Artiklar

Kickstart för nya skådespelare

 

 

 

Skådespelaren Lotta Karlsson framför sitt bidrag under presentationsdagen. Foto: Elias Holm

 

 

I slutet av augusti veks för tredje året en heldag för nyutexaminerade skådespelare att få visa upp sig för branschens arbetsgivare, närmare åttio stycken den här gången. Birgitta Haglund var där och slogs av den hjärtliga och välkomnande stämningen.

 

Vissa av dem är påtagligt nervösa, hajar till när de ser hur stor publiken är. Andra visar inte mycket nervositet alls, känns bekväma. Det är en viktig dag på Dramaten för de nykläckta skådespelarna, som här har möjlighet att knyta arbetskontakter, få in en fot. Stämningen är varm och generös när de en efter en kliver ut framför teaterchefer, rollsättare och regissörer för att ge sitt bidrag.

– Vi vill dem väl och skådespelarna känner det, säger Anders Frennberg, Teateralliansens vd.

Intresset hos arbetsgivarna växer för varje år, berättar han.

– På det här sättet skapas det kontakter som leder till uppdrag.

 

Presentationsdagen är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen Kultur Media, Dramaten och Teateralliansen. Enligt en nyskriven avsiktsförklaring kommer samarbetet fortsätta fyra år framåt och Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern turas om att husera evenemanget. Det hela startade som ett initiativ från en av skådespelarstudenterna under pandemin, när det inte fanns möjlighet att presentera sig. Då skapades istället en särskild dag för detta.

 

De här tillfällena rankas väldigt högt av både skådespelare och arbetsgivare, berättar Harry Toumenoksa på Arbetsförmedlingen Kultur Media:

– Vi sänder ut en enkät där man får betygsätta evenemanget som helhet och siffrorna brukar landa på runt 4.9 på en femgradig skala.

 

 

Teateralliansens vd Anders Frennberg hälsar publiken välkommen.
Foto: Elias Holm

 

 

Det är omöjligt för teaterchefer och rollsättare att hinna se alla avgångsklasser i landet, men här får de ett bra tillfälle när alla är samlade. Jeanette Klintberg, rollsättare för film och tv, har efter lunchen denna dag redan bokat in möten med flera av skådespelarna.

– Jag går på magkänsla, om jag tycker att det finns ett filmiskt uttryck hos dem.

 

Skådespelarna tar sig an allt från scener ur kända pjäser av Lars Norén, Henrik Ibsen och Tony Kushner till diktläsning, sång och stand up-liknande inslag. Flera av dem framför egna texter som de skrivit till sina slutproduktioner. Som Arvid von Heland vars repetitiva och liksom loopande monolog om förvirring och frihet är en av dem som sticker ut. Han tycker om att skriva, berättar han. Och att spela.

– Det är inte som att gå på en vanlig audition. Här får vi välja själva vad vi vill visa upp, det är helt öppet och det gör det rätt speciellt.

 

Flera av skådespelarna är redan uppbokade på jobb under hösten och våren. Dodona Imeri kommer medverka i Gabriella Pichlers serie på SVT, dramakomedin Painkiller med premiär 2024. Lydia Ahlsén syns i höst på Malmö stadsteater i Kejsarens nya kläder (premiär 25 november). Martin Hendrikse är uppbokad i flera uppsättningar på Malmö stadsteater – Grävlingen, Romeo och Julia och Bränder. Och Nikola Borggård Gavanozov är kontrakterad för ett år som anställd på Backa Teater.

 

 

Jag tycker humor är fantastiskt för att det är tillgängliggörande, det gör att man kan tala om alla ämnen, även de allra tyngsta.

Lotta Karlsson

 

 

Andra har inga väntande uppdrag alls under hösten. En av dem är Lotta Karlsson. När jag ringer upp henne en vecka efter presentationsdagen berättar hon att flera arbetsgivare har hört av sig och att hon förhoppningsvis har ett nytt jobb på gång. Hon brinner för att teatern ska vara till för publikens skull och vill helst av allt arbeta med scenkonst för barn och unga framöver. Humor är också viktigt för henne, vilket märktes i det hon framförde på Dramaten – hennes monolog En evig sexdebut, som hon har spelat under scenskoletiden och som bygger på intervjumaterial med vuxna kvinnor som aldrig haft sex.

– Det är så himla tabu att tala om detta. Jag tycker humor är fantastiskt för att det är tillgängliggörande, det gör att man kan tala om alla ämnen, även de allra tyngsta.

Studenterna möter idag en tuff arbetsmarknad. Lotta Karlsson håller just på att orientera sig, ”försöker förstå hur man gör”.

– Det har gått väldigt bra för mina klasskamrater och det gör mig positiv. Jag har hoppet uppe.

 

Birgitta Haglund

 

 

 

 

 

 

Konstnärlig forskning måste kärva

 

 

 

Illustration: Niklas Alriksson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Performancekonstnären Bogdan Szyber är den enda person i Sverige som har fått sitt konstnärliga forskningsprojekt underkänt. Här skriver Hedvig Weibull, frilanskritiker, om vad som egentligen hände vid disputationen. Och om att konstnärlig forskning snarare behöver ta fler risker än färre.

 

Det var en kurs om plats-specifika performanceverk. Vi studenter strövade över campus i östra London för att hitta något ställe som kunde mana fram något inspirerat. Något coolt eller smart eller tjusigt. Jag valde kapellet. Jag fick en idé om att det skulle singla fjädrar från taket, och att personerna i publiken själva skulle kunna få det att hända. Publiken skulle stå i centrum. En korg i taket tänkte jag mig, med ett rep och så block och talja. Det kunde inte vara så svårt. Jag knåpade och prövade och nog funkade det.

 

Men när hela klassen var samlad där och lektorn också så hakade det ändå upp sig. Det kom liksom bara någon enstaka fjäder. Så jag fick ta fram en stege, medan alla tittade på, och klättra upp och mecka. Och det var genant, men efteråt trodde alla att det var det som var mitt performanceverk. Att jag skulle arrangera min installation, få den att funka. Jag blev godkänd på kursen.

