Vi lever i en apokalyptisk tid, i en värld som tycks rusa mot sin egen förstörelse och undergång. Denna stämning tar Mattias Andersson fasta på i sin första uppsättning som konstnärlig ledare för Dramaten, där han involverat hela ensemblen i arbetet. Birgitta Haglund träffade honom ett par veckor innan premiären för att samtala om Den yttersta minuten, om hans utmaningar som teaterchef och om kulturpolitik.

 

 

Den digitala klockan i fonden tickar på. Skådespelarna ser inte nedräkningen när de står vända ut mot publiken, men det gör vi. Sekund för sekund. 60 sekunder går snabbt, särskilt när det handlar om en allra yttersta minut. Det ligger något ödesmättat, nästan hotfullt, över föreställningens förutsättning – att som skådespelare få välja vad man ska använda sin minut till om det vore den sista man har på Dramatens stora scen. Vi i publiken får möta erfarna och välkända Dramatenskådespelare som funnits i huset länge – Per Mattsson, Lena Endre, Magnus Ehrner, Stina Ekblad, Ingela Olsson – tillsammans med nya ansikten som exempelvis Nemanja Stovanovic. Den skådespelaren tillbringar faktiskt sin allra första minut på Dramatens stora scen vid föreställningens premiär.

Det känns som att vi alla får komma de runt 50 skådespelarna på scen lite närmare, när vi får ta del både av deras personliga val och se dem ingå i mäktiga, kollektiva dansscener där allt liksom smälter samman och bildar ett slags partitur. Här lyfts samtiden in på scen i form av skjutningar i förorter och Fodora-bud som dyker upp likt antikens budbärare, här framförs klassiska slapstick-nummer, här görs danssolon, här sjungs sånger och här berättas om hur tiden i vår digitala tidsålder krymper och krymper i relation till hur länge publiken stannar innan den zappar vidare till nästa film eller video. Som sagt, sekunderna tickar … Här ingår också scener ur klassiker som utgör en del av Dramatens teaterhistoria – som Becketts I väntan på Godot och Noréns Natten är dagens mor. I den sistnämnda gestaltas samma scen ur pjäsen men med tre olika skådespelarkonstellationer som bollar familjedialogen i stafett mellan sig, medan scenen snurrar och snurrar i ett polyfont flöde.

 

 

 

 

 

 

När Mattias Andersson tillträdde som konstnärlig ledare för Dramaten talade han mycket om att han ville undersöka nationalscensbegreppet – vad det står för, om det överhuvudtaget går att vara relevant för alla i ett land som nationalscen och hur Dramaten i så fall skulle kunna bli det. Dessa frågor funderar han fortfarande på. Vi börjar intervjun där, när vi slagit oss ner i hans luftiga rum där sensommarsolen når in genom de höga fönstren.

–  Jag har bara jobbat en månad efter min semester, men det känns som att folk har mer lust till att jobba med teater nu än de hade när den möjligheten plötsligt togs ifrån dem. Det finns en ödmjukhet inför att det vi har kanske inte är beständigt, säger han.

 

Ja, du hann knappt sätta igång med ditt arbete innan corona kom emellan …

– Jag hade hunnit jobba en vecka bara. Det är klart att corona drog undan mattan, det var en mardröm. Tanken var att jag skulle gå runt och prata med folk och förankra vad jag vill göra, i en livesituation, och se hur det jag säger landar hos människor i huset. Det gick inte att genomföra så då fick jag ha samtalen på Zoom istället, vilket var oerhört frustrerande och svårt.

Han hade ändå möjlighet att träffa alla i huset och genomföra en timmes enskilda samtal, och säger att han mötte välvillighet från personalens sida.

– Jag tycker att det under det här året har funnits ett stort intresse inne i huset inför det arbete jag vill bedriva. Men det är klart att det har funnits frustration hos personalen. Allt har blivit haltande, både det att träffa folk internt och att starta ett så omfattande publikarbete som jag ville göra när jag tillträdde. Och att vi inte har kunnat spela teater. Många har varit understimulerade.

 

Har du sett det som din uppgift som chef att hålla ensemblen sysselsatt?

– Ja, exakt så, det är därför hela det här projektet har kommit till. Vi har pratat om den här föreställningen under hela våren.

När han 2006 började som konstnärlig ledare för Backa Teater inledde han med ett stort projekt kring Dostojevskij, som involverade alla i teaterhuset på Lindholmen. Han upplevde det som en bra start där människor svetsades samman, och han visste redan innan han tillträdde som konstnärlig ledare för Dramaten att han ville göra ett liknande projekt där som skulle involvera hela skådespelarensemblen. Något som inte har gjorts tidigare i det kungliga teaterhuset vid Nybroplan.

– Det finns ett statement i det, att alla är där på samma premisser – från superstars till folk som gör praktik på Scenskolan. Det är nästan som att det blir en The mental states of Dramaten, säger han och syftar på sina tidigare uppsättningar The mental states of Gothenburg och The mental states of Sweden.

Han beskriver produktionen som en »inventering av hela huset«.

– Det blir en pluralism när unga skådespelare möter äldre och de som har varit här länge möter dem som är nya här. Tanken är att rent konkret få folk att mötas.

 

Vad är det som tilltalar dig med det här polyfona greppet?

– Jag tror det handlar om en öppenhet, att inte ta huset för givet och inte ta konstformen för given och inte heller ta någon dogm för hur man ska göra teater för given, utan det måste finnas ett sökande i arbetet. Och då tror jag på att ha många röster och perspektiv med. Det gör att jag får ifrågasätta mig själv som regissör och dramatiker. Och det gör att verket kan kommunicera bredare men också sannare om vår tid.

– Jag upplever det som att det finns många parallella spår som pågår samtidigt i vår samtid. Och det har att göra med att vi lever i ett splittrat och segregerat samhälle.

