Birgitta Haglund

Dramaten.Doc sänder ut varningssignaler – i en tid då demokratin är hotad

 

 

 

Dmitri Plax under arbetet med att regissera ”Den sköne riddar Finist” av ryska dramatikern Svetlana Petrijtjuk. Foto: Leonard Stenberg

 

 

 

 

Hur ska teatern snabbt kunna reagera på det som händer i världen idag, via teaterns eget språk? Utifrån den frågeställningen föddes idén till Dramaten.Doc. Deras konstnärlige ledare Dmitri Plax lyfter i Birgitta Haglunds intervju fram vikten av att Sveriges nationalteater synliggör berättelser om händelser som skakar vår värld och han har utvecklat en unik blandform för detta – »gestaltade läsningar«.

 

Dramaten.Doc riktar in sig på att skildra omvälvande händelser i världen – det kan handla om krig, miljökatastrofer, demokratihot … Under våren, då de drog igång verksamheten, framförde de berättelser från konfliktdrabbade områden som Ukraina och Nagorno-Karabach, liksom diktaturer som Belarus och Ryssland. Dmitri Plax säger att de bland annat ville visa solidaritet med kollegor i dessa områden och fort kunna bereda plats för dem att berätta om det som händer.

 

Han exemplifierar med en föreställning den 24 maj, då de framförde pjäsen Den sköne riddar Finist av ryska dramatikern Svetlana Petrijtjuk (i översättning av Nils Håkanson). Hon sitter sedan i början av maj arresterad tillsammans med regissören Jevgenija Berkovitj som har satt upp pjäsen i Ryssland, båda anklagade för »rentvagning av terrorism«. Dramaten.Doc lyckades få tag på pjäsen, översätta den och repetera den – allt inom loppet av fyra veckor.

 

– Mer Dramaten.Doc än så blir det inte, säger Dmitri Plax.

 

På våra institutionsteatrar planeras annars repertoaren ofta för två år framåt i tiden och efter pandemin låg dessutom uppsättningar på kö.

 

– Idén är att vi ska kunna välja innehåll och bestämma vad vi ska spela så sent som möjligt utifrån det som händer i omvärlden, ungefär två veckor innan speltillfället bestämmer vi oss.

 

Där är översättarna och deras blixtsnabba arbete en viktig del, förklarar Dmitri Plax, som är mån om att lyfta fram dem.

 

Höstens program är ännu inte helt färdigställt, utöver speldatum och produktionsplanering. Men i skrivande stund har en bearbetning av boken Konsten att bekämpa en diktator, av filippinska journalisten och författaren Maria Ressa (i översättning av Manne Svensson) hunnit framföras. Ressa, som fick Nobels fredspris 2021, beskriver i sin bok hur demokratier världen över hackas sönder genom desinformation. Hon har genomgått en fem år lång rättsprocess där hon anklagats för skattebrott. Samma dag som Dramaten.Doc framför sin föreställning kommer nyheten om att hon frias från anklagelsen av den filippinska domstolen.

 

– Det gäller att ha en del fingertoppskänsla, säger Dmitri Plax.

 

 

Om nyheterna berättar vad som händer, då kan vi på teatern berätta varför.

 

 

Två år har han fått på sig för att utveckla verksamheten på Dramaten.Doc. Hittills har han bara mött positiva reaktioner på Dramaten. Han talar om samarbetsvilja och stöd, att det gäller på alla nivåer och avdelningar – alltifrån styrelse, dramaturgiat, produktion och konstnärlig ledare till teknisk personal, mask, kostym, press och marknadsförare. Och förstås – skådespelare:

 

– Alla tycker att vi gör något unikt och viktigt. Vår verksamhet löper vid sidan av den ordinarie repertoarplaneringen och i samspel med annat på Dramaten. Vår tanke är att det ska vara vitaliserande för hela verksamheten, inte minst för skådespelarna.

 

Dmitri Plax vill att Dramaten.Doc ska vara ett slags alternativ till nyhetsrapporteringen:

 

– Om nyheterna berättar vad som händer, då kan vi på teatern berätta varför. Vi har möjlighet att omvandla alla siffror som möter oss i media så att statistiken istället blir till människor av kött och blod.

