I nummer 5/2023 publicerade vi en debattartikel av scenograferna Anna Ardelius och Annika Bromberg, som lyfter frågan hur det kommer sig att scenografistudenterna på Stockholms konstnärliga högskola inte fick möjlighet att förra året delta i den för scenografer stora internationella samlingspunkten: festivalen Prague Quadrennial. Här svarar Gunilla Pettersson Thafvelin, ämneschef för scenkonst på SKH, på den artikeln. Vi publicerar samtidigt Anna Ardelius och Annika Brombergs slutreplik.

 

 

»Vilken roll ska scenografin spela i framtiden?« är rubriken på en artikel från Teatertidningen, nummer 5/2023, där Annika Bromberg och Anna Ardelius beskriver sitt arbete kring hållbarhet och sin presentation på Prague Quadrennial 2023. Det här är viktiga frågor för alla oss som är verksamma inom fältet och roligt att se att fler väljer att lyfta arbetet med klimat och hållbarhet. Däremot dras väl långtgående slutsatser kring scenografins framtid och den utbildning som bedrivs inom ett tre-årigt scenkonstprogram på en konstnärlig högskola enbart utifrån att det detta år inte var möjligt för våra studenter att delta i PQ.

 

Undervisning på Stockholms konstnärliga högskola, som på alla högskolor och universitet, är en välplanerad verksamhet och en verksamhet som kontinuerligt också underkastas utvärderingar och granskningar av externa sakkunniga och Universitetskanslerämbetet för att säkerställa en utbildning av hög kvalitet. Det gäller alla utbildningar vi ger, scenografiutbildningen är inget undantag. För utbildningen ansvarar lektorer som anställts efter extern sakkunnigprövning och bedömning utifrån SKH:s anställningskriterier för lektorer, det vill säga: konstnärlig skicklighet, breda och djupa kunskaper inom sitt ämnesområde och pedagogisk skicklighet, samt förmågan att utveckla och genomföra utbildning av hög kvalitet på olika nivåer.  

 

Klimat och hållbarhet är angelägna frågor också för konstnärliga verksamheter, därför har det under många år varit en viktig del av vår undervisning. Hållbarhet och reflektion kring klimat är exempelvis inskrivet som lärandemål i alla kursplaner på scenkonstprogrammet och är examinerande. Forskning kring klimat i relation till vårt fält har bedrivits på SKH sedan många år av såväl doktorander som seniora forskare. Detta är mycket viktigt men långt ifrån det enda vi gör för att utbilda framtidens scenkonstnärer till ett starkt konstnärligt och engagerat yrkesliv.

 

Som nämnts ovan är SKH en välplanerad verksamhet med de konsekvenser det för med sig. Ambitionen är att vi ändå ska försöka vara så flexibla som möjligt. Därför diskuterades deltagandet för studenter på PQ trots att önskemålet om resa kom väldigt sent och underlag för beslut uteblev, kunskapen om PQ:s fyraårscykel till trots. En direkt felaktighet i artikeln är påståendet att rektor »inte ens övervägt att studenterna skulle få möjlighet att delta«, något som är helt taget ur luften. Beslut som dessa ligger inte på rektorsnivå utan oftast på lektorsnivå. Ansvaret för planering om deltagande låg denna gång inte på lektor för scenografi utan på en annan lärare.

Om jag som ansvarig chef för studenternas arbetsmiljö och utbildning ska kunna verka för studentdeltagande måste förutsättningarna vara rimliga. I det här fallet skulle det krävas att studenterna förberedde utställningsmaterial parallellt med annan stor kurs och att detta skulle kunna presenteras som ett skolprojekt från SKH. Dessutom låg nu perioden för när PQ pågick utanför terminstid med de komplikationer det innebär, inte minst för studenterna. Den tid som behövdes för att kunna ge rimliga förutsättningar för studentdeltagande detta år fanns inte. Det är tråkigt men som tur är står och faller inte våra utbildningar med dessa två veckor. Och i avsaknad av underlag för genomförande fattade jag som ämneschef beslutet att deltagande inte var möjligt denna gång.