 

 

Jag har också jobbat mycket med att det inte ska bli en uppvisning av olika skådespelare på Dramaten som visar vad de kan. Det har varit en stor utmaning.

 

 

Ett tema i föreställningen handlar om hur man kan skildra verkligheten och samtiden på teatern och det har Mattias Andersson undersökt i många uppsättningar.

– Den diskussionen hoppas jag finns väldigt närvarande i föreställningen och jag tycker att den också har uppstått i och med nedstängningen.

Här ingår också en undersökning av nationalscenens uppdrag:

– Vad ska vi ha det här huset till, vad ska scenrummen fyllas med, vem ska titta på vem, vem ska agera, vad är det för röster som ska tala här, vems skildring av samtiden ska vi visa och vems samtid är det – det är som att hela föreställningen arbetar med de frågeställningarna.

Den fråga som Mattias Andersson ställde till alla skådespelare, där de alltså själva fick välja vad de ville framföra denna sista minut, ser han som ett intressant sätt att få dem att fundera kring sina egna smakpreferenser.

– Vad är essensen av det de vill berätta – jag ville pressa dem lite på det.

En del av skådespelarna fick prestationsångest av idén medan andra gick igång direkt. Det fanns även de som avstod från att välja och istället bad honom att ge dem något som de skulle gestalta.

– När pandemin och nedstängningen kom så började projektet mer och mer handla om teaterkonsten i sig själv. Skådespelarna började fundera på vad de fyller för funktion om de inte får spela teater och vad det är de kan, egentligen. Jag hade sådana diskussioner med ensemblen.

 

 

 

 

 

 

De förslag som kom in har han klippt och klistrat och komponerat ihop, tillsammans med textavsnitt som han skrivit själv.

– Det är precis som i mina dokumentära projekt, jag börjar med en sociologisk undersökning och samlar upp material från en specifik plats, sedan hittar jag teman i det.

– Hade det varit på Backa så hade jag nog tänkt att vi skulle lösa det där med texten på golvet, medan vi jobbade, men här vet jag att skådespelarna gärna vill ha ett manus att utgå från, att föreställningsarbetet ofta är textdrivet, så jag skrev ett där man genom olika bilder och sekvenser kunde förstå hur föreställningen skulle bli.

 

Vad har varit svårast i arbetet med uppsättningen?

– Dels att få kompositionen att hamna rätt, att delarna ska fogas samman och sitta så det svänger. Och dels att få till ett pluralistiskt collage med många olika stämmor, men att det samtidigt ska finnas något som håller ihop allting tematiskt, att det inte ska bli för disparat utan att man som publik ska få befinna sig i samma värld under föreställningen.

– Jag har också jobbat mycket med att det inte ska bli en uppvisning av olika skådespelare på Dramaten som visar vad de kan. Det har varit en stor utmaning.

 

 

Jag kommer bara göra teater som jag själv tror på. Om någon skulle beordra mig att vi enbart får spela svenska pjäser, det kommer jag aldrig anpassa mig till. Då säger jag upp mig.

 

 

I våras kopplades Tove Sahlin in, som är huskoreograf på Dramaten. Även hon har gett skådespelarna en uppgift: att berätta vad de alla tycker är riktigt bra dans. De fick välja tre danssekvenser var och sätta ihop det till egna små danssolon, som sedan har vävts ihop till större dansavsnitt. Mattias Andersson säger att han får mycket inspiration från samtida dans och uppskattar det associativa och ordlösa som finns där.

– Sedan tror jag det är bra för Dramatens skådespelare … de är ju fantastiskt skickliga på text och dialog, men mycket av den samtida europeiska teatern rymmer även element av koreografi och musikalitet. Det kändes som en utveckling av ensemblen när det gäller hur man förhåller sig till sin kropp, sitt instrument.

– På Backa har jag alltid haft en koreograf med mig i arbetet. Det gör att skådespelarna får ett fysiskt förhållningssätt till rummet, scenerierna och spelet, det ökar precisionen och koncentrationen i själva skådespelarprestationen.

 

 

 

 

 

 

Föreställningen kretsar mycket kring individen kontra kollektivet. Vad intresserar dig med det?

– Vi lever i en hyperindividualistisk tid. Var är de här stora kollektiva samhällsprojekten som ska omfatta oss alla, alltså de som förmedlar att det ska bli bättre för många?

– Vi vill ju öppna huset och nå ut, det stödjer även kulturpolitikerna. Men ibland blir det lite absurt att så enorma krav läggs på Dramaten: vi ska spela för alla. Samtidigt finns det inga politiska och ekonomiska krafter i samhället som jobbar åt samma håll. Vi får mer och mer segregerade skolor och bostadsområden. Det finns väl inget konkret inom politiken eller stadsplaneringen idag som strävar mot att människor i Tensta ska blandas med människor som bor i Bromma. Dessa förväntningar läggs på kulturen med sin lilla budgetpost, att vi ska lösa det. Kulturen blir något slags alibi ibland, känns det som. Det tycker jag är ett intressant dilemma – varför det på symbolplanet är så viktigt med integration och mångfald, men inte i realpolitiken.

 

Ja, varför tror du det är så?

– Det handlar väl om att kommersiella och ekonomiska intressen får styra, då blir ofta kulturen en fernissa.

Mattias Andersson hoppas att Den yttersta minuten vidgar perspektivet från Dramaten och berättar något större om vår samtid idag, vår existentiella belägenhet.

– Föreställningen har en stämning av apokalyps och undergång över sig, bokstavligt talat – om man tänker på hur teatern hotats av coronapandemin – men också om man funderar över hur många sekunder mänskligheten egentligen har kvar på jorden, med tanke på klimatförändringar och pågående krig. Det kan också handla om ett kulturpolitiskt perspektiv, det är inte säkert att den här konstformen kommer finnas kvar för evigt.