 

Vid flera tillfällen återkommer han till att han vill bereda plats för »konstnärliga utsagor«, inte för panelsamtal. Han har utvecklat något han kallar för »gestaltade läsningar«, en ny form som ligger mitt emellan en fullödig föreställning där skådespelarna suddar ut distansen mellan text och gestaltning, och en klassisk reading rakt upp och ner där det däremot skapas en tydlig distans till texten. Skådespelarna har alltid med sig manuset på scen för att markera att texten står i centrum och att »orden delvis ska förbli ord«. På det sättet tror han att de kan leverera texter vars innehåll annars är nästintill outhärdligt att ta del av. Han exemplifierar med föreställningen Helvetet på Paradisgatan, av ukrainske journalisten Stanislav Asejev, som de spelade den 24 februari (i översättning av David Szybek).

 

– Den texten består av en timmes detaljerade skildringar av tortyr. Genom en gestaltande läsning skapas en rörelse mellan distans och närhet som gör att publiken förmår ta till sig en så pass tung text. Det var fullsatt den där kvällen och folk grät i salongen, men ingen lämnade sin plats.

 

 

De fylls av känslan av att det i Stockholm finns en stor institution, en erkänd teater som ser dem, ser deras arbete och vad som händer där de är.

 

 

Dmitri Plax märker att ny publik hittat till teatern och deras föreställningar, men en hel del »vanlig Dramatenpublik« har också dykt upp.

 

– Publikintresset är rätt stort. En utmaning är såklart att marknadsföra våra föreställningar, för det finns ingen tid till det. Vi går ut med att vi ska spela något bara två veckor innan föreställning. Men folk hittar till oss ändå.

 

Ett sätt att nå fler vore att filma föreställningarna och lägga upp materialet på nätet. Men med de rättigheter som krävs för detta skulle det bli krångligare och betydligt mer tidsödande att få till det.

 

– Idag använder vi oss av de enklaste rättigheterna som handlar om ett enstaka speltillfälle.

 

De dokumenterar däremot sina föreställningar, material som upphovspersonerna får ta del av.

 

– De flesta av dem blir positivt överraskade, eller nästan chockade, när de ser att det inte är en vanlig reading utan en föreställning.

 

Han säger att för dem som befinner sig i en utsatt situation betyder dessa föreställningar mycket:

 

– De fylls av känslan av att det i Stockholm finns en stor institution, en erkänd teater som ser dem, ser deras arbete och vad som händer där de är.

 

När de framförde texter av Ales Bjaljatski och Maksim Znak (i översättning av Ola Wallin och Hanna Sandborgh) – båda dessa författare sitter fängslade i Belarus, eftersom de försvarat yttrandefrihet och mänskliga rättigheter – sändes det ett tv-team från Warszawa för att bevaka föreställningen; i Belarus finns inga oberoende medier kvar.

 

– Teamet gjorde ett nyhetsinslag om uppsättningen, sedan gjorde de ett halvtimmesprogram om själva konceptet, och de intervjuade även Mattias Andersson – det betyder mycket för folk som är isolerade att få veta att deras kamp blir synlig.

 

 

Idag vet vi att vår demokrati och vår yttrandefrihet inte är något som vi kan räkna med att få ha kvar, om vi inte kämpar för det.

 

 

Vi återkommer till panelsamtalen och varför Dmitri Plax helst vill undvika sådana på scen. Han menar att det finns andra platser och plattformar för det.

 

– Samtal med konstnärer och experter är redan en etablerad form, där är det svårt att tillföra något nytt. Jag tror att vi istället kan initiera samtal genom våra föreställningar, att de kan väcka debatt och att samtalen sker efteråt, utanför teatersalongen.

 

Han hoppas att publiken ska lämna deras föreställningar med känslan av att vilja ta reda på mer om ämnet, kolla upp det. Han önskar alltså påverka publiken, få oss att känna att de samhällen som de här olika pjäserna skildrar, där det kan förekomma tortyr, förtryck, antidemokratiska rörelser – där ska vi i Sverige inte hamna. Att det blir någon form av varningssignaler.