 

Gunilla Pettersson Thafvelin

 

 

 

Slutreplik:

 

Vi är tacksamma för ett uttömmande svar från ämneschefen Gunilla Pettersson Thafvelin angående vår artikel i Teatertidningen.

Vårt huvudsyfte med artikeln var att visa på vikten av att svenska scenkonstnärer får möjlighet att möta branschen i en internationell kontext och då både som studenter och professionellt där Prague Quadrennial är en unik möjlighet.

Vår fråga är: vilka konsekvenser får det om studenterna fråntas en sådan chans till möte med den internationella scenkonstbranschen som PQ erbjuder? Om scenograf- och kostymdesignutbildningen ska fortsätta att vara relevant och ge studenterna den stimulans som behövs för att de ska nå internationell klass så behöver Stockholms konstnärliga högskola satsa på just internationella möten och det här är det absolut största evenemanget för just scenografer och kostymdesigner.

Vår kritik av SKH:s frånvaro på PQ handlade först och främst om att studenterna behöver få möta scenkonst i en internationell kontext.

Hållbarhet var vårt andra spår i artikeln och om SKH infört hållbarhet på alla olika studienivåer så är vi de första att applådera detta. Men desto viktigare är det då att studenterna får både berika andra och själva bli influerade av andra länders hållbarhetsarbete, som Storbritannien som infört en strukturerad användning av Theatre Green Book. 

Vi anser att hållbarhet är en global utmaning och vi måste samarbeta internationellt för att snabbt komma framåt.

Den »direkta felaktigheten« som ämneschefen skriver om i sitt svar är direkt taget ur ett mejl den 12 juni 2023, där hon skriver: »Tror inte att ett deltagande på PQ har varit något som vår rektor har haft tid till eller övervägt.« Övriga citat är också direkt hämtat ur mejlet.

Vi har inte tagit något ur luften, utan bara reagerat på det som ämneschefen svarade på vår fråga om varför studenterna inte var på plats i Prag.

Vi hoppas att vår artikel om att skapa möjligheter för scenkonstnärer att mötas internationellt – och denna dialog om studenternas möjlighet att få möta branschen internationellt redan under sin utbildning – bidrar till att nästa omgång av PQ har en stark svensk medverkan både av studenter och etablerade konstnärer!

 

Anna Ardelius och Annika Bromberg

 

 

Anna Ardelius och Annika Brombergs debattartikel finns att läsa här: https://teatertidningen.se/?p=3252

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan starten 1967 har Prague Quadrennial varit den stora internationella mötesplatsen för både professionella och blivande scenografer, kostymdesigner och scenkonstnärer. Scenograferna Annika Bromberg och Anna Ardelius, som stod bakom Sveriges bidrag till den svenska montern, rapporterar från årets festival. De frågar sig också varför inte de svenska scenografistudenterna var på plats denna gång. Och vad detta säger om scenografiyrkets status.

 

 

Vill du få en pulsmätning på vart scenografin som konstform är på väg internationellt sett så är Prague Quadrennial (PQ) rätt plats att vara på. Denna festival som återkommer vart fjärde år är unik i sitt slag när det gäller att lyfta fram samtliga visuella discipliner inom scenkonsten, inte minst scenografi. Att sammanfatta det som samlas där är svårt. Det är spretigt, nyskapande och konventionellt, allt på samma gång. På PQ kan det internationella scenkonstfältet tillsammans blicka framåt och fråga sig vad scenografi är idag och vad det skulle kunna vara i framtiden. De svenska scenografistudenterna fick, trots PQ:s stora betydelse för branschen, inte möjlighet att besöka festivalen i år – något som vi återkommer till längre fram i artikeln. Vi vill här visa på den kreativitet som pågår inom scenkonsten internationellt, bland professionella och studenter, och mana till diskussion här i Sverige – till exempel om hur vi kan höja angelägenhetsgraden för vår konstform så att den kan betyda mer för fler.

 

Nästan 11 000 besökare kom till PQ i Prag. Festivalen skriver att årets tema är »rare«, det vill säga i betydelsen unikt och sällsynt. Man vill presentera konst som springer ur idéer, material, konstnärliga tillvägagångssätt och designtekniker som ligger i linje med klimatomställningen.