Det kan komma en tid då kulturen blir hårt ansatt av nationalistiska krafter som vill värna om det svenska kulturarvet, menar han.

 

Om det händer, vad gör du då som Dramatenchef?

– Till att börja med gör jag motstånd och protesterar. Jag kommer bara göra teater som jag själv tror på. Om någon skulle beordra mig att vi enbart får spela svenska pjäser, det kommer jag aldrig anpassa mig till. Då säger jag upp mig. Men det där sker glidande och sublimt, tror jag, det kommer nog handla om små begreppsförskjutningar och kanske också om att publiken börjar lyfta fram den typen av nationalistiska önskemål – att de inte vill se vissa människor representerade på scen.

Dramaten ska framöver satsa mer resurser på uppsökande publikarbete, både när det gäller barn och unga och vuxna. Att Mattias Andersson värnar om att göra teatern relevant för sin publik och att ha ett tilltal som ligger i ögonhöjd med publiken är inget nytt.

– Jag gillar den typ av föreställningar där dramaturgin finns i själva rummet, att det blir en mental interaktion mellan publiken och det som sker på scenen, att man som publik själv arbetar med den problemställning som finns i föreställningen.

Under våren hade han digitala publiksamtal på Zoom. Han ser det som ett av sina bästa initiativ under coronastiltjen.

– Det var människor från hela Sverige som jag fick prata med. Och min analys är att folk gillar konstformen och skådespelarna, men de verkar lite rädda för själva huset, att komma hit, och för begreppet Dramaten. Jag försöker jobba mycket med hur huset ska kännas när man besöker oss. Jag vill försöka få till en plats som publiken kan hänga på lite mer, med restaurang, någon bar …

Ett led i det arbetet är att öka tillgängligheten i själva byggnaden, rent konkret.

– Det är stora ombyggnader som behöver göras och det kommer vara klart under hösten. Man ska till exempel kunna ta sig med rullstol upp för stora entrén, tidigare fick man gå in via en bakväg. Man ska också utan problem kunna arbeta i det här huset om man har en funktionsvariation.

 

 

Det var människor från hela Sverige som jag fick prata med. Och min analys är att folk gillar konstformen och skådespelarna, men de verkar lite rädda för själva huset, att komma hit, och för begreppet Dramaten.

 

 

Mattias Andersson har länge värnat om olika samarbetsprojekt och har börjat genomföra flera sådana på Dramaten – till exempel med Dansens Hus, som tillsammans med Dramaten numer driver Elverket, och ett flerårigt samarbete med The national black theatre of Sweden som under hösten kommer spela en föreställning om Martin Luther King.

– Det känns jättebra att de får tillträde till Sveriges nationalscen, att vi kan öppna upp huset för nya perspektiv och konstellationer och på det sättet hjälpas åt att vitalisera konstformen. Men också med tanke på eventuella politiska förändringar i framtiden tror jag det kan vara bra att hålla ihop. Jag tror det kan stärka konstformen.

Hösten bjuder på en pluralistisk repertoar som bär Mattias Anderssons prägel. Här ryms samarbeten med internationella regissörer som Thomas Ostermeier och hans uppsättning av Tillbaka till Reims, här ryms olika gästspel som polska Teatr Powszechny som framför Hitlers Mein Kampf och här ryms föreställningar av scenkonstnärer som Tove Sahlin och hennes Liv död sex pop där skådespelare och dansare med funktionsvariationer medverkar. Liksom Farnaz Arbabis tolkning av Cabaret. Det är bara ett axplock.

 

 

 

 

 

 

Även om Mattias Andersson börjar känna sig hemma i chefskostymen för nationalscenen nu och även om repertoaren ser lovande ut, så är det något som återstår:

– Det känns som att jag inte riktigt har varit i skarpt läge ännu.

Han väntar på att få se hur publiken ska ta emot föreställningarna.

– Det är lite av ett vågspel. Repertoaren ska inte bara landa hos dem som jobbar här utan den största utmaningen är att väcka publikens intresse för det vi kommer spela.

Självklart har han en press på sig att fylla salongerna.

– Men vi har också ett uppdrag att driva konstformen vidare och ligga i framkant, även internationellt sett.

Ett par veckor efter vårt samtal, när premiären är avklarad, har Dagens Nyheters recension rubriken: »Med Den yttersta minuten gör en ny tid entré på Dramaten«.

 

Birgitta Haglund

 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Flera av det senaste årets inplanerade teateruppsättningar kommer aldrig nå sin publik. En av dessa är Tartuffe på Malmö stadsteater. Skådespelaren Johan Holmberg skriver här om arbetet med en roll som aldrig fick ta klivet ut i strålkastarljuset på scen, och vad det inneburit för honom.

 

 

Man brukar säga att teater är ögonblickets konst. Rollen upphör att finnas till i samma ögonblick som ridån går ner och finns endast kvar som ett minne hos skådespelaren och publiken, ibland dokumenterad med några ord av en recensent, kanske ett par föreställningsfoton.
Vad händer då med ett rollarbete som aldrig får möta en publik? Som därmed aldrig får födas fullt ut och speglas och utvecklas i det mötet? Kapslas det in och fortsätter att leva sitt liv inuti skådespelaren som ett inbäddat löfte, en parasit, ett ärr? Har det ett värde ändå, för skådespelaren? Har skådespelarens arbete ett värde överhuvudtaget om mötet med publiken uteblir?

 

 

 

Har skådespelarens arbete ett värde överhuvudtaget om mötet med publiken uteblir?