 

– Idag vet vi att vår demokrati och vår yttrandefrihet inte är något som vi kan räkna med att få ha kvar, om vi inte kämpar för det.

 

 

Birgitta Haglund

 

 

 

Det nummer där denna intervju ingår, 213 (4/2023), finns att beställa här: Köp våra tidigare nummer – 09/- | Teatertidningen

 

 

 

 

 

 

 

Okuvad kultur

 

 

I detta nummer har vi ett tema kring yttrandefrihet – hur teatern kan göra motstånd i länder där det pågår ett krig, råder diktatur eller där demokratin är svag.

David Isaksson har talat med oppositionella i Ryssland om läget för teatern efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Många ryska teaterarbetare har lämnat landet och de som valt att stanna är tvungna att vara lojala med regimen, om de inte ska riskera att hamna i fängelse.

Sofia Nyblom har i sin tur intervjuat ukrainska dramatikern Natalka Blok som ingår i Theatre of Playwrights. De vill sätta den ukrainska dramatiken på kartan och avrussifiera ukrainsk teater för gott.

Birgitta Haglund har samtalat med Dmitri Plax, konstnärlig ledare för Dramaten.Doc som med sina »gestaltade läsningar« reagerar väldigt snabbt på händelser som skakar vår värld. Plax vill påminna publiken om att vi inte kan ta vår demokrati för given.

I ett samtal under Scenkonstbiennalen medverkade Monirah Hashemi (Afghanistan) och Aksel Bonfil (Turkiet), båda dramatiker och skådespelare, och talade om vad de är beredda att riskera för att försvara demokratiska värden. Birgitta Haglund har intervjuat dem.

 

Kulturpolitik debatterades livligt i media under sensommaren och hösten. Också i vårt grannland verkar kulturpolitiska frågor väcka heta diskussioner. Svante Aulis Löwenborg rapporterar från årets Kulturytring i Drammen, Norges motsvarighet till konventet Folk och kultur.

 

Augusto Boal och Keith Johnstone förändrade teatern, inte minst genom 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sina banbrytande böcker De förtrycktas teater och Impro – improvisation och teater. Sara Beer skriver om vilket inflytande dessa två framlidna regissörer haft och vad som förenar dem och skiljer dem åt.

 

Wiener Festwochen är en av Europas största teaterfestivaler. Rikard Hoogland besökte årets festival som innehöll drygt 35 olika produktioner och frågar sig när vi i Sverige ska få till något liknande – en rik, internationell scenkonstfestival.

 

Vår scenkonststafett fortsätter, den här gången med bidrag av två skådespelare. Marall Nasiri skriver om ett par av Eva Rexeds rolltolkningar i pjäserna Ambulans och Lost Lake medan Eva Rexed dyker ner i David Wibergs pjäs Sörja.

 

Numrets pjäs är Människor slukar allt de älskartill Pier Paolo Pasolinis pojkar och till deras mamma, av dramatikern Annika Nyman. Genom att ta avstamp i Pasolinis film Mamma Roma skildrar Nyman en sårig mor- och sonrelation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kickstart för nya skådespelare

 

 

 

Skådespelaren Lotta Karlsson framför sitt bidrag under presentationsdagen. Foto: Elias Holm

 

 

I slutet av augusti veks för tredje året en heldag för nyutexaminerade skådespelare att få visa upp sig för branschens arbetsgivare, närmare åttio stycken den här gången. Birgitta Haglund var där och slogs av den hjärtliga och välkomnande stämningen.

 

Vissa av dem är påtagligt nervösa, hajar till när de ser hur stor publiken är. Andra visar inte mycket nervositet alls, känns bekväma. Det är en viktig dag på Dramaten för de nykläckta skådespelarna, som här har möjlighet att knyta arbetskontakter, få in en fot. Stämningen är varm och generös när de en efter en kliver ut framför teaterchefer, rollsättare och regissörer för att ge sitt bidrag.

– Vi vill dem väl och skådespelarna känner det, säger Anders Frennberg, Teateralliansens vd.

Intresset hos arbetsgivarna växer för varje år, berättar han.