 

Så många som 59 länder ställde ut under årets Prague Quadrennial. Ett genomgående tema var klimatkrisen och behovet av omställning. PQ är alltid uppdelad i en professionell del och en studentsektion, där deltagande länder väljer ut vem som skall ställa ut i den professionella delen medan skolor ger deras studenter möjlighet att visa sina verk i studentsektionen. Under tio dagar fick de medverkande som kom från en mängd olika länder, träffa vanliga besökare och även andra professionella scenkonstnärer. Det var tio dagar fyllda med intressanta möten och en uppsjö av olika scenografiska idéer som visade på möjliga vägar framåt för scenkonstens alla visuella uttrycksformer.

 

 

Vi pratar om en festival som ansvariga på skolan vetat om fyra år i förväg och som alltså, detta till trots, inte gick att planera in i studenternas scheman.

 

 

Sveriges bidrag, vår installation Arbor Artis, var en interaktiv, konstnärlig undersökning om hållbarhet. Vi blev inbjudna att representera Sverige med en monter då vi under en längre tid fördjupat oss i hållbarhet och hur ett sådant förhållningssätt kan plockas upp av teatrar och frilansare som arbetar med scenkonst. Vi ville undersöka hur ett konstnärligt arbete kan vara en igångsättare för svåra samtal, som det om klimatomställning. Syftet var att förstå hur konstnärer i andra länder arbetar med detta tema och att lokalisera behovet av ett internationellt nätverk, hur ett sådant kan starta.

 

The Stage, Storbritanniens största tidning om teater, skrev en lång artikel om PQ och nämner där vårt bidrag, att besökarna fick hjälpa till att skapa konstverket och uppmuntrades att dela med sig av sina idéer kring hur vi kan göra branschen mer hållbar.

 

Vår monter skulle inspirera och mana besökare till att reflekteraing nya konstnärliga uttryck. Vi ville också få in tankegångar om innovation och utveckling samtidigt som vi uppmuntrade till användning av nya material som hjälper till att göra scenkonstproduktionen mer hållbar. Vi ser att vi konstnärer också behöver driva klimatfrågan i vår yrkesutövning och att scenografer och regissörer behöver bidra till att göra scenkonsten mer hållbar, även om vi är frilansare och inte kan ta del av det miljöarbete som sker på institutionerna.

 

 

 

 

 

 

Under vårt arbete i montern träffade vi scenografer från världens alla hörn, som delade med sig av sin syn på hur vi kan arbeta cirkulärt och var problemen finns. Vissa beskrev arbetssituationer där de befunnit sig långt från att ens kunna prata om hållbarhet, där andra frågor istället varit mer essentiella. Som kvinnan från Uganda som vi frågade: »Hur arbetar ni med miljöfrågor på er teater?« Hennes initiala tystnad följdes av en utdragen suck och en förklaring av hur deras arbetssituation ser ut idag. Hon hoppades att de kunde unna sig »lyxen«, som hon uttryckte det, att arbeta med klimatfrågor snart. Många konstnärer uttryckte sin känsla av ensamhet kring dessa frågor och bekräftade det vi också har känt – hur svårt det är som frilans att kunna påverka ett hållbarhetsarbete på en institution. Det var också många scenografistudenter som strömmade genom vår monter, de blev alla inspirerade och fick egna tankar om hur hållbarhet kan komma in i deras arbeten. Det var en otroligt positiv känsla att möta dessa unga, smarta, blivande scenografikollegor som tog sitt kommande yrke på största allvar.

 

Femtio länder deltog i studentutställningen och uttrycksformerna varierade. I vissa montrar interagerade studenterna, till exempel i form av en catwalk med en kostymparad. I andra montrar undersöktes material och scenografiska former i rumsliga installationer. Också här var miljöfrågor ett tema.

 

På plats i Prag blev vi väldigt förvånade när vi fick höra att de svenska studenterna inte skulle närvara i år, något som Stockholms konstnärliga högskola (SKH) hade beslutat. Detta kan jämföras med Wimbledon Collage of Arts, en lärare därifrån citeras i tidskriften The Stage där han talar om att det är en stående punkt för hans studenter att komma till PQ, att det är viktigt för deras kommande yrkesarbete och förändrar deras syn på vad scenografi kan vara.