 

 

 

Tartuffe på Malmö stadsteater var en av alla de uppsättningar som aldrig fick gå till premiär detta år, detta skitår, detta annus horribilis. Det skulle bli en påkostad uppsättning på Hipp, teaterns stora scen, den vackra cirkusbyggnaden från förra sekelskiftet. Jag hade blivit erbjuden att spela titelrollen – den genomfalska, religiösa hycklaren som lyckas charma familjefadern Orgon men mest av allt vill åt hans hustru. En klassisk roll, många fina skådespelare har tagit sig an den genom åren.
Jag var väldigt exalterad, förväntansfull. Det är inte ofta i ett yrkesliv som man får en sådan här möjlighet. Ibland går det lång tid mellan de stora, utmanande uppgifterna och att bara bli erbjuden en sådan här roll känns som en seger, en belöning.
Till vardags tillhör jag den fasta ensemblen på Dramaten, och jag bestämde mig efter en viss tids vånda för att ta tjänstledigt därifrån. Dramaten är en fantastisk arbetsplats, den bästa jag har varit på, men man kan ju behöva en paus ibland … jag från Dramaten, Dramaten (och dess publik) från mig.
Så i början av februari 2020 reste jag till Malmö. Jag installerade mig i min fina lånelägenhet på Gamla Väster. Vi hade kollationering, vi började repetera. För mig var det underbara veckor – jag fick möta våren i en ny stad, och arbeta med nya inspirerande kollegor som sporrade mig att göra mitt absolut bästa. Jag satt på biblioteket och läste allt jag kunde komma över om Tartuffe, om Molière, om alexandrin.
Samtidigt hade vi börjat höra talas om ett virus som spred sig över världen. Folk tappade lukt och smak, vissa fick problem med andningen, en del dog en förfärlig död. För varje vecka som gick växte oron för vilka konsekvenserna skulle bli – för samhället, för individen och för teatern. En kollega i ensemblen blev smittad och stannade hemma från repetitionerna. Någon annans partner hade varit i kontakt med en person som blivit sjuk. Själv började jag tänka på hur mycket jag skrek och spottade på scenen under de mest intensiva monologerna. Om eventuella droppar av smitta skulle nå ut till publiken på första bänkraden och huruvida jag borde tona ner mitt utspel för folkhälsans skull. Jag köpte handsprit och D-vitaminer och extra toapapper. Vi slutade kramas, vi slutade skaka hand … men arbetet rullade ändå på.

 

 

 

Det känns som att under lång tid bygga en månraket och förbereda uppskjutningen i detalj, och sedan aldrig få skicka upp skiten i rymden …

 

 

 

Snart stod den monumentala scenografin på plats, vi kunde börja prova våra kostymer och ha genomdrag med mask och ljus. Vår version av Tartuffe var inspirerad av incel-kulturen, om en kränkt manlighet som anser att feminismen har gått för långt, om krocken mellan upplysning och fördom. Biljetterna sålde på och repetitionerna gick in i den sista fasen. Vi började bli redo att möta publiken.
Viruset fortsatte dock att breda ut sig, och en efter en beslutade landets teatrar att stänga ner sina verksamheter. Malmö stadsteater väntade längre än de flesta, smittspridningen i Malmö var ganska låg till en början. Men en vecka före den tänkta premiären i slutet av mars kom det oundvikliga beskedet – premiären ställdes in och uppsättningen pausades tills vidare. Allting hängde i luften ett tag … kunde vi kanske ha premiär senare i maj? Eller efter sommaren, i augusti?
Vi hade ett sista genomdrag, en intern redovisning av arbetet vi hade gjort så långt. Ett tjugotal anställda från teatern var där och tittade. För mig, för oss, kändes det betydelsefullt att i alla fall några såg vad vi hade gjort. »Publiken kommer att älska det här«, sa vår dramaturg.
Antalet smittade och döda fortsatte att stiga runtom i Sverige och världen, och ganska snart bestämdes att hela projektet skulle flyttas fram ett helt år, till våren 2021. Då skulle ju pandemin naturligtvis vara över … Jag fick frågan om jag återigen kunde vara med då. Efter lite betänketid och ytterligare vånda bestämde jag mig för att tacka ja och tog tjänstledigt ännu en gång från Dramaten.

 

 

 

 

 

 

Så gick det ett år.
Ett år av död. Ett år av ensamhet och isolering och borttappade vänskapsrelationer. Ett år utan teater, utan publik i salongen. Inga premiärnerver, inget mingel i foajén, inga samtal och analyser, inga recensioner och slutfester. Åh, det har varit så sorgligt … Inget är så ödsligt som en tom teater.
Undantag har funnits. En del uppsättningar har trots allt gått till premiär, till en början inför femtio personer i publiken, så småningom inför åtta personer. Med trygga avstånd både i salongen och mellan skådespelarna på scenen. Kroppskontakt har undvikits, ansikten har varit vända från varandra, flaskorna med handsprit utplacerade överallt i kulisserna. Dagliga snabbtester med pinne i näsan.
Framförallt har streamade föreställningar verkat som ett magert substitut. Med få undantag har utbudet bestått av gammal skåpmat ur teatrarnas arkiv eller hastigt avfilmade aktuella föreställningar som inte nämnvärt har anpassats till det digitala formatet. Teatrarna har gentemot bidragsgivare och allmänhet kunnat ge sken av att verksamheten rullar på nästan som vanligt. Själv har jag inte orkat se någon streamad teater nästan, blivit trött av bara tanken. Teaterns raison d’être är och har alltid varit nuet och det delade utrymmet, publikens och aktörernas vetskap om varandra, samskapandet. Jag älskar film, men teater är något helt annat. Där riskerar kroppar och sinnen något i realtid. Och det är just det jag vill uppleva.
Vad hände med scenkonsten i Sverige 2020/2021? Det har varit ett förlorat år i så många konstnärers liv. Kunde kulturministern och hennes departement ha gjort mer för att värna vår bransch, som har drabbats så hårt av en trubbig lagstiftning? Vem ska stå till svars? Behövs en haverikommission? Politiker och teaterledningar har varit väldigt defensiva, trängda av ett upphetsat tonläge. Trots svag evidens för att smittan skulle spridas just på teatrarna. Åtta personer i salongen på teatrar med flera hundra sittplatser? Alltmedan köpcenter, restauranger och andra arbetsplatser kunnat sluka hundratals?
Många frilansare har förlorat jobb och inkomster under året, en del har tvingats lämna yrket. Vi som är privilegierade nog att ha trygga anställningar har på många håll ändå kunnat fortsätta arbeta. Vi har repeterat, förberett oss och följt nyheterna, presskonferenserna och smittkurvorna. Vi har, likt Officeren i Ett drömspel, han som väntar på sin älskade Victoria, hoppats att teatrarna ska få öppna igen och att vi åter ska få känna spänningen, nerven, euforin när ridån går upp. Själv arbetade jag med två produktioner på Dramaten under året, Berusade och Cabaret. Den ena bidde en streamad version, den andra är framflyttad till hösten.