– På det här sättet skapas det kontakter som leder till uppdrag.

 

Presentationsdagen är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen Kultur Media, Dramaten och Teateralliansen. Enligt en nyskriven avsiktsförklaring kommer samarbetet fortsätta fyra år framåt och Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern turas om att husera evenemanget. Det hela startade som ett initiativ från en av skådespelarstudenterna under pandemin, när det inte fanns möjlighet att presentera sig. Då skapades istället en särskild dag för detta.

 

De här tillfällena rankas väldigt högt av både skådespelare och arbetsgivare, berättar Harry Toumenoksa på Arbetsförmedlingen Kultur Media:

– Vi sänder ut en enkät där man får betygsätta evenemanget som helhet och siffrorna brukar landa på runt 4.9 på en femgradig skala.

 

 

Teateralliansens vd Anders Frennberg hälsar publiken välkommen.
Foto: Elias Holm

 

 

Det är omöjligt för teaterchefer och rollsättare att hinna se alla avgångsklasser i landet, men här får de ett bra tillfälle när alla är samlade. Jeanette Klintberg, rollsättare för film och tv, har efter lunchen denna dag redan bokat in möten med flera av skådespelarna.

– Jag går på magkänsla, om jag tycker att det finns ett filmiskt uttryck hos dem.

 

Skådespelarna tar sig an allt från scener ur kända pjäser av Lars Norén, Henrik Ibsen och Tony Kushner till diktläsning, sång och stand up-liknande inslag. Flera av dem framför egna texter som de skrivit till sina slutproduktioner. Som Arvid von Heland vars repetitiva och liksom loopande monolog om förvirring och frihet är en av dem som sticker ut. Han tycker om att skriva, berättar han. Och att spela.

– Det är inte som att gå på en vanlig audition. Här får vi välja själva vad vi vill visa upp, det är helt öppet och det gör det rätt speciellt.

 

Flera av skådespelarna är redan uppbokade på jobb under hösten och våren. Dodona Imeri kommer medverka i Gabriella Pichlers serie på SVT, dramakomedin Painkiller med premiär 2024. Lydia Ahlsén syns i höst på Malmö stadsteater i Kejsarens nya kläder (premiär 25 november). Martin Hendrikse är uppbokad i flera uppsättningar på Malmö stadsteater – Grävlingen, Romeo och Julia och Bränder. Och Nikola Borggård Gavanozov är kontrakterad för ett år som anställd på Backa Teater.

 

 

Jag tycker humor är fantastiskt för att det är tillgängliggörande, det gör att man kan tala om alla ämnen, även de allra tyngsta.

Lotta Karlsson

 

 

Andra har inga väntande uppdrag alls under hösten. En av dem är Lotta Karlsson. När jag ringer upp henne en vecka efter presentationsdagen berättar hon att flera arbetsgivare har hört av sig och att hon förhoppningsvis har ett nytt jobb på gång. Hon brinner för att teatern ska vara till för publikens skull och vill helst av allt arbeta med scenkonst för barn och unga framöver. Humor är också viktigt för henne, vilket märktes i det hon framförde på Dramaten – hennes monolog En evig sexdebut, som hon har spelat under scenskoletiden och som bygger på intervjumaterial med vuxna kvinnor som aldrig haft sex.

– Det är så himla tabu att tala om detta. Jag tycker humor är fantastiskt för att det är tillgängliggörande, det gör att man kan tala om alla ämnen, även de allra tyngsta.

Studenterna möter idag en tuff arbetsmarknad. Lotta Karlsson håller just på att orientera sig, ”försöker förstå hur man gör”.

– Det har gått väldigt bra för mina klasskamrater och det gör mig positiv. Jag har hoppet uppe.

 

Birgitta Haglund

 

 

 

 

 

 

Konstnärlig forskning måste kärva

 

 

 

Illustration: Niklas Alriksson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Performancekonstnären Bogdan Szyber är den enda person i Sverige som har fått sitt konstnärliga forskningsprojekt underkänt. Här skriver Hedvig Weibull, frilanskritiker, om vad som egentligen hände vid disputationen. Och om att konstnärlig forskning snarare behöver ta fler risker än färre.

