Birgitta Haglund

Nya tankar för ny dramatik

I det här numret presenterar vi Projektet Bergman studio på Dramaten, en tankesmedja som vill utveckla ny dramatik genom att sammanföra dramatiker så att de kan dra nytta av varandras erfarenheter. Vi har intervjuat Jacob Hirdwall, verksamhetsledare för Bergman Studio, och Lena Endre, som medverkar i projektet som regissör. Vi publicerar även varsin arbetsdagbok av dramatikerna Dimen Abdulla och Dennis Magnusson, och ett utdrag ur en ny pjäs av dramatikern och teater- och filmregissören Lisa Langseth.

Regissören Ragna Wei, tidigare konstnärlig ledare på Borås stadsteater, skriver i sin debattartikel om de problem hon upplever på denna stadsteater och hur de speglar trender i Teatersverige i stort.

Public Plot har gjort sig omtalade med sina två bilföreställningar i Malmö. Vi har tagit del av föreställningarna och träffat gruppen. Teater Interakt huserar också i Malmö, men har en annan inriktning. För oss berättar de om sitt arbete med nyanlända på scen.

Skådespelaren och lektorn Niklas Hald fördjupar sig i sin essä om inhoppets förutsättningar. Vad innebär det för skådespelaren som hoppar in i föreställningen och vad innebär det för ensemblen och regissören?

Åsa Simma, chef på Giron Sámi Teáhter, upplever idag en andra »urfolksvåg«. Vi har samtalat med henne om samernas situation och vad hon inspireras av i sitt arbete.

 

 

 

 

 

Foto: Jonas Jörneberg

 

 

Vidare har vi besökt en festival i Washington som lyfter fram kvinnliga dramatiker och intervjuat en av dem – Mary Kathryn Nagle. Och som vanligt rapporterar vi från årets Theatertreffen.

I vår chefsintervju presenteras Therese Willstedt, chef för Regionteatern Blekinge Kronoberg, som gärna vill upplösa olika genregränser.

I numrets trendspaning undrar vi vilka som står på scenen om tjugo år. Och i teaterkrönikan berättar Maxida Märak – hiphop-artist, skådespelare och aktivist – om sitt liv som artist.

Numrets pjäs »Blodmåne -97«, av dramatikern Isabella Cruz Liljegren, handlar om förvandlingens ambivalens.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ingen dramatik utan en triad (ur nummer 1/2018)

 

 

jens_peter_karlsson, foto Jacob Melnik

 

Foto: Jacob Melnik

 

 

 

Vad är det egentligen som utgör dramatikens kärna? Det resonerar dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson kring, genom att utgå från sociologen Georg Simmels tankar om triaden och överföra det på teaterns värld. Karlsson skriver att fullödig dramatik kräver minst tre skådespelare på scen.

 

Georg Simmel, den framstående sociologen, menade att det fanns en fundamental skillnad mellan en dyad (två människor) och en triad (en grupp bestående av tre). Dyaden kan aldrig vara mer än summan av de två individerna. Men en triad är något annat: det är en grupp, och dess väsen kan därmed vara större än de enskilda delarna tillsammans.

 

För att samhället ska kunna studeras som ett självständigt objekt krävs det att en ny existens uppkommer ur summan av de individuella elementen. Annars handlar allting endast om psykologi på det personliga planet. Samhället, hävdade Simmel, är identiskt med totalsumman av alla mänskliga interaktioner.

 

När en tredje stiger in uppstår en radikal förändring; övergången från dyad till triad är mer dramatisk än den mellan tio och tiotusen personer, eftersom allting är möjligt till följd av den tredjes inträde. En triad inrymmer alla interaktioner som återfinns i ett samhälle; alla former av under- och överordning och hela den relationellt mänskliga erfarenheten ryms i detta triangeldrama.

 

 

 Samfundet, Teaterrepubliken, med Andrea Edwards och Ester Claesson, foto Torbjörn Lindberg

 

 

Foto: Torbjörn Lindberg

 

Jens Peter Karlssons pjäs »Samfundet«, med Teaterrepubliken, beskriver han själv som ett typexempel på det han kallar för en »stympad triad«; två skådespelare på scen och dessutom »en artificiell tredje part« som aldrig blir synlig på scenen, som ett yttre hot. Pjäsen var en beställning där det skulle ingå två skådespelare. På bilden syns Andrea Edwards och Ester Claesson.