 

 

 

Åh, det har varit så sorgligt … Inget är så ödsligt som en tom teater.

 

 

 

2020 blev 2021, vaccinet började rullas ut och den andra vågen klingade av. Och äntligen skulle uppsättningen av Tartuffe bli av, trots allt. Jag skulle till slut få göra min version av den där ensamma, märkliga, charmiga falskspelaren …
Då kom den tredje vågen. Och bara några få veckor innan vi skulle ha återupptagit repetitionerna i april 2021 fattades beslutet att lägga ner föreställningen, permanent denna gång – den skulle bli alltför svår att »covidsäkra«, och det var också bestämt sedan länge att Hipp skulle renoveras under lång tid, en ytterligare framflyttning var inte möjlig.
Helvete också.
Man kan definiera melankoli som »saknaden efter det man aldrig haft«. Så detta är då den ultimata melankoliska upplevelsen som skådespelare – ett plötsligt avsked av en roll som jag hade hoppats så mycket på. Att skiljas ifrån den i förtid skapar svåra fantomsmärtor. En fysisk saknad efter rollen, kollegorna, teatern, staden. Det känns som att under lång tid bygga en månraket och förbereda uppskjutningen i detalj, och sedan aldrig få skicka upp skiten i rymden … eller som en vän beskrev det: som att planera och tillaga en avancerad nyårsmiddag för att sedan när allt är klart bara raka ner det i en sopsäck, utan att ens ha smakat på maten.
En inställd uppsättning är också en uppsättning.
Vi hade hunnit långt, uppsättningen var i princip klar. Det finns till och med foton, tagna vid ett genomdrag ett par veckor före den tänkta premiären. Det ser så färdigt ut – kostymerna, scenografin, ljussättningen. Men … var det bra? Skulle uppsättningsidén hålla hela vägen? Skulle min rolltolkning hålla ihop? Skulle jag lyckas få publiken att skratta? Det får vi aldrig veta. Vi fick aldrig pröva vårt arbete inför publikens ögon, se och höra reaktionerna från ett fullsatt Hipp och liksom fladdermöss pejla av rummet och kropparna därute.
Jag känner mig så snopen, så besviken. Men ibland anar jag också en annan känsla. Den lite förbjudna känslan av befrielse, att jag slapp göra det. För tänk om jag hade misslyckats? Jag hade kanske förberett mig för mycket, gått för tekniskt och metodiskt till väga? Att spela en huvudroll på en stor scen är att utsätta sig, att riskera sitt rykte. Man drar ett tungt lass och ingen roll spelar sig själv, arbetet måste göras och ibland lyckas man, ibland inte. Man jämförs med andra, och många har åsikter om hur rollen bör göras.
Bluffen hade kunnat avslöjas. »Johan är ingen riktig skådespelare. Johan är inte mogen att axla den rollen. Till det behövs en STOR skådespelare …«
Jaja, whatever … Det får vi aldrig veta.

 

 

 

 

 

 

Några dagar före midsommar är jag på tillfälligt besök i Malmö. Jag söker mig till kvarteren kring Hipp. Vill medvetet korsa mina spår, knyta ihop min Tartuffe-påse, få ett avslut. Jag känner mig som en inkräktare, en sentimental snyltare, och hoppas att ingen ska se mig där jag smyger runt, det vore lite pinsamt. Vill ju bara på något sätt sluta cirkeln. Min resa som började för nästan två år sedan och som innehöll så mycket förväntningar, och så stor besvikelse. Jag tittar försiktigt in genom fönstren till biljettkassan, men går aldrig in på teatern. De håller på med nya uppsättningar nu, blickar framåt, de har säkert redan glömt mig, buhu … Och det är så det ska vara.

 

 

 

Jag känner mig så snopen, så besviken. Men ibland anar jag också en annan känsla. Den lite förbjudna känslan av befrielse, att jag slapp göra det.

 

 

 

Nu är sommaren över och Teatersverige har återigen öppnat sina portar och börjat ta emot publiken. Det är full aktivitet på Malmö stadsteater såväl som på Dramaten, där jag nu är tillbaka efter tjänstledigheten. Det känns lite ovant, pirrigt på något sätt, som första dagen i skolan. Tänk om man har tappat stinget under det här året? Tänk om man blivit skraj, insett att denna humla inte kan flyga, att det är omänskligt att ställa sig på en scen inför hundratals människor?
»Hösten är min vår, ty då öppnas teatern igen«, säger Officeren i Ett drömspel. Ja, en lång frustrerad väntan är nu över. Under detta år har vi skådespelare inte fått den bekräftelse vi är vana vid – applåder, recensioner och beundran. Men när jag känner efter så inser jag att det är något annat jag saknat ännu mer. En motsatt känsla – den att få dela med mig och istället ge publiken kärlek och uppmärksamhet, höra dem skratta eller uppröras, trösta dem med skönhet och vemod. Denna höst, som är teaterns vår, kan vi göra det igen. Och jag är så tacksam för det.