 

De svenska studenternas monter ställdes i ordning av curatorn Anders Larsson från STTF (Svensk teaterteknisk förening). För att finansiera bygget och transporten fick han ta hjälp av privat finansiering. Annars hade inte Sverige kunnat vara representerat i studentutställningen överhuvudtaget. Anders Larsson berättade för oss att hans farhåga var att om Sverige inte deltog i studentutställningen i år, så blir det lättare för skolan att »skippa det« nästa gång också.

 

 

Frågan om angelägenhetsgrad skaver när vi tittar på andra länder med betydligt sämre ekonomier än Sveriges.

 

 

Vi har haft svårt att förstå SKH:s agerande och valde att kontakta ämnesansvarig för scenkonst på skolan, Gunilla Pettersson Thafvelin, för att få en förklaring. Svaret vi fick var att frågan om studenterna skulle få åka eller inte hade diskuterats. Man förklarade att det blev ingen resa eftersom ett sådant deltagande denna termin, med de kurser som gavs, skulle behövt en längre och grundligare planering än vanligt för att inte studenterna skulle få en ohållbar arbetssituation. Lektorn i scenografi, Markus Granqvist, hade enligt uppgift från ämnesansvarig också svårt att få tiden att räcka till och lektorn i kostymdesign Kristina Lindgren var redan där och representerade ett annat lärosäte (Norge). Avslutningsvis skrev skolan att ett deltagande i PQ inte har varit något som rektor Paula Crabtree haft tid till eller övervägt.

 

Svaret vi fick har fått oss att fundera över vilken status och relevans som scenografiämnet har idag på SKH. Lektorerna har inte haft tid att vare sig arrangera resan eller följa med studenterna till PQ. Rektorn har alltså inte ens övervägt att studenterna ska få möjlighet att delta. Vi pratar om en festival som ansvariga på skolan vetat om fyra år i förväg och som alltså, detta till trots, inte gick att planera in i studenternas scheman. Vad säger detta om vilken status som scenografiämnet har idag på SKH? Hur viktigt anser egentligen skolan detta ämne vara för svensk scenkonst?

 

Om det här är skolans inställning till PQ så kan vi inget annat än att vara bekymrade över vart SKH är på väg, med tanke på att studenterna förlorar stora möjligheter till internationellt kunskapsutbyte när de inte kan närvara på festivalen, och slutligen vart själva scenografiyrket är på väg när ingen verkar vilja satsa på internationella möten. Vi frågar oss varför intresset för en stor scenkonsthändelse som PQ är så litet eller obefintligt från SKH och andra scenkonstorganisationer och bidragsgivare. Är det en ekonomisk fråga eller visar studenternas frånvaro på PQ att SKH inte tar hänsyn till aktuella och viktiga moment i utbildningen på grund av dålig planering?

 

Utifrån vår långa erfarenhet som scenografer menar vi att det är viktigt att lyfta det faktum att våra möjligheter att utvecklas konstnärligt inom vårt yrke krymper. Hur skall framtidens scenografer kunna vara nyskapande om de inte kan delta i PQ och får möjlighet att möta alla olika uttryck som finns inom vår konstform?

 

 

 

 

 

 

I den för närvarande pågående debatten om scenkonstens existensberättigande, utifrån det som planeras i Norrköping, gäller i högsta grad scenografiyrkets möjligheter till utveckling och fördjupning. Scenkonsten blir aldrig bättre än vad vi tillåter den att bli. Frågan om angelägenhetsgrad skaver när vi tittar på andra länder med betydligt sämre ekonomier än Sveriges. Vi kan bara konstatera att scenkonsten har ett större värde där än i vårt land. Ett talande exempel är de ekonomiska turerna kring Arbor Artis, som kostade 95 000 kronor att producera (varav 90 000 kom från Konstnärsnämnden och 5000 från Scen & Film). Montern hade inte varit möjlig att få till utan yttre aktörer som sponsrat bygge och transport då det inte fanns någon finansiering klar när ett bidrag skulle tas fram. Johan Mansfeldt, som tillsammans med Anders Larsson var curator för Sveriges bidrag, säger att Kulturrådet tidigare år inte velat gå in och finansiera Sveriges monter då det inte funnits en lämplig kategori för medel att söka hos Kulturrådet för en festival som PQ. De har istället hänvisat till Konstnärsnämnden där konstnärer fått söka stipendier själva. Även detta år fick vi avslag på vår ansökan från Kulturrådet med motiveringen att det inte var ett projekt som passade in i deras prioritering. Frågan är hur morgondagens scenografi kommer se ut i Sverige när internationella samarbeten inte prioriteras för vare sig studenter eller professionella?