 

Sedan många hundra år har konsten haft en viktig plats inom akademin. 1648 skapades Académie Royale de Peinture et de Sculpture i Paris och den svenska konstakademin har funnits i snart trehundra år. Men under 1800-talet började akademisk konst ställas i kontrast mot andra konstriktningar. Akademisk konst var ofta historiserande, idealiserande och kunde läsas av som en slags rebusar. Den person som avbildades gjorde ofta en gest som visade på antingen makt, skicklighet eller att den upprätthöll något slags ideal. Om ett verk beskrivs som »akademisk konst« är det inte sällan ganska lätt att avkoda och ingår ofta i en viss teoretisk tradition.

 

Idag är det inte längre akademierna i Sverige utan de konstnärliga högskolorna som håller i både grundutbildningar och forskarutbildningar. Konstnärlig forskning innebär att doktoranden använder vetenskapliga metoder för att undersöka en fråga inom ramen för en konstnärlig praktik. I Sverige är konstnärlig forskning ett ganska nytt fenomen, medan det funnits internationellt sedan början av 1990-talet. Inte minst i Storbritannien är möjligheten att disputera inom fältet artistic research stor. I tidskriften Art Forum, april 2023, skriver Claire Bishop, professor i konst- och , om riskerna med att verkligt intressant konstnärlig forskning drunknar i den mängd redovisande och tillrättalagd konstnärlig forskning som produceras. Hon beskriver hur hon längtar efter forskning som säger något annat än det förväntade, på ett fantasifullt sätt.

 

I Sverige ges det få tillfällen till att bedriva konstnärlig forskning. Vetenskapsrådet publicerade i januari 2023 en forskningsöversikt där man slår fast att vi behöver mer konstnärlig forskning och understryker hur viktigt det är att »tvärvetenskapliga program och utlysningar tydligt innefattar också konstnärliga inriktningar«.

 

Därför är det extra intressant att titta på vad som egentligen hände den enda gång som ett konstnärligt forskningsprojekt i Sverige i sista stund underkändes av en extern jury.

 

 

Tänk om det är så att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i längden kommer visa sig både giltig och viktig, men de ser till att det inte blir på det sätt som han räknat med.

 

 

2020 lade performancekonstnären Bogdan Szyber fram sitt forskningsprojekt på Stockholms konstnärliga högskola. Szybers avhandling är en platsspecifik undersökning av den konstnärliga högre utbildningen som består av både performanceverk och texter, och Szyber lyfter fram två allvarliga problem. Dels att studenter inom högre studier kan köpa akademiska undersökningar inom en grå eller svart marknad av »spökförfattare«. Dels att konstnärliga forskningsprojekt ofta riktar sig till andra konstnärsakademiker och sällan har betydelse för någon utanför en liten forskarvärld.

 

Men trots sin allvarliga ansats möter Bogdan Szyber en tveksam jury. I inspelningen av disputationen kan vi följa hur juryns medlemmar i tur och ordning ställer frågor till Bogdan Szyber om projektet utifrån sina egna forskningsområden. Frågor som Szyber har svårt att besvara eftersom frågeställningarna inte utgår från hans eget projekt. Samtalet sker också på en akademisk engelska vilket bäddar för missförstånd. Efter en flera timmar lång paus återkommer juryn med beskedet att forskningsprojektet underkänns. Betygsnämndens Julian Klein konstaterar att projektet »has failed« och önskar alla en trevlig kväll. I sitt skriftliga utlåtande uttrycker de tre jurymedlemmarna senare att man önskade att Szyber hade gått »djupare« i sina analyser, utan att egentligen närmare precisera på vilket sätt han skulle gå djupare i analyserna.

 

Frågan om vem som har makt är en av de saker som performancetraditionen utforskat allra mest. Är det performancekonstnären som sätter ramarna, eller publiken som inte sällan bjuds in att sätta sin prägel på rummet? När Bogdan Szyber lägger fram sin avhandling, tar juryn slutligen tillbaka makten över vad konstnärlig forskning är. Som de erfarna scenkonstakademiker de är håller de slutrepliken extremt kort. Kanske vill de undvika spekulationer om att de vill ta över scenen, eller så vill de verkligen inte ha en diskussion om varför de underkänner avhandlingen. Men det skulle gå att skriva en hel akademisk uppsats om vad som egentligen hände. Plötsligt är det Bogdan Szyber som upplever svindeln, som om det är han som blir objektet i någon annans performance. I en intervju med Stina Oscarson i Svenska Dagbladet från 2022 beskriver han det som en »vertigoeffekt«. Han tror sig äga situationen, på kulmen av att avsluta ett stort projekt, men försätts plötsligt i ett läge och en upplevelse som han inte har kontroll över.

 

Och nu kommer en tankevurpa. Tänk om det är så att de tre jurymedlemmarna anar att Bogdan Szybers forskning i längden kommer visa sig både giltig och viktig, men de ser till att det inte blir på det sätt som han räknat med. För i den stund som Bogdan Szyber lägger fram sin avhandling, och blir underkänd, bevisar jurymedlemmarna nämligen Szybers tes. Bara genom att underkänna avhandlingen kan vi verkligen veta att den här typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spränger gränserna för det accepterade. Och den som trodde sig vara auteur, skapare av händelsen, skuffas åt sidan av jurymedlemmarna. Men det är bara genom att också underkänna projektet, genom juryns handlande, som avhandlingens tes kan bevisas. Hade juryn istället godkänt forskningsprojektet skulle de brännande frågorna som Szyber lyfter i sin avhandling ha lagts till handlingarna. Och juryns roll hade endast varit ceremoniell.

 

 

Bara genom att underkänna avhandlingen kan vi verkligen veta att den här typen av systematisk kritik mot systemet inte ryms, det spränger gränserna för det accepterade.

 

 

Jag vill inte säga att motivet för att underkänna Bogdan Szyber är att ge honom rätt. Men med den långa erfarenhet av scenkonst som de tre jurymedlemmarna har, är de självfallet fullt medvetna om att en händelse som en disputation på många sätt är kan läsas som ett performanceverk. Och i den traditionen är det oemotståndligt att inte leka med tanken på att jurymedlemmarna vet att deras agerande kommer att tolkas av en publik. Att juryn på så sätt tar över rollen som auteur.