 

Johan Holmberg

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musikern och kompositören Kjell Westling var en multiinstrumentalist och en genreöverskridare av rang. Han skrev bland annat musik för scenen och samarbetade exempelvis med regissören Judith Hollander. Här publicerar vi hennes essä som ingår i den nyutkomna antologin Kjell Westling och musiken.

 

Vi kom att bo grannar på Upplandsgatan, Kjell och jag. Han kändes igen på långt håll. Redan hundra meter bort såg man en figur komma ut ur grannporten och forsa fram med mycket snabba små steg, tårna litet inåt, lätt framåtlutad och händer fulla med instrumentväskor.

Kjell pratade aldrig musikteori med mig. Kanske för att jag varken kan musik eller har några teorier om den. Jag förklarade vad jag ville få fram i en föreställning eller av en scen eller vad jag tyckte att pjäsens tema var, och kanske hur jag tyckte att det skulle låta. Han tog fram ett instrument, spelade lite och frågade: »Så här?« »Nähä …« »Så här då?«

I slutet av 1960-talet hade vanliga människor börjat beskrivas inom dramatiken. Den engelska diskbänksrealismen intog teater och film. Föreställningen Flotten hade flutit upp på Göteborgs stadsteater. Men också Bertolt Brechts mer kabaréinspirerade dramatik såsom Den goda människan från Sezuan, Den kaukasiska kritcirkeln liksom hans poesi, ofta tonsatt och förstärkt av Kurt Weill och Hanns Eislers musik, hade återuppstått. Dario Fo hade återupplivat folkteatern med sin gycklar- och gatuteatertradition och sin absurda humor och sitt fräcka publiktilltal.

Teatern på 1970-talet blev fylld av musik och sång. På Fria Proteatern i Stockholm flödade kampsångerna. Musikteatergruppen Oktober i Södertälje gjorde poetisk musikteater. På Pistolteatern i Gamla stan sjöng och spelade bland andra Bill Öhrström till Aristofanes 2000-åriga verser i min version av Lysistrate och från Fickteaterns utlöpare kom Jösses flickor vars feministiska örhängen fortfarande sjungs av våra barnbarn.

 

 

År 1977 samlades fria musik- och teatergrupper från hela Sverige: Nynningen, Nationalteatern, Sven Wollter med flera i Tältprojektet Vi äro tusenden. Där, under den flera månader långa turnén, skrev Michael Segerström från Tidningsteatern och Björn Granath från Narren ett utkast till pjäsen Under 3 kungar. År 1979 frågade de mig om jag ville sätta upp föreställningen: »Det vill jag«, svarade jag. Då fick jag för första gången träffa Kjell Westling som var tillfrågad att göra musiken. »Gillar du Klezmer?« undrade Kjell. »Ingen aning«, svarade jag.

Jag hade varken hört eller hört talas om klezmermusik som numera helt förknippas med judisk kultur. Klezmer var ingenting som, så vitt jag visste, judar lyssnade till. Men vid mitten av 1970-talet hade denna östeuropeiska gatumusik dykt upp i USA och blivit populär. Kjell lånade mig en LP som hette Streets of Gold. Omslaget var gjort av serietecknaren Robert Crumb och föreställde ett gäng musiker som med blåsinstrument och fiol drog runt på gatorna och spelade.

Musiken var skramlig, expressiv och härlig. Jag älskade den omedelbart. Klezmerns råa, lite atonala sound med mycket blås stämde precis med mig och min lust till expressivt berättande på teaterscenen. Det var inte kompmusik som skulle förstärka något annat. Den var sin egen. Och den hade för tillfället blivit Kjells favoritmusik.

Nu var det ju så att klezmerbanden, det visade sig finnas fler, oftast bestod av musiker med olika instrument såsom klarinett, sax, fiol, bas, dragspel. Kjell Westling var bara Kjell Westling. Men det visade sig inte vara »bara«. Tvärtom. Han satte igång att komponera klezmerinspirerad musik till den löst hopfogade pjäsen om Michaels och Björns skilda uppväxter i den präktiga skånska myllan.

Klezmern hade vuxit fram bland de östeuropeiska judarna, ofta i förskingringen och både inspirerats av och inspirerat jazz och balkanmusik. Den bildade en underbar bakgrund i Under 3 kungar.

 

Han fick texten och orden att verka tillsammans utan att dränka eller kränka den ena eller den andra berättarformen.

 

Jag redigerade ihop pjäsen. Den handlade om att vara pojke och växa upp på 1950- och 1960-talen i Sverige när alla förväntades bli ingenjörer. Rollerna, konflikterna och miljöerna som de två skådespelarna skulle gestalta var verkligen många. Oförstående föräldrar, syskon, amerikanska bilar, amerikanska släktingar som skickade cheese doodles, politiker, dåliga äktenskap, drastiskt skvaller och att klippa håret. Allt med humor och igenkänning.

Scenen bestod av två plan på olika höjd. Kjell fick sitta i mitten i en halv amerikanare med inbyggt piano som kunde snurra och också föreställa en frisersalong. Där trängdes Kjell och hans alla instrument i sinnrika upphängningar och uppställda så att han, utan att lämna musikbåset/bilen, kunde hantera de olika instrumenten, helst alla samtidigt.

Att Kjells klezmerinspirerade musik stämde för mig berodde säkert på att jag i studentpresent av min bästa vän fått en skiva med texter av Bertolt Brecht till musik av Kurt Weill. Där grundades min smak för teatermusik. Min bästa vän hade äldre syskon, gick på Moderna museet och kunde tolka tidsandan. Jag hade dittills bara lyssnat på visor, musikaler, Povel Ramel, Owe Thörnqvist och revylåtar.