 

Det var en kurs om plats-specifika performanceverk. Vi studenter strövade över campus i östra London för att hitta något ställe som kunde mana fram något inspirerat. Något coolt eller smart eller tjusigt. Jag valde kapellet. Jag fick en idé om att det skulle singla fjädrar från taket, och att personerna i publiken själva skulle kunna få det att hända. Publiken skulle stå i centrum. En korg i taket tänkte jag mig, med ett rep och så block och talja. Det kunde inte vara så svårt. Jag knåpade och prövade och nog funkade det.

 

Men när hela klassen var samlad där och lektorn också så hakade det ändå upp sig. Det kom liksom bara någon enstaka fjäder. Så jag fick ta fram en stege, medan alla tittade på, och klättra upp och mecka. Och det var genant, men efteråt trodde alla att det var det som var mitt performanceverk. Att jag skulle arrangera min installation, få den att funka. Jag blev godkänd på kursen.

 

Sedan många hundra år har konsten haft en viktig plats inom akademin. 1648 skapades Académie Royale de Peinture et de Sculpture i Paris och den svenska konstakademin har funnits i snart trehundra år. Men under 1800-talet började akademisk konst ställas i kontrast mot andra konstriktningar. Akademisk konst var ofta historiserande, idealiserande och kunde läsas av som en slags rebusar. Den person som avbildades gjorde ofta en gest som visade på antingen makt, skicklighet eller att den upprätthöll något slags ideal. Om ett verk beskrivs som »akademisk konst« är det inte sällan ganska lätt att avkoda och ingår ofta i en viss teoretisk tradition.

 

Idag är det inte längre akademierna i Sverige utan de konstnärliga högskolorna som håller i både grundutbildningar och forskarutbildningar. Konstnärlig forskning innebär att doktoranden använder vetenskapliga metoder för att undersöka en fråga inom ramen för en konstnärlig praktik. I Sverige är konstnärlig forskning ett ganska nytt fenomen, medan det funnits internationellt sedan början av 1990-talet. Inte minst i Storbritannien är möjligheten att disputera inom fältet artistic research stor. I tidskriften Art Forum, april 2023, skriver Claire Bishop, professor i konst- och , om riskerna med att verkligt intressant konstnärlig forskning drunknar i den mängd redovisande och tillrättalagd konstnärlig forskning som produceras. Hon beskriver hur hon längtar efter forskning som säger något annat än det förväntade, på ett fantasifullt sätt.

 

I Sverige ges det få tillfällen till att bedriva konstnärlig forskning. Vetenskapsrådet publicerade i januari 2023 en forskningsöversikt där man slår fast att vi behöver mer konstnärlig forskning och understryker hur viktigt det är att »tvärvetenskapliga program och utlysningar tydligt innefattar också konstnärliga inriktningar«.

 

Därför är det extra intressant att titta på vad som egentligen hände den enda gång som ett konstnärligt forskningsprojekt i Sverige i sista stund underkändes av en extern jury.

 

 

Tänk om det är så att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i längden kommer visa sig både giltig och viktig, men de ser till att det inte blir på det sätt som han räknat med.

 

 

2020 lade performancekonstnären Bogdan Szyber fram sitt forskningsprojekt på Stockholms konstnärliga högskola. Szybers avhandling är en platsspecifik undersökning av den konstnärliga högre utbildningen som består av både performanceverk och texter, och Szyber lyfter fram två allvarliga problem. Dels att studenter inom högre studier kan köpa akademiska undersökningar inom en grå eller svart marknad av »spökförfattare«. Dels att konstnärliga forskningsprojekt ofta riktar sig till andra konstnärsakademiker och sällan har betydelse för någon utanför en liten forskarvärld.