 

I mediebeskrivningen av Bogdan Szybers projekt ställer journalister gärna frågan om det egentligen går att bedriva konstnärlig forskning. Som om det fanns en motsats mellan konsten, som ska vara fri och gärna associeras med fantasi och impulser, och idén om vad forskning är. Ett slags eko från 1800-talets olika sätt att försöka frigöra konsten från akademin. Vetenskapsrådet ser inte någon motsättning mellan konstnärliga praktiker och vetenskaplig forskning utan anser i själva verket att det behövs mer konstnärlig forskning, eftersom denna undersöker »fundamentala frågor som rör relationen mellan sinneserfarenheter, uttrycksformer och tolkningspraktiker«.

 

Min gissning är att Szybers avhandling i längden kommer visa sig vara mer intressant än de allra flesta. Kanske just vara ett sådant projekt som Claire Bishop efterfrågar, ett som vänder upp och ner på givna antaganden. För konstnärlig forskning blir som mest relevant just när den kärvar. I det extrema fallet: när resultatet av forskningen måste refuseras. För att det påpekar att »detta duger inte«. Systemet kan förändras, därför bör det förändas och kvaliteten kan och måste höjas.

 

Det är lite som när hela klassen står väntar på att något ska hända, och så hakar blocket och taljan upp sig på ett pinsamt och oväntat sätt. Maskineriet kärvar. Och konstruktören måste själv kliva fram och agera, medveten om möjligheten att bli underkänd. Hur obekvämt det än är.

 

 

Hedvig Weibull har en filosofie kandidatexamen i Drama från Queen Mary College, vid University of London (motsvarande fil kand i ämnet scenkonst). Hon är också filosofie magister i teater- och konstvetenskap, vid Stockholms universitet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bogdan Szybergs avhandling Fauxthentication: Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) finns att läsa på Uniarts portal Diva. För mer information om forskningsprojektet, se Stockholm konstnärliga högskolas hemsida.  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nordic noir intar scenen

 

 

 

”Sviten”, Intiman, med Niklas Engdal och Peshang Rad (i förgrunden). Foto: Carl Thorborg

 

 

 

Dramatikern Isabel Cruz Liljegren har sett två uppsättningar i höst som båda tar avstamp i den populära genren Nordic noir: Sviten på Intiman och Nordic crime på Dramaten. Hon frågar sig ifall det handlar om publikfrieri eller om dessa uppsättningar kan bidra med något till teatern som konstform.

Genren Nordic noir, eller Scandinavian noir, kännetecknas av kriminalhistorier som ofta utspelar sig i karga, vardagsgrå miljöer där allt verkar lugnt på ytan. Som kontrast ställs detta mot mörka, dolda krafter i samhället, i form av mord, kvinnovåld och rasism.

Henning Mankell har kallats för genrens fader och dess framgång har tillskrivits den distinkta stilen: realistiskt, enkelt och exakt, befriat från onödiga ord och metaforer. I höst har vi sett succégenren ta sig in även på våra teaterscener. Är det ett billigt sätt att försöka locka ny publik eller kan genren också bidra med något till vår konstform? Teaterkritikerna har haft delade åsikter om detta.

 

 

Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet.

 

 

När jag kommer till Intiman råder biokänsla – man kan fota sig framför en backdrop med texten »Sviten«, det säljs snacks och många tar med sig en dricka in i salongen. Pjäsen – med manus av Denise Rudberg och Mikaela Bley, i regi av Lisa Ohlin – är uppbyggd som ett polisförhör med åtta misstänkta karaktärer. De var alla på plats i en hyrd hotellsvit samma kväll som en ung tjej mördades där. Scenbilden är avskalad: en blackbox med en projektionsduk i fonden där ordlösa, dramatiserade snuttar visas som filmer i vilka publiken får veta vad det var som verkligen hände under kvällen. För övrigt byggs historien ut genom att förhörsledaren pusslar ihop de olika vittnesmålen där handlingen drivs framåt av berättande textmassor. Det är ett mellanting mellan radiodrama, Instagram-stories och berättarteater. I pausen uppmanas publiken att interagera på Instagram, utan att det fyller något egentligt syfte. Roligast publikinteraktion sker spontant när en av de misstänkta karaktärerna försäger sig, råkar veta mer än han borde: »Vad var det för typ av sladd hon ströps med?« Polisen svarar: »Jag sa aldrig att det var en sladd«. Delar av publiken drar hastigt efter andan och ropar instämmande: »Det sa han aldrig!«

 

 

Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?

 

 

Intimans uppsättning av Sviten utnyttjar inte helt, varken i regi eller manus, det specifika med just teaterformen: att det sitter en levande publik i rummet. Kanske försöker de göra detta med hjälp av Instagram-momentet? Det är inte tydligt varför den här berättelsen i den här formen ska visas på en scen istället för på tv, eller lyssnas till i radio (ursprungligen är också Sviten framtagen som ett ljuddrama i poddformat för Sveriges Radio, P3 Serie) Jag hade önskat mer dramatik i rummet, mer iscensatt spänning mellan karaktärerna och generellt ett mer fysiskt gestaltande. På Dramaten får jag mer av det jag söker.

 

 

 

”Nordic crime”, Dramaten, med emanja Stojanović, Krister Henriksson, Rebecka Hemse och Lena Endre. Foto: Sören Vilks

 

 

 

Här består scenografin av en upphöjd, utkristalliserad version av Nordic noirs karaktäristiska egenskaper. Ett stiliserat poliskontor med smakfullt utplacerade symboliska föremål som med sina små nummerbrickor för tankarna till bevismaterial. I denna föreställning spelas det tv-poliser (Martin Beck, Kurt Wallander, Johan Falk med flera) vars realistiska uttryck i form av svordomar och mimik görs till en komisk effekt. Nordic crime – med manus och regi av Mattias Andersson – börjar precis som Sviten texttungt, med polisernas dramatiserade läsningar av dokumentära förhörsprotokoll och domstolsbeslut, hämtade ur verkligheten. Efter hand börjar dock en intrig växa fram bland poliserna i rummet. Berättelsen vidgas och slår sig loss från den begränsande genren, för att bli scenkonst med starka metaforer och teatermagi. Här tas det tillvara på den slitna polisens ambivalenta antihjälte-egenskaper, vilket öppnar för den intressanta filosofiska frågan: Hur kan vi skapa godhet i en ond värld?

Generellt sett kan man säga att dessa två olika scenkonstverk inte är lika fåordiga som deras förlagor inom film- och tv-genren, att de grådaskiga och vardagliga miljöerna blir svårgestaltade och att den textdrivna dramatiken får ta större plats när bilderna inte är i fokus. Dessutom visas här inga mordoffer på scen i form av nakna och blodiga kvinnokroppar.