 

 

Simmel lade fram sin tes för mer än hundra år sedan och hans observation visade sig vara så skarp att nutida sociologer studerar grupper av tre för att kunna dra slutsatser om hur människor agerar i samhället i stort. Det borde inte förvåna teaterarbetare det minsta, eftersom vi har erfarit detta varje gång vi arbetat med en föreställning med två eller färre på scen. Vi begränsar då kraftigt våra möjligheter att sceniskt skildra vad det innebär att vara en människa tillsammans med andra.

 

Det är värt att beakta varje gång vi prioriterar våra knappa resurser i en tid där inflationen äter upp stagnerade bidrag, samtidigt som teaterns administration växer och nya yrkesgrupper, som aldrig tidigare varit del av verksamheten, kräver plats i våra produktioner. Nästan alla beställningar för scen som jag har fått under 10-talet har varit för två skådespelare – och jag är inte den enda som upplevt detta. Den tredje betraktas allt oftare som en lyx som vi inte har råd med.

 

I repsalen kämpar två skådespelare ofta med frågorna: Varför går jag inte bara härifrån? Varför stannar jag kvar och tar den andres skit? Det är inte konstigt, eftersom konflikter i tvåsamhet – i brist på gruppstruktur – tenderar att utmynna i att den ena stänger av emotionellt eller går därifrån. Eller så slutar det mer drastiskt i ett mord. För de två som bråkar kvarstår i slutändan bara försoning eller ett liv utan den andre.

 

Den tredje personen tar med sig en otalig mängd andra alternativ – och det är just mängden som driver ett dramatiskt förlopp. Den tredje är möjliggöraren till detta. Vi ser det allra tydligast när vi arbetar med en dialog och uppfinner ett hot utifrån – en artificiell tredje part, fadern på ovanvåningen eller publiken i salongen – för att ge näring åt dramatiken, det jag kallar en »stympad triad«.

 

Därför tror jag att Simmel råkat snubbla över en demarkationslinje mellan två konstnärliga territorium. Det finns en kvalitativ skillnad mellan en scenisk dyad och en triad, som gör det relevant att beskriva dem som två skilda ting, två olika konstformer. Jag menar att triaden, tre människor som interagerar, är själva definitionen av dramatik. Det andra, det är något helt annat.

 

Det är extra betydelsefullt idag att dra dessa gränser, när verk efter verk på landets scener utmanar dramatikens grundläggande form. Vad är det egentligen som skiljer dramatiken från en performance eller en offentlig installation, när det åtminstone formmässigt blir allt svårare att skilja dem åt? Svaret blir då att dramatiken, genom triaden, gestaltar människan i relation till samhället.

 

Den definitionen svarar också på kritiken att det klassiska triangeldramat saknar politisk sprängkraft. Men vi ser nu att det i själva verket frigörs en enorm politisk potential när den tredje personen kliver in på scen och låter oss få syn på människan och hennes komplicerade förhållande till alla oss andra, det vi kallar vårt samhälle.

 

 

Samtliga beställningar för scen som jag har fått under 10-talet har varit för två skådespelare – och jag är inte den enda som upplevt detta. Den tredje betraktas allt oftare som en lyx som vi inte har råd med.

 

Den kvalitativa skillnaden mellan en dyad och en triad är alltså inte en uppdelning mellan bra och dålig konst, utan istället skillnaden mellan olika former av konst. Enligt min definition är dramatiken en form för att skåda mänskliga interaktioner. Som medkännande varelser har vi ofta svårt för att läsa en annan människa på djupet. Till och med föräldrar och livspartner kan stundtals vara mysterium för oss. Men gruppstrukturen, den kan vi omedelbart avläsa och förstå.

 

Vi ser genast vad som händer om en tredje, en konkurrent till exempel, kommer in och avbryter ett förtroligt samtal mellan två parter. Vi känner laddningen i rummet och den plötsliga förändringen mellan dem. Det är en förmåga vi har som sociala varelser, och dramatiken som konstform förmår att utnyttja denna förmåga till fullo. Vi kan blixtsnabbt berätta om komplicerade förhållanden mellan människor genom att helt enkelt visa hur de interagerar med varandra.

 

Därför är det viktigt att veta vad vi väljer bort när vi prioriterar bort en tredje skådespelare till förmån för en kommunikatör eller en curator. Det får inte ske av enbart ekonomiska skäl. Vi måste vara medvetna om att vi väljer något annat, något som är scenkonst, javisst – men inte dramatik. Fullödig dramatik, det kräver en triad. Och dramatiken, den är oöverträffad som form för att berätta om människan i relation till andra människor.