 

Men trots sin allvarliga ansats möter Bogdan Szyber en tveksam jury. I inspelningen av disputationen kan vi följa hur juryns medlemmar i tur och ordning ställer frågor till Bogdan Szyber om projektet utifrån sina egna forskningsområden. Frågor som Szyber har svårt att besvara eftersom frågeställningarna inte utgår från hans eget projekt. Samtalet sker också på en akademisk engelska vilket bäddar för missförstånd. Efter en flera timmar lång paus återkommer juryn med beskedet att forskningsprojektet underkänns. Betygsnämndens Julian Klein konstaterar att projektet »has failed« och önskar alla en trevlig kväll. I sitt skriftliga utlåtande uttrycker de tre jurymedlemmarna senare att man önskade att Szyber hade gått »djupare« i sina analyser, utan att egentligen närmare precisera på vilket sätt han skulle gå djupare i analyserna.

 

Frågan om vem som har makt är en av de saker som performancetraditionen utforskat allra mest. Är det performancekonstnären som sätter ramarna, eller publiken som inte sällan bjuds in att sätta sin prägel på rummet? När Bogdan Szyber lägger fram sin avhandling, tar juryn slutligen tillbaka makten över vad konstnärlig forskning är. Som de erfarna scenkonstakademiker de är håller de slutrepliken extremt kort. Kanske vill de undvika spekulationer om att de vill ta över scenen, eller så vill de verkligen inte ha en diskussion om varför de underkänner avhandlingen. Men det skulle gå att skriva en hel akademisk uppsats om vad som egentligen hände. Plötsligt är det Bogdan Szyber som upplever svindeln, som om det är han som blir objektet i någon annans performance. I en intervju med Stina Oscarson i Svenska Dagbladet från 2022 beskriver han det som en »vertigoeffekt«. Han tror sig äga situationen, på kulmen av att avsluta ett stort projekt, men försätts plötsligt i ett läge och en upplevelse som han inte har kontroll över.

 

Och nu kommer en tankevurpa. Tänk om det är så att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i längden kommer visa sig både giltig och viktig, men de ser till att det inte blir på det sätt som han räknat med. För i den stund som Bogdan Szyber lägger fram sin avhandling, och blir underkänd, bevisar jurymedlemmarna nämligen Szybers tes. Bara genom att underkänna avhandlingen kan vi verkligen veta att den här typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spränger gränserna för det accepterade. Och den som trodde sig vara auteur, skapare av händelsen, skuffas åt sidan av jurymedlemmarna. Men det är bara genom att också underkänna projektet, genom juryns handlande, som avhandlingens tes kan bevisas. Hade juryn istället godkänt forskningsprojektet skulle de brännande frågorna som Szyber lyfter i sin avhandling ha lagts till handlingarna. Och juryns roll hade endast varit ceremoniell.

 

 

Bara genom att underkänna avhandlingen kan vi verkligen veta att den här typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spränger gränserna för det accepterade.

 

 

Jag vill inte säga att motivet för att underkänna Bogdan Szyber är att ge honom rätt. Men med den långa erfarenhet av scenkonst som de tre jurymedlemmarna har, är de självfallet fullt medvetna om att en händelse som en disputation på många sätt är kan läsas som ett performanceverk. Och i den traditionen är det oemotståndligt att inte leka med tanken på att jurymedlemmarna vet att deras agerande kommer att tolkas av en publik. Att juryn på så sätt tar över rollen som auteur.

 

I mediebeskrivningen av Bogdan Szybers projekt ställer journalister gärna frågan om det egentligen går att bedriva konstnärlig forskning. Som om det fanns en motsats mellan konsten, som ska vara fri och gärna associeras med fantasi och impulser, och idén om vad forskning är. Ett slags eko från 1800-talets olika sätt att försöka frigöra konsten från akademin. Vetenskapsrådet ser inte någon motsättning mellan konstnärliga praktiker och vetenskaplig forskning utan anser i själva verket att det behövs mer konstnärlig forskning, eftersom denna undersöker »fundamentala frågor som rör relationen mellan sinneserfarenheter, uttrycksformer och tolkningspraktiker«.

 

Min gissning är att Szybers avhandling i längden kommer visa sig vara mer intressant än de allra flesta. Kanske just vara ett sådant projekt som Claire Bishop efterfrågar, ett som vänder upp och ner på givna antaganden. För konstnärlig forskning blir som mest relevant just när den kärvar. I det extrema fallet: när resultatet av forskningen måste refuseras. För att det påpekar att »detta duger inte«. Systemet kan förändras, därför bör det förändas och kvaliteten kan och måste höjas.