 

Under festivalen kunde vi inte undvika att göra en jämförelse med Portugals monter bredvid vår, det teamet hade fått ekonomiskt stöd från sitt land med 2,3 miljoner kronor. Detta möjliggjorde att de kunde arbeta under fyra månader med att ta fram sin monter och vara på plats i Prag med ett stort team under hela PQ.

 

 

Är det en ekonomisk fråga eller visar studenternas frånvaro på PQ att SKH inte tar hänsyn till aktuella och viktiga moment i utbildningen på grund av dålig planering.

 

 

Kunskap är flyktigt och våra yrken består av både teori och praktik. Vi vill poängtera att det behövs ett fokus på det praktiska arbetet. Att få se och få göra. Därför är PQ ett viktigt utbildningsmoment för dem som studerar scenografi och svårt att ersätta med Zoom-möten eller med fler teoretiska block under utbildningen. Det är av stor vikt att studenterna som kommer ut från SKH har fått med sig tillräckligt med kunskaper för att kunna driva olika konstnärliga linjer. Likaså att de orkar stå emot teatrarnas alltmer slimmade produktionsmodeller och resurser som bidrar till likriktning av de visuella uttrycken. Hur skall vi bibehålla vår kompetens att göra stora, nyskapande produktioner om vi alltför sällan får praktisera den kunskapen Teaterchefer vittnar om otillräckliga praktiska kunskaper hos studenter när de gått klart sina utbildningar och skall ut och arbeta, vilket gör att de istället börjar anlita nyutexaminerade studenter från våra grannländer.

 

Scenografi är ett ensamyrke: det är alltid bara en scenograf kontrakterad till varje produktion. Det betyder att möjligheterna att spegla sig i andra scenografers arbetssätt och metoder är små. Här kommer PQ in som en oerhört viktig mötesplats för scenografer, och andra scenkonstnärer också för den delen, som en unik möjlighet att få se hur andra kollegor arbetar och uttrycker sig och därtill en chans att få sätta ord på sina egna tankar och metoder. Årets tema på PQ gav dessutom många möjligheter för både studenter och professionella att börja förhålla sig till hållbarhet inom scenkonsten och tillsammans börja utbyta erfarenheter om hur ett sådant arbete kan gå till.

 

Den ena av oss, Annika Bromberg, fick delta i PQ:s studentutställning 1995 under sin utbildning på Dramatiska institutet (nuvarande Stockholms konstnärliga högskola) och den erfarenheten har varit ovärderlig i yrkeslivet – att tidigt få möta kollegor från när och fjärran som arbetar på helt olika sätt, med annorlunda material och uttryck. Det öppnade upp för tankar om vad scenografi kan vara och gav ett större mod som konstnär.

 

Vi är båda väldigt stolta över våra yrken som scenograf och kostymdesigner och vill att vi och våra kollegor skall få fortsätta utvecklas i nya riktningar. Vi vill också ha en utbildningsinstitution för scenkonstens olika yrkeskårer som tar sitt uppdrag på allvar och rustar studenterna för deras kommande yrkesliv.

 

I skrivande stund är det fyra år kvar till nästa PQ. Vem tar bollen och börjar planera in PQ 2027 som en angelägenhet för hela Scenkonstsverige, professionella som studenter?

 

Annika Bromberg och Anna Ardelius

 

 

 

Fakta:

Sedan 1967 presenterar Prague Quadrennial of Performance Design and Space (som är festivalens fullständiga titel) de bästa verken inom scenografifältet. PQ återkommer vart fjärde år och har med tiden utvecklats till att inte enbart fungera som en renodlad festival. Det är också en plattform för att kunna utforska nya metoder, nya medier, virtuella rum och tvärvetenskapliga relationer. Inom festivalen ryms dels The Exhibition of Countries and Regions där ett urval av samtida scenografiska verk från hela världen presenteras, dels The Student Exhibition där ett urval av studenters verk från världens alla hörn visas.

