Hur bär sig teatrarna åt för att synas och höras i dagens intensiva reklambrus? Hur når de ut? Det har vi tittat närmare på i detta nummer. Vi har undersökt hur processerna ser ut kring några institutioners marknadsföringskampanjer. Dessa befinner sig just nu i ett läge där de både använder sig av traditionella metoder och av nya på internet. Vad gäller de fria grupperna har de mycket små medel att röra sig med och hamnar ofta i svåra val mellan att prioritera sitt konstnärliga uttryck eller att marknadsföra sig. Vi har talat med tre grupper. Vi har även låtit en illustratör och en filmregissör tycka till om några aktuella teateraffischer, vad de förmedlar och hur de når ut, samt intervjuat Kulturhuset Stadsteatern om hur de tänker kring sin affischestetik.

Lena Engqvist Forslund, chef för Teater Västernorrland, har tagit på sig ett utmanande men spännande uppdrag att få denna omorganiserade och sargade teater på rätt köl igen. Vi har träffat henne.

Tillsammans med scenkonstkollektivet Troja har regissören Lisa Färnström tagit sig an både klimat- och demokratifrågor. Vi har intervjuat henne.

Improvisationsteater har låg status i vårt land, samtidigt finns det litteratur där denna teaterform beskrivs som något närmast heligt. Läs Joachim Hiort af Ornäs essä om ämnet.

The Royal Court Theatre och The Guardian har i ett samarbete hittat nya arbetsmetoder för att göra brännande och aktuell teater utifrån nyhetsmaterial. Vi har intervjuat dem.

Christer Nylander, riksdagsledamot i Folkpartiet och författare, skriver i sin teaterkrönika om hur vi alla borde leva oss in i andra människors situation. Som skådespelare gör.

Numrets pjäs är Dimen Abdullas »Revolution«, som handlar om vår ofta komplexa relation till vår familj.

Malmö

Potatopotato spelar under våren »Sedlar – eller priset på allt men inget av värde«. Malena Ernman uttryckte sig nyligen kritiskt till att Birgit Nilsson, porträtterad i Wagners opera »Valkyrian«, ska pryda vår nya 500-kronorssedel (Wagner var en av Hitlers favoritkompositörer). Potatopotato plockar i sin nya produktion upp ett annat spår genom att iscensätta en diskussion om, av och med de svenska kulturpersonligheter som kommer att synas på Sveriges nya sedlar. Vem av dem är egentligen mest värd? Och varför är Sveriges nya representanter – Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld – så lika varandra? Urpremiär den 18 april.

Norge

På Det norske teatrets stora scen spelas under vårsäsongen tre uppsättningar. I Ibsens »Brand« (bilden), regisserad av Kjetil Bang-Hansen, möter publiken en tro så stark att den blir fundamentalistisk. Premiär den 9 januari.

Lars-Ole Walburn sätter upp Brechts »Mor Courage och hennes barn«. Walburn använder sig av Black Metal-musik för att gestalta pjäsens grymheter. Premiär den 13 februari.

   Foto: Erik Berg

Stockholm

Våren 2015 sätter Linus Fellbom upp Jaques Offenbachs opera »Hoffmans äventyr«, på Folkoperan. Det blir en bearbetad, nedstruken och annorlunda version, där vissa roller smälts samman. Offenbachs storslaget romantiska tongångar får möta andra musikgenrer, som klezmer, tango och chanson. Fellbom beskriver sitt uppdrag som »en delirisk dröm som går i uppfyllelse« och menar att denna opera är full av fantasier, groteskerier, mardrömmar, svartsjuka, ond bråd död och brinnande kärlek. Premiär den 4 mars 2015.

  Foto: Sören Vilks 

Göteborg och Helsingfors

Anna Takanens avskedsuppsättning på Göteborgs stadsteater handlar om ett av de finska krigsbarn som blev kvar i Sverige efter andra världskriget. »Fosterlandet« är en familjekrönika om smärtan hos en människa i exil, skriven av Lucas Svensson och i regi av Anna Takanen. De har båda finsk bakgrund, stoff som de använder sig av i uppsättningen. Anna Takanen säger i ett pressmeddelande att de inte bara vill spegla barnens perspektiv, utan också mödrarnas.

»Fosterlandet« är ett samarbete med Svenska teatern i Helsingfors. Premiär den 20 februari på Göteborgs stadsteater och den 6 april på Svenska teatern.

  Foto: Aorta