 

Isabel Cruz Liljegren

 

 

Ytterligare en föreställning i samma genre spelas under hösten och vintern 2022: Var är Olle? på Kulturhuset Stadsteatern, ett true crime-baserat drama av Amanda Glans och Andreas Kundler.

 

 

 

 

 

Teatr Powszechny står stadigt – mitt i samhällsdebatten (ur nummer 1/2022)

 

 

 

 

Mein Kampf med Teatr Powszechny, som gästspelat på Dramaten, där regissören Jakub Skrzywanek gör satir av Hitlers bok. Foto: Magda Hueckel.

 

 

 

 

Högerextremister demonstrerade utanför deras teater när de spelade en föreställning som kritiserade katolska kyrkan och under deras premiär på Mein Kampf hade de säkerhetsvakter på plats. Teatr Powszechny, en av Polens största teaterinstitutioner, är ensamma om att ha iscensatt Hitlers kontroversiella bok. Birgitta Haglund har träffat regissören Jakub Skrzywanek tillsammans med biträdande teaterchefen Paweł Sztarbowski samt talat med analytikern Stefan Ingvarsson om teaterns roll i Polen.

 

 

Att skådespelare kommer ut och minglar med sin publik i en föreställnings paus orsakar sällan några höjda ögonbryn. Men under pausen i Mein Kampf – som gästspelade på Dramaten i december – höjs det på både ett och två ögonbryn när skådespelarna plötsligt dyker upp i foajén iklädda nakendräkter med gigantiska bröst och könsorgan. De söker sig fram mellan olika sällskap, börjar mingla med publiken, flirtar med oss, blir lite närgångna, och när vi väl ska in i salongen igen så står de där med sina putande magar och stoppar upp vägen så att man får pressa sig mellan deras vadderade kroppsdräkter för att åter kunna inta sin plats.

Teatr Powszechny sällar sig till den centraleuropeiska traditionen av satir och burleskerier. De utgår från den kända nazisttermen degenererad konst och ställer, ironiskt nog, sedan den sortens estetiska uttryck på scen i Mein Kampf. Som när en skådespelare i inledningsscenen vänder sin bara ända mot publiken och så att säga låter rövhålet förmedla Hitlers text, innan han stryker med ett finger mellan skinkorna, sniffar på det och formar en mustasch ovanför överläppen.

Regissören Jakub Skrzywanek har i intervjuer förklarat att han vill ge publiken en chockterapi och inledningen av föreställningen är inte direkt subtil. Det är som om han vill säga: Låt oss gräva i denna dynga till nazistbrun text och i dessa stinkande tankar om rasrenhet. Poängen med det är att se vad det finns för kopplingar till vårt samhälle idag, förklarar Jakub Skrzywanek, som möter upp i foajén till Dramatens lilla scen, tillsammans med Teatr Powszechnys biträdande chef, Paweł Sztarbowski, innan den kvällens föreställning av Mein Kampf. Det ska också bli ett påföljande publiksamtal som Stefan Ingvarsson, analytiker vid Utrikespolitiska institutet och tidigare kulturråd vid Sveriges ambassad i Moskva, ska hålla i.

 

 

Det är många av de här viktiga frågorna kring etik och moral, hur man ska leva, vad som är rätt och fel och sant och falskt, som avhandlas i hög grad av den polska teatern. Många av samhällsdebatterna börjar på scen och sprider sig sedan vidare.

Stefan Ingvarsson

 

 

Teatr Powszechny, en av Warszawas 18 institutionsteatrar med fast ensemble, har alltid varit en plats där det är relativt högt i tak, förklarar Stefan Ingvarsson när jag ringer upp honom för en intervju – och de befinner sig i ett kluster i det polska teaterlandskapet.

– Det finns flera betydelsefulla teatrar i Warszawa och alla är lite i framkant när det gäller att utmana sin publik, till exempel vad gäller estetik och scenuttryck. Den här teatern ligger i Warszawas traditionella arbetarkvarter och är nog lite mer tillgänglig, folklig och mindre elitistisk än de andra stora teatrarna.

Teatr Powszechny var den första teater som bildades i Warszawa efter Andra världskriget. Andrej Wajda och Zygmunt Hübner har båda lett denna teater som ligger i de kvarter av Warszawa som inte förstördes under kriget, i Pragadistriktet, där de är den enda kulturinstitutionen. Under de senaste åren har denna stadsdel jobbat för att skapa en plats för öppna debatter och ett civilsamhälle vars grundstenar bygger på demokratiska processer, berättar Stefan Ingvarsson. Teatr Powszechny är väl förankrad i sina kvarter och arrangerar debatter, festivaler och workshops som riktar sig både till studenter och lärare. Teatern spelar både polska och internationella dramer såväl som klassiker och nyskrivet.

 

 

 

 

I ett samtal på Dramaten diskuterade Jakub Skrzywanek, Pawe⁄l Sztarbowski och Stefan Ingvarsson om uppsättningen av Mein Kampf och Teatr Powszechnys roll i det polska teaterlivet. Foto: Birgitta Haglund.

 

 

 

 

Paweł Sztarbowski, som leder Teatr Powszechny tillsammans med teaterchefen Paweł Łysak, förklarar att de tog över ledningen av teatern bara några månader innan maktskiftet 2015 då nationalkonservativa PiS, Lag och rättvisa, med partiordförande Jarosław Kaczyński ,vann valet. Teaterns motto är: theatre that gets in the way.

– Vi vill vara en teater som arbetar med de viktigaste politiska och sociala frågorna, säger Paweł Sztarbowski

Deras föreställning Klatwa (Förbannelsen), där Jakub Skrzywanek var regiassistent till regissören Oliver Frljić, gjorde dem kända över världen. Stefan Ingvarsson beskriver uppsättningen som »en fullständigt orädd och hänsynslös uppgörelse med katolska kyrkan som institution«. Pjäsen handlar om den katolska kyrkans makt i Polen och om pedofili inom kyrkan. Under spelperioden blev teatern hotad och utanför samlades folk i stora demonstrationer där högerextrema grupperingar ingick. Med tanke på det är det inte förvånande att de valde att sätta in säkerhetsvakter på teatern under premiären av Mein Kampf, och några föreställningar därefter.