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2023 som finns att beställa som lösnummer: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dramatikern Marianne Goldman har många gånger undersökt den svensk-judiska identiteten i sina pjäser, hur att vara både jude och svensk kan skava inom familjer, inom en och samma människa och gentemot majoritetssamhället. Nu finns sex av hennes pjäser att läsa i antologin Nätter med familjen Cohen. Birgitta Haglund har träffat henne för ett samtal om vad som väcker hennes vrede och hur hon genom sina pjäser har velat synliggöra det judiska.

 

 

Gång på gång ställer Marianne Goldman, i de pjäser som ingår i Nätter med familjen Cohen – och andra judiska pjäser, olika förhållningssätt till det judiska mot varandra. Hon låter sina karaktärer drabba samman i diskussioner om allt från storpolitik i Mellanöstern till hur viktigt det egentligen är att uppehålla judiska familjetraditioner.

 

– Jag växte upp i en konfliktstyrd familj med drivna och intelligenta familjemedlemmar, det fanns så mycket där som jag längre fram ville berätta om, säger Marianne Goldman.

 

För henne handlar allt skapande om konflikt.

 

– Jag drivs av att få visa motsättningarna inom familjerna jag skildrar, att gestalta det som sker i vardagsrummet.

 

Samtidigt betonar hon att det inte är hennes egen familj som hon porträtterar i sina pjäser. Men det som är likt är att hon har klipska familjemedlemmar med starka åsikter.

 

– Vi verbaliserade vad vi tyckte och det gör vi nog fortfarande, men i mindre utsträckning. Våra föräldrar är döda och vi har ju åldrats, kanske mognat. Men det som jag alltid blivit tagen av är vår längtan efter förståelse, bortom positionerandet, bortom orden.

 

Att hon gärna skildrar familjerelationer betyder inte att hon är särskilt intresserad av psykologisk realism. Hennes judiska pjäser kretsar främst kring olika idéer och värderingar.

 

– Inte så att huvudsaken blir att tycka rätt eller fel, till exempel om den israeliska ockupationen. Det som driver mig är att visa på komplexiteten i de här frågorna. Det blir så fattigt annars.

 

Genom åren har Marianne Goldman även skrivit om andra teman än det judiska, till exempel om sjukdom och död i pjäsen Cancerbalkongen som har satts upp i sju fristående produktioner och spelats runt om i Norden. Men det här samtalet koncentrerar sig på det judiska och pjäserna i hennes antologi, utgiven av Bokförlaget Korpen. I baksidestexten sammanfattas dessa pjäser som »en stark och subjektiv dokumentation av hur det inre judiska landskapet har tett sig och förändrats under de senaste decennierna«.

 

 

 

Jag är trött på att släta ut och försöka få till breda skildringar som alla omedelbart ska kunna känna igen sig i och förstå.

 

 

 

Vi träffas i den lokal i Stockholms innerstad där hon har sin mottagning som samtalsterapeut – hennes andra yrke vid sidan av skrivandet. En månad har passerat sedan Hamas massaker mot israeliska judar, den 7 oktober.

 

– Hade jag träffat dig innan den händelsen, då hade jag pratat mycket mer segervisst om det judiska och med en gladare röst. Men nu har allt förändrats.

 

Hon vill inte gå in på läget när det gäller kriget i Gaza. Det är så infekterat och polariserat. Men mitt i allt mörker har hon, under en period, haft en känsla av att det kommer bli allt vanligare att minoriteters berättelser tar plats på svenska scener framöver – även de judiska.

 

– Det är på sätt och vis en positiv och spännande tid nu, i och med att det finns fler öppningar idag på teaterscenerna för att skildra minoriteters upplevelser. Jag njöt till exempel nyligen av pjäsen Pappas födelsedag av Alejandro Leiva Wenger, om en chilensk familj, på Dramaten.

 

I förordet till antologin skriver hon att »i mina pjäser är det judiska inte speciellt roligt, fint eller vackert eller upphöjt«. Det bara är. Hon betonar att hon inte på något sätt känner sig osäker på sin egen svensk-judiska identitet.