 

Jens Peter Karlsson

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i nummer 1/2018 av Teatertidningen, som går att beställa här: http://teatertidningen.se/?page_id=826

 

 

 

 

 

Knausgård och Orlando

Norge

Rogaland teater i Stavanger iscensätter denna försommar Knausgårds »Om våren«, hans tredje bok i den encyklopedi som han skriver till sin yngsta dotter. Här är det hon som står i centrum, som nyfödd, tillsammans med Knausgårds andra barn, fru, vänner och släktingar. Boken skildrar starten på livet, ljuset, men också mörkret. Anders T. Andersen regisserar och har även dramatiserat boken. Premiär den 3 maj.

 

Dessutom har Rogaland teater den 26 april nypremiär på sin hyllade iscensättning av Virginia Woolfs »Orlando« (bilden), regisserad av Sigrid 

 

 

 

Foto: Stig Håvard Dirdal

 

Strøm Reibo, som de vann storslam med under Heddaprisets utdelning 2017 – bästa kvinnliga huvudroll (Nina Ellen Ødegård), bästa regi och bästa föreställning.

 

 

 

 

Hundar och djuphavsdykning

Sverige

I ett konstnärlig samarbete mellan Malmö dockteater, Folkteatern Gävleborg och Lumor kommer publiken få möta en komisk tragedi om samtiden och framtiden i Sverige och världen. »Det nya riket«, i regi av Erik Holmström, kommer handla om hundar, pingviner och djuphavsdykning men också om gränser, frihet och gemenskap. Och om konsten att behålla sitt förstånd i en alltmer krävande omvärld. 

Pjäsen, som bygger på dokumentärt material, är skriven av Tove Olsson. Hon medverkar på scen både som docka och 

 

 

Illustration: Malmö dockteater

 

dockspelare, tillsammans med Martin Pareto och Jonatan Rodriguez.

Premiär den 11 maj på Malmö dockteater. Till hösten turnerar föreställningen genom Sverige.

 

 

 

 

 

Tid att blicka framåt

I det här numret funderar vi kring hur vi kan gå vidare i arbetet mot sexuella trakasserier och skapa en förändring på sikt, i kölvattnet av #metoo. Kulturjournalisten och teaterkritikern Anna Hedelius blickar både bakåt och framåt och skriver om den oberoende gransknings- och åtgärdskommission som har sjösatts inom teatervärlden, angående sexuella trakasserier. Frida Röhl, konstnärlig ledare för Folkteatern Göteborg, lyfter i sin artikel fram den obevekliga kollektiva kraft som låg bakom #tystnadtagning och hela #metoo-rörelsen. I en enkät frågar vi dessutom olika teaterledningar om hur de tänker arbeta framöver för att motverka sexuella trakasserier.

Vidare har vi träffat Lars Norén i Paris för att tala om hans senaste uppsättning på Comédie-Française, samt om teatern, livet och döden. I numrets trendspaning frågar vi några ledargestalter inom svensk scenkonst hur teatrarna ska nå sin publik om tio år. I vår chefsintervju berättar Anna Sjövall, konstnärlig ledare och vd för Teater Halland, att hon vill arbeta med snälla människor och tydliga strukturer. Och i vår internationella utblick presenterar vi schweiziske regissören Milo Rau, som nu har blivit chef för nationalteatern i Gent.

 

 

Foto: Märtha Thisner 

 

 

Dramatikern och regissören Jens Peter Karlsson utgår i sin artikel från sociologen Georg Simmels tankar om triaden och överför det till teaterns värld – att fullödig dramatik kräver minst tre skådespelare på scen. Medan filmkritikern och programledaren Fredrik Sahlin skriver i sin teaterkrönika att han kan ha svårt för det teatrala men i grunden ändå tycker om teater. I alla fall när han får se den i närbild.

Numret pjäs är »När knoppar brister«, av dramatikern och dramaturgen Moa Backman, som sammanför Karin Boyes kända dikter med tonårsvärldens internetuttryck och berättar en historia om att söka sig själv och att överbrygga ensamhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Månadens citat

»Tron på rätt och fel, att ett geni sitter inne på alla svaren och ska förlösa dem ur skådespelarna genom våldsamma manipulationer, brukar inte vara frigörande för lek«.

Linus Tunström

Folkoperan