Kjell var ett par år äldre än författarna/skådespelarna. Kanske hade även han haft press på sig att bli ingenjör. Kanske var det därför han kunde berätta historien genom musiken, genom klezmertonerna som flöt och tjöt eller bara smäktade ur hans instrument. Teater med sång och musik hade jag satt upp på Pistolteatern, Unga Klara och andra scener. Men den musik som Kjell nu komponerade för sina instrument var rumsskapande. Den kompade inte ett sångnummer. Musiken låg under orden utan att ta över. Den fanns där och byggde ett teatralt universum, ofta under hela scener. Jag behövde aldrig använda dekor när Kjell skapade musiken.

Alla scenrum som vi jobbade med ritades naturligtvis av scenografer. Men oftast ville jag bara ha nakna plan i olika nivåer och ofta, just som i Under 3 kungar, med en centralt belägen plattform för musiken. Rummen där handlingen utspelades, rummen där dialogen framfördes, byggdes av Kjells musik. Den fick oss att se de skånska villorna och gårdarna, skolan och fälten, bergen i Bergshamra, interiörer och exteriörer, torg med folksamlingar och scener under täcket. Kjell och jag tänkte inte alltid lika om hur rummet skulle höras. Men det blev alltid alldeles underbart i slutändan.

 

I musiken byttes miljöer medan skådespelarna bytte roller från rasande besvikna föräldrar eller politiker, till servitörer, massöser, bilmekaniker, pastaätare eller bortglömda skådespelare. Spagettin ringlade och ketchupen flödade.

 

Musiken lät väldigt annorlunda för nästan ett halvt sekel sedan. Och därmed också det rådande musikaliska teaterberättandet. Idag verkar det kanske obegripligt att välja så pratsamma och egensinniga musikstilar till teater och film som Kjell gjorde. Idag verkar narrativet, som man säger nu, ligga nästan bara i klanger. Eller rytmer. Musiken ska suggerera känslor: ond bråd död, kärlek, frihet och driva spänning och hot framåt mot den oundvikliga upplösningen. Men då, när Kjell skapade musiken till Under 3 kungar var musiken till teater och film fortfarande komponerad med många toner och fylld av mycket melodi. De amerikanska 1940-talsfilmerna ackompanjerades av musik som fortfarande får mig att rysa av lycka. Nino Rotas musik till Federico Fellinis filmer tog en egen plats av lust och längtan och blev en del av Fellinis framgång. Med musikalen West Side Story hade Leonard Bernstein med rå fantastik, klezmerinspirerad skulle jag tro, hittat ett sätt att musikaliskt beskriva det tuffa livet på gatan bland nyanlända immigranter och hormonstinna ungdomar.

Kurt Weill och Hanns Eisler hade gjort känsloladdad opera av Brechts berättelser om fattigdom, uteliv, självdestruktion, fylla och förfall. Nationalteatern i Backa skapade musik som hyllade tonårsrevolt och det som numer heter utanförskap. Det var allt annat än idyll som hördes på svenska scener. Jan Johansson hade synkoperat folkmusiken och givit det, i mitt tycke, stompiga bräkandet färg och form. Naturalismen på scen och inlevelseberättandet med undertexter och tryckande tystnad var just då långt borta. De som ville berätta och se teater om känsliga relationer fick ligga mycket lågt. Själv skrev jag och regisserade och kände mig helt hemma i den teater med musik som växte fram, det var mitt språk. Och Kjells val av klezmer var min musik. Den påminde om Kurt Weills musik, rå och oskön med en egen berättelse som vidgade och fördjupade texten. Med rå menar jag motsatsen till melodiös, visfin och trallvänlig, även om Weill också skrev Moritat, det vill säga musiken till Brechts Mackie Kniven som blev en världsschlager i Louis Armstrongs version.

Kjell älskade dock folkmusiken lika mycket som klezmern. Han var allätare, allspelare. I all musik fanns något intressant, något att upptäcka, något att pröva.

 

Han blev något av stumfilmsmusiker, en stumfilmsmusiker till den talade teatern. 

 

Han blev något av stumfilmsmusiker, en stumfilmsmusiker till den talade teatern. Han satt inte nedanför filmduken för att hänga med i filmens handling och växla mellan dramatiska skeenden som sorg och lycka, nederlag och uppgång, hat, hot och kärlek. Istället satt Kjell mitt på scenen.

Föreställningen Under 3 kungar var både sorglig och rolig, en anekdotisk historia där skådepelarna bytte roller, kön och ålder, och växlade mellan att vara protagonist och antagonist eller två barn som försökte förstå den värld som de var på väg in i. Michael klädde bland annat av sig naken för att tvinga sin pappa, som just då spelades av Björn, att älska honom som gud skapat honom. Och Kjell spelade.

Hans klezmerinspirerade musik blev föreställningens soundtrack. Med den utlevande klezmern som grund, skapade han sceniska rum till pojkarnas kamp i det utåt sett idylliskt småborgerliga och tillknäppta skånska samhället. I detta osannolika möte mellan stum, svensk idyll och utfläkta östeuropeiska känslor uppstod ljuv teater.

På nästan samma sätt fungerade musiken 1986 i föreställningen Det ljuva bombnedslaget, fritt efter den italienske författaren Alberto Moravias La cintura (Bältet), bearbetad av mig på Mosebacke Etablissemang med Kim Anderzon, Björn Granath och Johan Rabaeus i rollerna. Pjäsen handlade om en italiensk skådespelerska som inte längre får nog med bekräftelse och som provocerar sin man att slita av sig sitt bälte och smiska henne. Det är en typisk dekadent stadsskildring. Men musiken till uppsättningen inspirerades av italiensk folkmusik.

Kjell placerades här lite mer i kanten av scenrummet. Scenen bestod av spångar tvärs igenom publiken. Han satt bakom ett piano och varvade alla sina instrument, blåste, filade och lät fingrarna flyga över tangenterna medan skådespelarna fladdrade runt både honom och publiken i rasande fart. I musiken byttes miljöer medan skådespelarna bytte roller från rasande besvikna föräldrar eller politiker, till servitörer, massöser, bilmekaniker, pastaätare eller bortglömda skådespelare. Spagettin ringlade och ketchupen flödade.