Teaterns ledning var till att börja med skeptiska till att iscensätta Hitlers bok. De var osäkra på om denna text skulle bli för mycket för publiken, men de ändrade sig ganska snart.

– För mig var det viktigt att Jakub ville visa på den förhärskande högerpopulismen i vår samtid idag, både i Europa och USA, säger Paweł Sztarbowski.

Ett uttryck för detta är att på hundraårsdagen efter att Polen blev självständigt, 1918, marscherade högerpopulister och extremhögern tillsammans, nationalistiska symboler visades under gudstjänster i kyrkor och konserter som stödde patriotiska värderingar anordnades.

 

 

Det handlar om att skapa ett slags grotesk situation som kan bli en spegel för den vansinniga verklighet som vi lever i, att skapa en alternativ bild där man kan få syn på nya perspektiv.

Paweł Sztarbowski

 

 

Stefan Ingvarsson förklarar att teatern länge har varit en viktig arena för samhällsdiskussion i Polen såväl som i Ryssland och många andra delar av det forna östblocket – och behållit den platsen. I Polen är tv och etermedier idag hårt kontrollerade av staten, men samtidigt finns det en fri samhällsdebatt där och en stark och oberoende press, säger han.

– Det är många av de här viktiga frågorna kring etik och moral, hur man ska leva, vad som är rätt och fel och sant och falskt, som avhandlas i hög grad av den polska teatern. Många av samhällsdebatterna börjar på scen och sprider sig sedan vidare. Det här har en jättelång tradition, ända sedan studentupproret 1968 som började i och med en teateruppsättning i Warszawa. Det var också flera teateruppsättningar som spelade en stor roll i att Solidaritet växte fram.

Han menar att vissa teatrar i Polen, som Teatr Powszechny, har en fingertoppskänsla för att fånga upp de frågor som behöver luftas och exemplifierar med Jakub Skrzywaneks uppsättning Johannes Paulus dödsdag, som hade premiär i februari på Polska teatern – en föreställning om den polske påvens sista timmar i livet.

– I mina nyhetsflöden från Polen diskuteras just nu ingenting annat än den föreställningen, som visar denna ikon och numera även helgon från sin mest utsatta och sårbara sida.

Han beskriver föreställningen som en medveten avmystifiering där det sakrala tonas ner hos en person som i Polen är nästintill omöjlig att betrakta som en människa, med svagheter och brister.

 

 

Jag brukar säga att en måttstock på relevansen för ett konstuttryck är hur blandade åldrar som tar del av en konstform.

Stefan Ingvarsson

 

 

Till skillnad från i Sverige fylls teatersalongerna i Polen av en ung publik, berättar Stefan Ingvarsson.

– Jag brukar säga att en måttstock på relevansen för ett konstuttryck är hur blandade åldrar som tar del av en konstform. Om det är så att unga människor överhuvudtaget inte går på teater eller pratar om teater så är det något som inte riktigt slår an hos dem.

Många teatrar i Moskva eller Warszawa har publikmässigt en medelålder på runt trettio.

– Det kan finnas olika förklaringar till det, men det är bara att konstatera att teatern i Polen känns relevant också för de yngre, den står mitt i samhällsdebatten.

Det gäller även Mein Kampf. När jag såg föreställningen slogs jag av att boken inte enbart är full av antisemitism och rashierarkiska tankar utan även att några av Hitlers resonemang faktiskt inte var särskilt svåra att ta till sig. Detta är också något som Jakub Skrzywanek själv lyfter fram under intervjun. När han började läsa Mein Kampf tillsammans med sin dramaturg blev de förvånade eftersom de fann att vissa av Hitlers tankegångar, som när han formulerar sin starka kritik mot kommersialismen och dess följder, stundtals låg i linje med deras eget synsätt.

– I det första kapitlet som handlar om Hitlers barndom beskrivs till exempel samhällsproblem som, om du är vänsterorienterad i dina politiska åsikter, kan ha lätt att hålla med om. Det var en verklig överraskning för oss. Vi började tänka att publiken borde få höra originaltexten för många vet faktiskt inte vad som står i boken, säger Jakub Skrzywanek.

De valde att låta citat ur Hitlers bok få tala för sig själva på scen, det finns alltså ingen ramberättelse eller större kontext.

– Det var viktigt för oss att ta texten på allvar, och att sedan använda oss av teaterns verktyg för att på ett kritiskt sätt kommentera det som står i boken, fortsätter Jakub Skrzywanek och konstaterar att många efter Andra världskriget tyckte att boken skulle begravas.

– Men problemet är att både i Polen och globalt sett så finns de här idéerna i Mein Kampf fortfarande kvar. Vi har inte på allvar diskuterat varför den här texten fångade så många människor på 1920- och 1930-talet och varför Hitler lyckades få makten.

Tre år efter uppsättningens premiär tycker Jakub Skrzywanek att frågorna känns ännu mer aktuella än de gjorde 2018.

– Vi är ett mer auktoritärt land idag på det sättet att de styrande politiserar vårt rättssystem och att media censureras. Regeringen använder statens verktyg på ett auktoritärt sätt för att förändra landet.

Paweł Sztarbowski poängterar att det inte var Hitler som på egen hand uppfann det fascistiska tankegodset i sin bok, det fanns strömningar i det österrikiska samhället som Hitler fångade upp. Och Sztarbowski beskriver det som att Mein Kampf för dem blev ett slags vittnesmål om att det samhälle som boken målar upp idag har börjat normaliseras i Polen, äta sig in i vardagslivet. Vilket en av föreställningens intressantaste scener gestaltar. Där skildras en middagsbjudning där man liksom konverserar fram Hitlers text över det findukade bordet – med porslin och vinglas av pappkulisser … tills allt går över styr.

 

 

 

Mein Kampf , Teatr Powszechny, med Mamadou Góo Bâ i förgrunden. Foto: Magda Hueckel.