 

Det är lite som när hela klassen står väntar på att något ska hända, och så hakar blocket och taljan upp sig på ett pinsamt och oväntat sätt. Maskineriet kärvar. Och konstruktören måste själv kliva fram och agera, medveten om möjligheten att bli underkänd. Hur obekvämt det än är.

 

 

Hedvig Weibull har en filosofie kandidatexamen i Drama från Queen Mary College, vid University of London (motsvarande fil kand i ämnet scenkonst). Hon är också filosofie magister i teater- och konstvetenskap, vid Stockholms universitet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bogdan Szybergs avhandling Fauxthentication: Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) finns att läsa på Uniarts portal Diva. För mer information om forskningsprojektet, se Stockholm konstnärliga högskolas hemsida.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utsikter som ger insikter

 

 

I det här numret vänder vi våra blickar utåt för att på det sättet försöka ringa in vad som egentligen kännetecknar svensk scenkonst. Vi försöker spegla landets scenkonst genom att samtala med internationella regissörer som jobbar i Sverige, men också med svenska regissörer som arbetar utomlands. Anna Hedelius har intervjuat Anja Suša, Anna Bergmann och Oliver Frljić. De tre jämför arbetsförhållanden och arbetssätt inom svensk teater med andra länders förhållanden inom teatern. Medan Birgitta Haglund har intervjuat sydafrikanska scenkonstnären Napo Masheane, som bland annat talar om hur möjligheten till konstnärlig utbildning skiljer sig åt mellan Sverige och Sydafrika. Och Sara Beer intervjuar Maria Åberg och Staffan Valdemar Holm som ger oss inblickar i vad som skiljer det brittiska och det tyska teaterlivet från vårt. Lars Ring skriver dessutom om hur teaterestetiken skiljer sig åt mellan olika länder i Europa och frågar sig hur ett svenskt teaterkrusbär egentligen smakar.

 

Hipp, Malmö stadsteater, har renoverats och öppnats på nytt. Henrietta Hultén har mött arkitekterna bakom renoveringen och fått en guidning av dem i huset. Medan Anna Hedelius har besökt två frigrupper som expanderat – Ö2 som tagit över Boulevardteaterns gamla lokaler och nya scenen Konträr som drivs av PotatoPotato.

 

Hat och hot mot svensk scenkonst har ökat. Birgitta Haglund har talat med Thomas Florén om hans rapport i detta ämne, och med Björn Sandmark, som vet hur det är ett hamna i ett hatdrev.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bogdan Szyber är den enda i Sverige som fått sitt forskningsprojekt underkänt. Hedvig Weibull skriver i sin essä om vad som egentligen hände vid disputationen och om konstnärlig forskning.

 

Sara Beer intervjuar Lynn Nottage, en av USA:s mest spelade dramatiker vars pjäs Mlimas berättelse hade Europapremiär på Playhouse Teater i våras. Medan Rikard Hoogland rapporterar från årets Theatertreffen – en festival vars status är lite i gungning.

 

I vår scenkonststafett skriver illustratören och dragkingen Ruhani Islam om föreställningen 10 bloss innan 10, med fokus på skådespelaren Nisrin Berrada. Hon sänder stafettpinnen vidare till Marall Nasiri som regisserat pjäsen De livrädda.

 

Numrets pjäs är Brinn, av Elmia Arikan och Farnaz Arbabi, som skildrar en symbiotisk relation mellan två tonårstjejer som flyr verkligheten.

 

 

 

 

 

 

 

Här kan du swisha din gåva
Här kan du swisha din gåva
Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

Månadens citat

»Man hör ibland påståendet: ›Skådespelaren är sitt eget instrument.‹ Ingmar Bergman drog på sin tid till med att likna sin favoritskådespelerska vid en Stradivariusfiol. Bilden förutsätter väl att det är regissören själv som för den välhartsade stråken, gnider och knäpper. Jag anser att Bergman pratade i nattmössan.«

 

Staffan Göthe

 

Folkoperan