 

– Jag har en väldigt trygg relation till den, som är stark och självklar. Annars hade jag inte kunnat skriva de här pjäserna. Och även om jag problematiserar det judiska har jag till exempel aldrig ifrågasatt Israels rätt att existera som land. Det finns inte för mig. Det är inte det pjäserna handlar om.

 

Tidigare har hon väjt för att kalla sina pjäser judiska, det har känts förminskande både gentemot henne själv och verken. Att skildra det hon kallar för »det inomjudiska« har inte stått särskilt högt i rang. Men hon håller fast vid att även dessa berättelser är universella.

 

– Jag ser mig inte som en »judisk dramatiker«, men jag låter det judiska träda fram och ta plats i scener som jag verkligen menar är allmängiltiga. Jag är trött på att släta ut och försöka få till breda skildringar som alla omedelbart ska kunna känna igen sig i och förstå.

 

Att få sina verk uppsatta har ibland varit en utmaning. Hon har upplevt en ängslighet hos teatern inför det judiska.

 

– Jag är rädd för att låta gnällig, jag vill inte det, men att tillhöra och skriva om den judiska minoriteten har varit en komplikation som dramatiker eftersom den kulturen inte anses som folklig på de svenska scenerna.

 

Hösten 2024 kommer det dock spelas en ny pjäs av Marianne Goldman, på Kulturhuset Stadsteaterns scen Soppteatern: Mamele. I den skildras en mor- och dotter-tematik med judiska förtecken. Tre generationer kvinnor, mödrar och döttrar, samsas på scenen där det kommer göras nedslag från andra världskriget och framåt. I oktober 1943, som 21-åring, flydde Marianne Goldmans mamma med sina systrar, från Danmark, över Öresund, till Sverige. Mamman skrev i sin dagbok om denna flykt.

 

– Den dagboken hittade jag och lät översätta från danska till svenska och den ingår i min nya pjäs, där det blir uppgörelser mellan mödrar och döttrar i olika generationer.

 

 

 

 

 

 

 

 

Marianne Goldman säger att hon har bedrivit olika kamper i sitt skrivande. Som ung hade hon sett många Bergmanfilmer och läst Lars Noréns borgerliga dramer men saknade gestaltningar av hur en minoritetsfamilj kan uppleva verkligheten.  

 

– Det här var ett jätteviktigt driv för mig, att jag inte såg mig själv och min familj speglad, så mitt skrivande har handlat om att ta plats.

 

Hon har även känt en ilska mot »kaxiga, judiska pojkar« som Woody Allen:

 

– Som judinna bar jag en irritation över hans filmer där den hysteriska judiska mamman blev en kliché. Jag ville att hon skulle få ta plats i sin egen rätt.

 

Och det fick hon också göra med besked i filmen Freud flyttar hemifrån från 1990, som Marianne Goldman skrev manus till och Susanne Bier regisserade, där mor och dotter gestaltas av Ghita Nørby och Gunilla Röhr.

Olika klichébilder om judar sticker hon gärna hål på – som den om att judar, som ett resultat av Förintelsen, borde vara bättre människor moraliskt sett. 

 

– Att lidandet skulle förädla! Varför det? 

 

En annan fördom är att judar ofta ses som ansvariga för staten Israels agerande gentemot palestinier, vilket hon också diskuterar i antologins enda monolog: Judisk vrede. Som jude förväntas man gång på gång ta ställning, säger hon.

 

– Man ska förhålla sig till Förintelsen, man ska förhålla sig till Israel och landets politik, man ska förhålla sig till palestinierna, man ska förhålla sig till sin religion …

 

Man blir helt enkelt en representant för det judiska.

 

– Det är lätt att hamna i känslan av att nu ska jag skriva den stora judiska pjäsen, eftersom uppsättningarna av judiska pjäser är så få. Att det blir ett representativt uppdrag. Särskilt när jag blir intervjuad blir jag mån om att säga rätt saker, att det jag förmedlar måste ge en rättvis bild av judarna i Sverige.