Kjell hade blivit förälskad i den teatrala italienska folkmusiken under sin medverkan i Bella Ciao-gruppen där det förutom folkmusik sjöngs och spelades slagkraftiga partisan- och motståndssånger. Denna musik är och var precis som klezmern arrangerad för att höras utomhus, både som gatuteater och för att inspirera till motstånd över berg och dal. Den var i mina öron mer melodiös än klezmern men lika pregnant. Gatuteatermusiken har alltid funnits i Italien men fick ett stort uppsving när Dario Fo och Franca Rame forskade fram och nedtecknade den gamla teater- och gycklartraditionen.

 

När vi träffades var mitt teaterspråk, mitt berättande, mycket populärt. Det passade tiden som hand i handske. Sedan hamnade det i skamvrån. Undertexter och relationsdramatik tog över.

 

Kanske diskuterade Kjell musikteori med andra. Men hans stora kunskap och musikaliska bredd innebar att han förstod hur han kunde använda både klezmer och den italienska gatu- och motståndsmusiken i teaterns tjänst. Han fick texten och orden att verka tillsammans utan att dränka eller kränka den ena eller den andra berättarformen. Ibland kunde han bli indragen i handlingen. Och så länge han hade något av sina skyddande instrument framför sig var han inte blyg och kunde agera. Utanför scenen, utan sina skyddande instrument, sina klingande vapen, sin rytmiska sköld, försvann han hellre in i en intellektuell drömvärld med vurm för gamla instrument, klockor, filosofi och allehanda teorier.

Som konstnär hade Kjell stor integritet. Och receptivitet. Naturligtvis påverkades han av tidsandan. Men eftersom han var ett snille och musikaliskt unikum som behärskade alla stilarter och instrument kunde han även anpassa sig till den nya tiden där Brecht och Dario Fo skåpades ut under spott och spe och ersattes av andra berättarstilar. Kjell kunde spela all musik och med vilka musiker som helst.

För mig var det svårare. När vi träffades var mitt teaterspråk, mitt berättande, mycket populärt. Det passade tiden som hand i handske. Sedan hamnade det i skamvrån. Undertexter och relationsdramatik tog över. Men innan dess hann vi samarbeta en hel del och Kjell hann komponera en hel del. Exempelvis bitar av klezmermusiken till Kaos är granne med Finkelstein (1990), en judisk kabaré på Kilen på Stadsteatern. I den befann sig musikerna åter i centrum och kunde bygga musikaliska scenrum av tomma plan som vindlade upp och ner till olika världar på flygplatser, balettskolor, bröllop, måltider, gamla människor, unga bögar …

 

 

 

 

Kjell jobbade med alla. Han fortsatte skapa musik och spela på Fågel Blå till Dario Fo-monologerna Ikaros och Tigern med flera, som Carlo Barsotti satte upp med Björn Granath. Han spelade till oräkneliga teaterföreställningar överallt under många år, på alla teatrar: Dramaten, Stockholms stadsteater, i Sovjet, i Italien. Han jobbade på Åreskutan i Husåspelet, en musikteaterföreställning om koppargruveepoken i Åreskutan under 1700- och 1800-talen.

»Kjell med sin musikalitet lyfte mina enkla sånger och hela teaterstycket. Utan Kjelle hade Husåspelet varit mycket fattigare«, skriver Batte Sahlin, konstnär och författare till Husåspelet.

I Sovjet gjorde han musik till experimentuppsättningar av Maria Frid. »Hans musik blev en egen röst i föreställningarna«, säger Maria.

 

Kjell kunde spela all musik och med vilka musiker som helst.

 

Sista gången vi jobbade ihop var 2002. Kjell var då kapellmästare tillsammans med basisten Jan »Joutte« Lindell, från musikteatergruppen Oktober, i vår Tango­kabaré på Regionteatern i Växjö. Han gjorde ljuvliga arrangemang och bearbetningar till Carl-Gunnar Åhléns suveränt nedtecknade tangos från Argentina, med texter av M. A. Numminen, Torkel Rasmusson, Teresa Tönisberg, Carsten Palmaer med flera.

Men han gjorde också musik till flera av mina kortfilmer, till exempel Det stora barnkalaset. Den börjar med en tillbakablick. Jag ville att Kjell skulle göra musik som kändes som när minnet letar sig bakåt i tiden. Ofta kunde Kjell förstå mina luddigt formulerade tankegångar och hitta rytmer och toner som förstärkte mina bilder och skapade något ännu bättre. Men inte alltid. Till Det stora barnkalaset slet vi med frågan om det fanns ett ljud för begreppet minne. Hur låter ett minne? Svaret hittade vi i en scen i pjäsen Tre systrar av Anton Tjechov. Där förekommer en gammeldags leksak, en mekanisk snurra som man sätter fart på genom att trycka ner en räfflad metallpinne i mitten. Man trycker och trycker och snurran får allt högre fart och ger då ifrån sig ett intensivt spinnande och surrande ljud. Detta surrande känner alla i min generation igen.

Det stora barnkalaset börjar som ett minne som snurras upp till det melodiösa ljudet. För mig snurrar minnet av Kjell kvar på en sträng som aldrig tystnar.

 

Judith Hollander

 

 

 

Tips:

Kjell Westling och musiken ges ut av Gidlunds förlag, med Ylva Mårtens som redaktör. På SR kan man i poddform lyssna på två dokumentärer – Kjell Westling, jazzen och proggen och Kjell Westling, spelmannen och kompositören – sända i Musikmagasinet i P2, där Ylva Mårtens intervjuar bland annat Bengt Berger, Suzanne Osten, Judith Hollander och Tore Berger om Kjell Westling. 

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 4/2021 av Teatertidningen, som går att beställa här: https://teatertidningen.se/?page_id=826