 

 

 

Mein Kampf har turnerat i Europa och blivit inbjuden till USA men ensemblen har inte fått möjlighet att spela på en enda teaterfestival i Polen eftersom många varit för rädda att bli sammankopplade med föreställningen, enligt Paweł Sztarbowski. Mottagandet tycks dock ha varit positivt i polska medier. I Sverige var det kanske lite mer avvaktande. Stefan Ingvarsson konstaterar att den avslutande akten inte verkade fungera lika bra på den svenska publiken som på den polska, eller i alla fall inte på de svenska kritikerna. Det är där som skådespelarna intar scenen i nakendräkter och maler på om renrasighet och kvinnans uppgift att reproducera den tyska rasen, medan det pågår ett lojt stönande och ett (fiktivt) kopulerande på scen. I Kulturradion i P1 talades det till exempel om »studentikosa provokationer«.

– Jag tror att de partierna som handlar om reproduktion och indirekt om abort och preventivmedel inte blir lika uppenbara och starka för oss i vårt samhälle som de blir i ett land som Polen med ett totalförbud för aborter, där man diskuterar inskränkningar av preventivmedel och skilsmässor och där det finns röster som talar om kvinnans plikt att föda barn, säger Stefan Ingvarsson.

Han menar att dessa scener går rakt in i kärnan av den polska samhällsdebatten och därför blir väldigt laddade – men att Teatr Powszechny samtidigt försöker att lite ta udden av dem.

– De skapar ett slags utväg, att publiken ska få skratta så att den inte blir kvävd.

Den här uppsättningen ingick i ett antifascistiskt år i Polen, under 2019 då det var åttio år sedan Andra världskriget började. De antifascistiska strömningarna är starka i det polska samhället, enligt Paweł Sztarbowski, som menar att kärnan av regeringspartiets politiska idéer »bygger på ett fascistiskt tänkesätt«, där man delar upp människor i bättre och sämre medborgare. Jakub Skrzywanek berättar att de har blivit attackerade av politiker som tillhör PiS med argument som att det inte går att påstå att regeringen är fascistisk i Polen (som de gör i föreställningen) eftersom detta land stod emot fascismen och var en av denna ideologis offer under Andra världskriget – alltså kan inte polska politiker vara fascister.

Stefan Ingvarsson vill dock precisera beskrivningen av PiS. I statsvetenskaplig bemärkelse ser han dem inte som fascister, det epitetet tycker han inte är helt träffsäkert.

– Men det man säkert kan säga är att PiS inte har några spärrar när det gäller att släppa fram, finansiera eller ge plats åt högerextremistiska tankar och ord – om de tror att de vinner väljare på det. Det har lett till att högerextremismen syns och hörs mycket mer i Polen idag än tidigare, den har vädrat morgonluft, den tar plats och har självförtroende. Makthavarna står helt passiva inför det eller så understödjer de dessa strömningar genom att vara tysta. Många inom kulturlivet har diskuterat hur de ska motarbeta det här. Ska man försöka förstå högerextremister och bjuda in dem till samtal eller ska man stänga ute dem? Samma diskussion som vi haft i Sverige.

Stefan Ingvarsson beskriver det som att den polska regeringen »i allra högsta grad har politiserat kulturen«.

– Och det är ett läge som vi också skulle kunna stå inför. Även vi har politiska krafter med betydelsefull politisk representation i vårt parlament som helt öppet säger att de skulle kunna göra liknande saker om de får kontroll över kulturdepartementet.

Han menar att vi Sverige har något att lära av hur de politiska förändringarna i Polen och Ungern har gått till.

– Det handlar om små, demokratiska, politiska beslut, små förändringar av riktlinjer och ändringar av chefer och styrelser, som görs därför att de som kontrollerar politiken tycker att konsten ska tjäna något specifikt syfte som nationen, moralen … Då är frågan, skulle en svensk kultur stå emot en sådan förändring?

 

 

Vi har inte på allvar diskuterat varför den här texten fångade så många människor på 1920- och 1930-talet och varför Hitler lyckades få makten.

Jakub Skrzywanek

 

 

Paweł Sztarbowski anser att kulturdepartementet i Polen har förstört stora institutioner som exempelvis landets nationalteatrar. Dessa styrs centralt, av regeringen.

– Förra veckan uppstod en ny situation på Nationalgalleriet Zachęta i Warszawa där regeringen bytte ut ledningen, säger han.

– Konstnärligt sett ligger den nya chefen på en låg nivå, men han stöder PiS, tillägger Jakub Skrzywanek, som beskriver sig själv som bannlyst av de nationella institutionerna och deras statliga bidrag efter att ha regisserat Mein Kampf .

Idag har han dock tagit över som konstnärlig ledare vid stadsteatern i Szczecin, berättar Stefan Ingvarsson, och öppnat starkt med föreställningen Sexuell upplysning som kritiserar bristen på just sådan i polska skolor.

Det som har räddat många av de övriga teatrarna i Polen, de som inte är nationalteatrar, från politikers klåfingrighet är den decentraliserade maktfördelningen.

– Många av de viktigaste teatrarna i Polen lyder under städerna och deras presidenter, motsvarigheten till borgmästare i andra länder, säger Stefan Ingvarsson.

Eftersom städerna oftast styrs av den demokratiska oppositionen lämnas teatrarna fria från den statliga nivåns politiska styrning. Paweł Sztarbowski betonar dock att detta inte betyder att oppositionen är väldigt öppen för »modiga, konstnärliga experiment« då det finns centrala beslut att ta hänsyn till.

– Men oppositionen stöder oss eftersom de vet att vi har ett gemensamt mål – att slåss mot regeringspartiet och växande högerpopulism, säger han.

Och Teatr Powszechnys publik verkar uppskatta det. Vid ett tillfälle kom ett mejl till teatern där det stod: »Tack så mycket för ert arbete. Tack vare er kan jag fortfarande tänka på ett sätt som om jag bodde i ett normalt demokratiskt land.«

– Vi försöker visa på alternativ till det samhälle vi har idag, teatern är ett verktyg för det. Det handlar om att skapa ett slags grotesk situation som kan bli en spegel för den vansinniga verklighet som vi lever i, att skapa en alternativ bild där man kan få syn på nya perspektiv, säger Paweł Sztarbowski.

Han tror att teater »är ett bra verktyg för kommunikation« både i samhället i stort och mellan olika gemenskaper, samhällen och kulturer.

– Det är själva grundidén med vår teater, att det går att bygga broar – både lokalt och internationellt.

Birgitta Haglund

 

Tips: Det finns en artikel om Teatr Powszechny i New York Times, publicerad 19 mars 2019, med rubriken »The Theater at the Forefront of Poland’s Culture Wars« av Alex Marshall.