 

 

 

Jag växte upp i en konfliktstyrd familj med drivna och intelligenta familjemedlemmar, det fanns så mycket där som jag längre fram ville berätta om.

 

 

 

En av de pjäser av Marianne Goldman som aldrig har spelats är Nätter med familjen Cohen. Hon hade diskussioner med dåvarande Stockholms stadsteater om att sätta upp pjäsen men fick höra att temat var för laddat, att om det hade handlat om palestinier istället för judar så hade det fungerat bättre i förhållande till Stadsteaterns publik. Pjäsen skildrar en judisk familj under tre decennier, med start i 1970-talet. Marianne Goldman ville ta sig tillbaka till en tid då antisemitismen »var osynlig«, till hennes uppväxt i Göteborg.

 

– Jag kommer från judisk medelklass, jag har haft det bra och tycker inte jag har utsatts för någon påtaglig antisemitism. Mitt lidande har mer handlat om den svenska tystnaden – svenskars främlingskap och ointresse för judar. Och även vänsterns absoluta okunskap och aggression mot den judiska gruppen från 70-talet och framåt. Det framkommer mer och mer idag – artikel efter artikel visar på hur problematiskt det här är.

 

Familjen i pjäsen firar shabbat (sabbat) varje fredagskväll. Mamman, som överlevt Förintelsen, och hennes man vill upprätthålla judiska traditioner. En shabbat kommer Axel, som inte är jude, på besök. Han är en vän till sonen i familjen. Axel tonar inte direkt ned sitt vänsterperspektiv. Det uppstår politiska diskussioner om Israel och Mellanöstern. Han blir ett slags katalysator som komplicerar relationerna i familjen.

 

– Det som var viktigt för mig i den här pjäsen var att visa på den här familjens sårbarhet.

 

Trots att Axel skämmer ut sig under middagen blir Leah, dottern i familjen, förtjust i honom. De blir ett par. Vi får följa dem genom pjäsen.

 

– Axel kan aldrig riktigt förstå Leahs familj eller henne, samtidigt som han som man kunnat ta emot henne. Den paradoxen tycker jag är intressant.

 

Leah byter namn till Lena och dyker upp i ytterligare en pjäs i antologin: Tre syskon gick på teater. Tillsammans med sin syster och bror har Lena varit och sett Lehmantrilogin på Kulturhuset Stadsteatern som i stora stycken handlar om judar, affärer och pengar, enligt Marianne Goldman. Efteråt hamnar syskonen i ett gräl kring hur det judiska skildras i uppsättningen.

 

– Storasystern Kate, som är på besök från Florida, är enbart stolt över en pjäs som visar hur väl judar lyckats! Brodern Menashe som flyttat till Israel är kritisk till pjäsen utifrån sin politiska hållning. Lena, som ser sig som svensk, skäms pjäsen igenom.

 

 

 

Det är på sätt och vis en positiv och spännande tid nu, i och med att det finns fler öppningar idag på teaterscenerna för att skildra minoriteters upplevelser.

 

 

 

Även om Marianne Goldman inte kallar sina pjäser för politiska finns där tre pjäser i antologin med tydlig politisk inriktning: den tidigare nämnda Judisk vrede, Ett trevligt judiskt par som skrevs 2013 under dåvarande Gaza-kriget och som är skrämmande aktuell idag, samt Pappa, Micke, Mellanöstern. I den sistnämnda anklagar Micke sin pappa för att inte vilja stå för sin identitet. Och pappan svarar: »I vår släkt insisterar vi på att vara människor i första hand, judar i andra hand …« Micke undrar om pappan inte ser antisemitismen »som pyser överallt«. »Du söker upp den«, säger pappan. Man får känslan av att båda har rätt, eller att sanningen ligger någonstans mitt emellan. En sak är säker – det uppstår aldrig något riktigt möte mellan far och son. De når inte fram till varandra, även om de vill.

 

– Karaktärerna i mina pjäser käftar med varandra om olika åsikter, men därunder finns det en längtan efter gemenskap och kärlek. Jag hoppas man känner av denna smärtpunkt när man läser antologin, säger Marianne Goldman.

 

 Birgitta Haglund

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 5/2023 som finns att beställa som lösnummer: https://teatertidningen.se/?page_id=826