen, som regisserat, hade ett titelförslag: »Camara show – en neger står upp«.

– Jag blev chockad, här trodde jag att jag skulle få göra något som var mitt, att jag var i ett sammanhang där jag kunde känna mig trygg.

Hur argumenterade regissören för sitt titelförslag?

– Han ville provocera. Men det är jag som blir provocerad, inte publiken. Jag spelar den här föreställningen för unga människor, på skolor, det hade bara varit kränkande för alla, och allra mest för mig, att använda den titeln. Den går emot allt det som jag jobbar för. Men det har varit helt fantastiskt att arbeta med Kai Johnsen och det är inte vem som helst som hade sagt okej till att jag använder mig av den här episoden i föreställningen. Det sätter ju honom i ett riktigt dåligt ljus.

Hon säger att hela arbetsprocessen med föreställningen har lärt henne mycket.

– Jag blev klar över att vare sig jag vill vara politisk eller ej, så blir det politiskt när en svart kvinna ställer sig på scen. Det är bara att acceptera det ansvaret och använda det. Om man inte vill att det ska upplevas som politiskt längre, då måste man arbeta politiskt med det. Så är det bara. Jag kommer inte undan det.

Jag tror att vi måste försöka tala med majoriteten också, om jag bara skulle spela mina föreställningar för dem som är eniga med mig skulle jag inte ändra på något alls.

Hon talade om detta även under Bibu-seminariet, hur tungt det kan vara att alltid känna att hon ska representera en hel grupp, aldrig bara sig själv. Vad gäller representationsfrågorna tycker hon ändå det är mycket som händer just nu, till exempel inom skådespelarutbildningarna i Norge och Danmark där antalet svarta studenter har ökat. Men det finns barriärer som vi inte har tagit oss över än, anser hon. En sådan handlar om hur vi reagerar på skådespelare som bryter på ett annat språk.

– I Norge kopplar vi mycket av vår nationalitet till vår språkliga identitet. När folk hör att min norska är utmärkt blir jag genast accepterad på ett helt annat sätt än om jag hade haft en brytning. Det gör det enklare för mig som skådespelare.

Det händer något med den konstnärliga gestaltningen när någon talar med brytning.

– Ja, men behöver det vara något dåligt? Varför kan det inte få färga publikens upplevelse? Jag märker av det här i min egen föreställning, jag startar med att under några minuter tala med den brytning som min far har. Och jag känner av en lättnad i publiken när jag slutar bryta.

Hon har fått kommentarer, särskilt från vuxna, om att de i starten befarade att det här inte kommer bli bra.

– Idén att vi förbinder kvalitet med det rena, norska språket tycker jag är riktigt oroande.

Jag var på ett Bibu-seminarium om feministisk teater för barn, där en man i publiken ställde frågan hur vi kan arbeta normkritiskt utan att de individer som befinner sig inom normen känner sig exkluderade, utpekade, skuldbelagda eller anklagade som grupp. Har du några tankar kring detta?

– Jag tror att vi måste försöka tala med majoriteten också, om jag bara skulle spela mina föreställningar för dem som är eniga med mig skulle jag inte ändra på något alls.

De som mister ett privilegium upplever det lätt som att de själva plötsligt blir förtryckta, menar Camara Joof. Ett sätt att komma förbi låsningarna mellan olika grupper är att skapa dialog.

– Efter min föreställning har jag alltid tjugo minuters eftersnack med ungdomarna och då brukar jag fråga om det kändes obekvämt att vara vit man i publiken. Om de tycker att jag skjuter över ett för stort ansvar på dem.

Hon tycker sig se att den här generationen vita män förstår att de själva är en del av problemet och frågar sig vad de kan göra för att ändra sitt beteende. De verkar villiga att ta sitt ansvar.

– Jag talar mycket med dem om vem som är ansvarig för att samhället fungerar på det här sättet, präglat av fördomar och rasism – att det är vi alla. Också jag har blivit formad av stereotyper och är med och sprider dem vidare.

Vidgade perspektiv

Det är tydligt i hennes föreställning att hon har ett ifrågasättande förhållande till sina egna perspektiv och hon förklarar att samarbetet med Kai Johnsen har varit avgörande för att vidga hennes blick på de frågor hon väcker.

– Han är en vit, heterosexuell cis-man i femtioårsåldern och har en maktposition. Jag har använt mig av hans blick, en man ur majoriteten, för att se hur han reagerar på de här frågeställningarna. Det har varit ovärderligt för att kunna se till att så många som möjligt kan förstå det jag försöker säga.

När de här ämnena skildras på scener i Sverige är det inte ovanligt att det finns en hel del aggressivitet, ibland något konfrontativt och uppfostrande, nästan anklagande. Fullt begripligt. Men din föreställning känns nedtonad, saklig, humoristisk och inbjudande. Även om där också finns en vrede, men den är samlad. Är det här något du har arbetat medvetet med?

– Ja, det här har jag tänkt väldigt mycket på. Jag är arg, på många sätt. När det kommer till den här majoritetsproblematiken har jag ofta lust att säga: »Fuck you, det är inte mitt problem om du känner dig kränkt.« Men jag är väldigt mån om min målgrupp och jag är inte arg på 17-åriga killar, det vore helt absurt. Jag talar till människor som ska ut i världen och jag önskar ge dem fler perspektiv på hur världen ser ut. Jag vill uppnå dialog, introducera sådana perspektiv som de inte så ofta ser på scener idag. Jag vill ge unga människor ett språk för sina upplevelser och understryka att alla historier har betydelse, också deras. När jag var 17 år önskade jag besatt att någon skulle haft de här samtalen med mig.

Birgitta Haglund

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 3/2016 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826