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2022 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

 

 

De vill inte försköna livet (ur nummer 1/2022)

 

 

 

 

Stormen, Göteborgs stadsteater, i regi och bearbetning av Ossian Melin. På bilden syns Victoria Dyrstad i förgrunden och Anton Hellström, Hilda Krepper, Filip Aladdin och Adam Axelsson i bakgrunden. Foto: Ola Kjelbye

 

 

 

 

Konstkollektivet Konst AB har härjat runt i Scensverige med en rad föreställningar krönta av den visuellt hämningslösa uppsättningen av Stormen som spelades på Göteborgs stadsteater under hösten. Anna Håkansson har intervjuat dem om kulturens kommersialisering, kontroll och kopior av kopior.

 

Konst AB slog igenom med instagramkontot Olikapersoner, som 2016 även blev en teaterföreställning. Sedan dess har de skapat en hel del projekt av arten »helhetslösningar inom kultursektorn«, däribland den så kallade Totaltrilogin, bestående av de hyllade uppsättningarna Total trygghetTotal fräschhet och Total strukturalitet, som spelades på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm och på Göteborgs stadsteater mellan 2016 och 2019.

 

Detta konstkollektiv består av Filip Aladdin, Ossian Melin och Anton Hellström. I vanliga fall medverkar hela den sammansvetsade trion i intervjuer, men när det är dags för vårt digitala möte kärvar Aladdins uppkoppling och jag får hålla till godo med Melin och Hellström.

 

Ossian Melin beskriver föreställningarna i Totaltrilogin som den fysiska manifestationen av deras vänskap:

– På så sätt blir det en kärleksakt varje gång vi jobbar med varandra. Det är som ett slags trippel-yin yang. Vi kompletterar varandra och litar på varandra.

 

 

 

Total trygghet, av Konst AB, med Ossian Melin och Anton Hellström. Foto: Joel Ighe

 

 

 

Att de nu även hunnit bli en del av Göteborgs stadsteaters ordinarie repertoar med just Stormen, pjäsen som invigde teaterhuset 1934 och återinvigde det efter ombyggnationen 2002, säger en del om hur de kommit att omhuldas av etablissemanget. En roll de knappast är bekväma med, vilket deras uppsättning – där Ossian Melin stod för regi och bearbetning och Anton Hellström medverkade som skådespelare – också tydligt signalerade. Här snålades varken med blod, datoranimerad porr eller snabbnudlar. Bara Calibans rumpkostym förtjänar sin egen C-uppsats.

 

Subventionerade teaterbrickluncher och fräscha loger är heller inte på konstkollektivets önskelista.

– När vi jobbade i Stockholm sov vi på scenen de sista veckorna innan premiär. Jag tror att det är farligt att vara alltför nyduschad när man repar, hävdar Ossian Melin. Under repetitionsperioden kan man inte tänka på hur ens partner mår eller vad man ska göra på semestern. Om det blir lika viktigt som jobbet tror jag inte att man orkar fiska upp det allvar man måste ta konst på.

 

– Vi hade ju inte gjort det om det bara vore en plåga, fortsätter Anton Hellström. Men det är heller inte så jävla gött alla gånger. Folk utifrån kanske tänker att man jobbar med sin hobby, men jag har aldrig känt igen mig i det. Så tänker man ju inte om något annat yrke.

 

Ossian Melin flikar in:

– Och man älskar det ändå. Ibland är det skönt med saker som är mer lagom viktiga, som att titta på fotboll, till exempel. Där kan jag snabbt skaka av mig frustrationen om mitt lag förlorar. Men jag får dödsångest om en scen blir dålig. Det är jordens undergång.

 

 

Här snålades varken med blod, datoranimerad porr eller snabbnudlar. Bara Calibans rumpkostym förtjänar sin egen C-uppsats.

 

 

Namnet Konst AB må låta som en ironisk blinkning till kommersialiseringen av kulturen men för konstkollektivet är det långt mer än ironi. Enligt dem samarbetar allt fler konstnärer med företag och livnär sig på förbetalda sponsoravtal. Något som också ställdes på sin spets när Konst AB i Stormen använde sig av klipp från reklamfilmer för ett brittiskt tobaksbolag som hotade med att stämma Göteborgs stadsteater om filmerna inte togs bort. Reklamfilmer som alltså gick ut på att bolaget stöttar den fria konsten och inspireras av unga, nytänkande konstnärer. 

 

– Tiden är ur led, konstaterar Ossian Melin. Det är en iskall, kalkylerande falskhet som de här företagen håller på med. Vi hävdar att om ett verk är gjort på beställning av ett företag så upphör det att vara konst. Konsten måste vara fri.

 

Det här är tankar som återkommer i deras kommande spelfilm, Vernissage hos Gud, som har premiär i februari 2023. Filmen är inte gjord för att de framöver ska få jobba som regissörer på någon Viaplay-serie, betonar Ossian Melin.

– Det är snarare en film som ska förstöra för oss – personligen och karriärmässigt. Vi vill förlora pengar på den, och vi vill bli skuldsatta. Vi önskar att ingen konstnär i Sverige någonsin mer ger sig in i ett reklamsamarbete efter denna film.  

Enligt Ossian Melin är filmen som en religiös komedi om konst och Gud, som utspelar sig inom Göteborgs konstliv.

– Vi brukar beskriva filmen som om Da Vinci-koden hade regisserats av Hasse och Tage, om de varit panka och arga. Det blir förhoppningsvis en maximalistisk, levande film som skriker om uppmärksamhet.

Konst AB har jobbat med denna film under tre års tid, samtidigt som de arbetade med Stormen.

 

 

 

Konst AB:s trio: Ossian Melin, Filip Aladdin och Anton Hellström. Foto: Joel Ighe

 

 

 

När jag såg Stormen hade jag svårt att tro att det var sant att ni tvingats till censur, trots att Ossian inledde föreställningen med att berätta det och mitt sällskap läst om det i GP. Det passade liksom lite för bra in i ert kommerskritiska universum. Kan ni se den aspekten av det som hände?

– Jag är tveksam. Hade censurerande inneburit en sämre dramaturgi hade det varit en riktig jävla förlust. Nu blev det som tur var någonting vi kunde göra något av, säger Anton Hellström.

Även Ossian Melin poängterar att de fick ändra föreställningens komposition en hel del:

– Det var en väldig kontrollförlust. Men det var nog samtidigt en bra övning i just att våga släppa kontrollen.

 

Kontroll är annars centralt för trion. Inför arbetet på Stadsteatern förhandlade de sig till att få styra hela budgeten själva istället för att exempelvis låta verkstäderna bygga scenografin.

 

– Vi har ju en estetik som baseras på att vi är glada, ambitiösa amatörer. Vi vill ha det hemmagjort, menar Ossian Melin.

 

 

Vi hävdar att om ett verk är gjort på beställning av ett företag så upphör det att vara konst. Konsten måste vara fri.

Ossian Melin

 

 

Utöver tidigare bekantskaper som Adam Axelsson samarbetade de i Stormen med helt nya aktörer i form av skådespelaren Victoria Dyrstad och dansaren Hilda Krepper. Att förklara kollektivets arbetssätt för dem var, enligt Anton Hellström, den största utmaningen i arbetet med uppsättningen.

Ossian Melin håller med:

– Vi hade inte samma språk. Jag och Anton har ju tjugo år av gemensamma referenser. Dessutom har ju Victoria, som professionell skådespelare, ett helt annat språk för vad hon gör. Att det ens fanns ett särskilt datum för mask- och kostymprovning kändes för oss helt främmande. Vår deadline är snarare tio minuter innan premiär. Och det är förstås jättejobbigt för andra skådespelare.

 

De bästa idéerna menar de dyker upp när de minst anar det. Därför brukar de också involvera skådespelarna i byggandet av scenografin.

– Då får de inte chansen att bete sig som proffsskådespelare som lärt sig lite text för att sedan gå och ta en fräsch dusch och byta till nytvättade kläder. Vi lever föreställningen tillsammans. Då vågar man också stå även för en dålig eller obegriplig scen.

 

Sedan hör det till saken att Victoria Dyrstad också är Filip Aladdins fru och Hilda Krepper såg de till att bli kompis med väldigt snabbt.

– Vi är dåliga på att ha professionella arbetsrelationer eftersom vi är så himla vana vid att arbeta med vänner, förklarar Ossian Melin. Vi vill inte bli för proffsiga. Jag tror att det skrämmer oss.

 

 

Ingenting övrigt i livet har en begriplig dramaturgi. Därmed blir det också ärligare att göra det obegripligt.

Anton Hellström

 

 

Jag tror att det är Filip Aladdin som sagt att ni förmodligen har sämst magstöd i Sverige. Jag tänkte på det när jag såg föreställningen, att Victorias magstöd var i en klass för sig. Hur förhöll ni er till era olika bakgrunder?

 

– Folk är det de är, konstaterar Ossian Melin. Hilda är ju dansare så hon trodde inte att hon skulle ha några repliker, vilket hon förstås fick. Vi gav henne heller ingen regi, utöver att tala högre. Vi undviker alla former av psykologisk realism. Det är något som funkar betydligt bättre i film. Jag har aldrig sett en scen i en teaterföreställning som jag trott på i hela mitt liv.

 

För Konst AB är det centrala att utnyttja det unika med scenkonst där kroppar på scen är grunden. Begriplighet är inte relevant.

 

– Ingenting övrigt i livet har en begriplig dramaturgi, menar Anton Hellström. Därmed blir det också ärligare att göra det obegripligt. Vi är inte intresserade av att försköna livet.

 

Ossian Melin håller med:

– Livet är fånigt och taffligt. Även i sina mest dramatiska stunder, som exempelvis när mitt barn föddes, behövde jag göra något banalt som att klia mig på näsan eller gå och kissa. Det dåliga och bra ligger så nära varandra.

 

 

 

tormen, Göteborgs stadsteater, med Anton Hellström, Hilda Krepper, Filip Aladdin och Adam Axelsson. Foto: Ola Kjelbye

 

 

 

Utöver att andra aktörer än de själva var involverade i uppsättningen av Stormen medverkade en rad kända profiler från arenor med mindre kulturellt kapital, allt från sportikoner som fotbollsspelaren Anders Svensson till mediamoguler som Bert Karlsson. Konst AB-trion inspireras av hur överenskommelsen mellan publik och scen ser ut i allt från sportevenemang och rockkonserter till trollerishower med Joe Labero.

 

– Jag tror att det är viktigt att inte gå på för mycket teater när man ska göra teater, säger Ossian Melin. Då blir det gärna som när jag gick på förberedande konstskola där många av de unga konstnärerna ville göra konst som såg ut som konst. Det kan aldrig bli bra. Då blir det en kopia av en kopia och till slut blir det bara mediokert. 

 

Målsättningen är att ta bort rätt och fel-tänket. Även pjäsen Stormen tjänade mest som en språngbräda för dem att komma in i arbetet. Enligt Anton Hellström och Ossian Melin hade utgångspunkten lika gärna kunnat bestå av en tavla eller en bra låt. För dem gör det ingen skillnad om de utgår från en klassisk pjäs som Stormen eller en kultstämplad bok- och tv-serie som Åshöjdens BK, som de gjorde i arbetet med Total fräschhet.

 

I relation till publiken handlar kommunikationen snarare om att få dem att hänga med »med magen« än genom logik.

 

– Vi vill aktivera publiken, konstaterar Ossian Melin. Göra det fysiskt. I Totaltrilogin arbetade vi med plötsliga temperaturskillnader med hjälp av kolsyrekanoner som vi sköt på publiken. Det ska inte bara vara en trevlig kväll. Då är det bättre att det vi skapar blir en vattendelare där vissa faktiskt hatar det vi gör.

 

Anna Håkansson

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2022 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

Löpande prenumeration

 

Det finns nu möjlighet att välja en löpande prenumeration, där kostnaden dras varje månad. Du betalar bara en krona första månaden, sedan tjugofem kronor per månad. Och du kan avsluta din prenumeration när du vill. Beställningen gör du via vårt prenumerationsformulär. Välj ”Löpande prenumeration” och sedan ”Återkommande kortbetalning”:

Nätverkstan Kulturtidskrifter (premium.se)

Månadens citat

»Självklart ska vi stå upp för och försvara den fria konsten och kulturen, men till vilket pris? Och vem är det som får betala?«

 

Isabel Cruz Liljegren

 

Folkoperan